Spöknippet avslutar året med något så, för vår del, simpelt som ett länktips. Haecceitas publicerar en mycket läsvärd text om Jünger och Mishima, Att ha något vackert att dö för. Detta är kommunism när den är som allra bäst. Vi kan bara hoppas att haecceitas publicerar fler texter om Jünger och/eller Mishima framöver.
Showing posts with label Ernst Jünger. Show all posts
Showing posts with label Ernst Jünger. Show all posts
Friday, December 29, 2006
Thursday, November 02, 2006
Jünger, On Danger
Yet another Ernst Jünger piece stolen from the Weimar republic sourcebook, (Berkeley: University of California Press, 1994). This time an english translation of ”Über die Gefahr,” published in in Der gefährliche Augenblick. Eine Sammlung von Bildern und Berichten. (Berlin: Jünker und Dünnhaupt Verlag, 1931), p. 11-16.
Among the signs of the epoch we have now entered belongs the increased intrusion of danger into daily life. There is no accident concealing itself behind this fact but a comprehensive change of the inner and outer world.
We see this clearly when we remember what an important role was assigned to the concept of security in the bourgeois epoch just past. The bourgeois person is perhaps best characterized as one who places security among the highest values and conducts his life accordingly. His arrangements and systems are dedicated to securing his space against the danger that at times, when scarcely a cloud appears to darken the sky, has faded into the distance. However, it is always there: it seeks with elemental constancy to break through the dams with which order has surrounded itself.
The peculiarity of the bourgeois’ relation to danger lies in his perception of it as an irresolvable contradiction to order, that is, as senseless. In this he marks himself off from other figures, for example, the warrior, the artist, and the criminal, who are given a lofty or base relation to the elemental. Thus battle, in the eyes of the warrior, is a process that completes itself in a higher order; the tragic conflict, for the writer, is a condition in which the deeper sense of life is to be comprehended very clearly; and a burning city or one beset be insurrection is a field of intensified activity for the criminal. In turn bourgeois values possess just as little validity for the believing person, for the gods appear in the elements, as in the burning bush unconsumed by the flames. Through misfortune and danger, fate draws the mortal into the superior sphere of a higher order.
The supreme power through which the bourgeois sees security guarantied is reason. The closer he finds himself to the center of reason, the more the dark shadows in which danger conceals itself disperse, and the ideal condition which it is the task of progress to achieve consists of the world domination of reason through which the wellsprings of the dangerous are not merely to be minimized but ultimately to be dried up altogether. The dangerous reveals itself in the light of reason to be senseless and relinquishes its claim on reality. In this world all depends on the perception of the dangerous as the senseless; then in the same moment it is overcome, it appears in the mirror of reason as an error.
This can be demonstrated everywhere and in detail within the intellectual and actual arrangements of the bourgeois world. It reveals itself at large in the endeavor to see the state, which rests on hierarchy, as society, with equality as its fundamental principle and which is founded through an act of reason. It reveals itself in the comprehensive establishment of an insurance system, through which not only the risk of foreign and domestic politics but also that of private life is to be uniformly distributed and thus subordinated to reason. It reveals itself further in the many and very entangled efforts to understand the life of the soul as a series of causes and effects and thus to remove it from an unpredictable in to a predictable condition, therefore to include it within the sphere in which consciousness holds sway.
In this sense the securing of life against fate, that great mother of danger, appears as the truly bourgeois problem, which is then made subject to the most diverse economic or humanitarian solutions. All formulations of questions at present, whether aesthetic, scientific, or political in nature, move in the direction of the claim that conflict is avoidable. Should conflict nevertheless arise, as cannot, for example, be overlooked in regard to the permanent fact of war or criminality, then all depends upon proving it to be an error whose repetition is to be avoided through education or enlightenment. These errors appear for the sole reason that the factors of the great equation – the result of which has the population of the globe becoming a unified, fundamentally good as well as fundamentally rational, and therefore also a fundamentally secure humanity – have not yet achieved general recognition. Faith in the persuasive force of these views is one of the reasons that enlightenment tends to overestimate the powers given to it.
One of the best objections that has been raised against this variation is that under such circumstances life would be intolerably boring. This objection has never been of a purely theoretical nature but was applied practically by those young persons who, in the foggy dark of night, left their parental home to pursue danger in America, on the sea, or in the French Foreign Legion. It is a sign of the domination of bourgeois values that danger slips into the distance, “far away in Turkey,” in those lands where pepper grows, or wherever the bourgeois likes to deplore everyone not conforming to his standards. For these values to disappear entirely, however, will never be possible, not just because they are always present but above all because the human heart is in need not only of security but of danger too. Yet this desire us capable of revealing itself in bourgeois society only as protest, and it indeed does appear, in the form of romantic protest. The bourgeois has nearly succeeded in persuading the adventurous heart that the dangerous is not present at all. Thus do figures become possible who scarcely dare to speak their own superior language, whether that of the poet, who compares himself to the albatross, whose powerful wings are nothing more than the object of a tedious curiosity in a foreign and windless environment, or that of the born warrior, who appear to be a ne’er-do-well because the life of a shopkeeper fills him with disgust. Countless examples could show how in an era of great security any profitable life will depart for the distances symbolized by strange lands, intoxication, or death.
In this sense the world war appears as the great, red balance line under the bourgeois era, the spirit of which explained – that is, believed itself capable of invalidating – the jubilation of the volunteer who welcomed the war by attributing to him either a patriotic error or s suspect lust for adventure. Fundamentally, however, this jubilation was a revolutionary protest against the values of the bourgeois world; it was a recognition of fate as the expression of the supreme power. In this jubilation a revaluation of all values, which had been prophesied by exalted spirits, was completed: after an era that sought to subordinate fate to reason, another followed which saw reason as the servant of fate. From that moment on, danger was no longer the goal of a romantic opposition; it was rather reality, and the task of the bourgeois was one again to withdraw from this reality and escape into the utopia of security. From this moment on, the words peace and order became a slogan to which a weaker morale resorted.
This was a war that not only nations but two epochs conducted against each other. As a consequence, both victors and vanquished exists here in Germany. Victors are those who, like salamanders, have gone through the school of danger. Only these will hold their own in a time when danger, not security, will determine the order of life.
Precisely for this reason, however, the tasks that order must accomplish have become much more comprehensive than before; these tasks have to be preformed where danger is not the exception, but is constantly present. As an example, the police force might be mentioned. It has transformed itself from a group of civil servants into a formation that already greatly resembles a military unit. Likewise the various large parties acknowledge the need to adopt means of power that express the fact that the battle of opinions will not be decided solely through votes and programs but also by the stalwarts committed to march in support of those programs. Such facts are in no way to be isolated and regarded as a temporary or transient change in the political landscape. Nor can the inclination to danger be overlooked in intellectual endeavors, and it is unmistakable that new forms of the volcanic spirit are at work. Phenomena like modern atomic theory, glacial cosmogony, the introduction of the concept of mutation into zoology all point clearly completely apart from their truth content, to how strongly the spirit is beginning to partake of explosive events. The history of inventions also raises ever more clearly the question of whether a space of absolute comfort or s space of absolute danger is the final aim concealed in technology. Completely apart from the circumstance that scarcely a machine, scarcely a science has ever existed which did not fulfill, directly or indirectly, dangerous functions in war, inventions like the automobile engine have already resulted in greater losses than any war, however bloody.
What especially characterizes the era in which we find ourselves, into which we enter more deeply with every passing day, is the close relationship that exists between danger and order. It may be expressed in this way: danger appears merely as the other side of our order. This whole is more or less equivalent to our image of the atom, which is utterly mobile and utterly constant. The secret concealed within is a new and different return to nature; it is the fact that we are simultaneously civilized and barbaric, that we have approached the elemental without having sacrificed the acuity of our consciousness. Thus does the path through which danger has penetrated our life present itself as twofold. It has intruded upon us first of all out of an arena in which nature is still more vital. Things, “the likes of which were only possible in South America,” are now familiar to us. The distinction is that danger, from a romantic dimension, has in this way become real. Secondly, however, we are sending danger back over the globe in a new form.
This new form of danger appears in he closest connection having been made between elemental events and consciousness. The elemental is eternal: as people have always found themselves in passionate struggle with things, animals, or other people, as is the case today. The particular characteristic of our era, however, is precisely that all this transpires in the presence of the most acute consciousness. This finds expression above all in the circumstance that in all of these conflicts the most powerful servant of consciousness, the machine, is always present. Thus does humanity’s eternal struggle with the elemental nature of the sea present itself in the temporal form of a supremely complicated mechanical contrivance. Thus does the battle appear as a process during which the armored engine moves fighting men through the sea, over land, or into the air. Thus does the daily accident itself, with which our newspapers are filled, appear nearly exclusively as a catastrophe of a technological type.
Beyond all this the wonder of our world, at once sober and dangerous, is the registration of the moment in which the danger transpires – a registration that is moreover accomplished whenever it does not capture human consciousness immediately, by means of machines. One needs no prophetic talent to predict that soon any given event will be there to see or to hear in any given place. Already today there is hardly an event of human significance toward which the artificial eye of civilization, the photographic lens, is not directed. The result is often pictures of demoniacal precision through which humanity’s new relation to danger becomes visible in an exceptional fashion. One has to recognize that it is a question here much less of the peculiarity of new tools than of a new style that makes use of technological tools. The change becomes illuminating in the investigation of the change in tools that have long been at our disposal, such as language. Although our time produces little in the way of literature in the old sense, much of significance is accomplished through the objective reports of experience. Our time is prompted by human need – which explains, among other things, the success of war literature. We already posses a new style of language, one which gradually becomes visible from underneath the language of the bourgeois epoch. The same, however, is true of our style altogether; it is reminiscent of the fact that the automobile was for a long time constructed in the form of a horse-drawn coach, or that a wholly different society has already long since established itself beneath the surface of bourgeois society. As during the inflation, we continue for a time to spend the usual coins, without sensing that the rate of exchange is no longer the same.
In this sense, it may be said that we have already plunged deeply into new, more dangerous realms, without our being conscious of them.
Among the signs of the epoch we have now entered belongs the increased intrusion of danger into daily life. There is no accident concealing itself behind this fact but a comprehensive change of the inner and outer world.
We see this clearly when we remember what an important role was assigned to the concept of security in the bourgeois epoch just past. The bourgeois person is perhaps best characterized as one who places security among the highest values and conducts his life accordingly. His arrangements and systems are dedicated to securing his space against the danger that at times, when scarcely a cloud appears to darken the sky, has faded into the distance. However, it is always there: it seeks with elemental constancy to break through the dams with which order has surrounded itself.
The peculiarity of the bourgeois’ relation to danger lies in his perception of it as an irresolvable contradiction to order, that is, as senseless. In this he marks himself off from other figures, for example, the warrior, the artist, and the criminal, who are given a lofty or base relation to the elemental. Thus battle, in the eyes of the warrior, is a process that completes itself in a higher order; the tragic conflict, for the writer, is a condition in which the deeper sense of life is to be comprehended very clearly; and a burning city or one beset be insurrection is a field of intensified activity for the criminal. In turn bourgeois values possess just as little validity for the believing person, for the gods appear in the elements, as in the burning bush unconsumed by the flames. Through misfortune and danger, fate draws the mortal into the superior sphere of a higher order.
The supreme power through which the bourgeois sees security guarantied is reason. The closer he finds himself to the center of reason, the more the dark shadows in which danger conceals itself disperse, and the ideal condition which it is the task of progress to achieve consists of the world domination of reason through which the wellsprings of the dangerous are not merely to be minimized but ultimately to be dried up altogether. The dangerous reveals itself in the light of reason to be senseless and relinquishes its claim on reality. In this world all depends on the perception of the dangerous as the senseless; then in the same moment it is overcome, it appears in the mirror of reason as an error.
This can be demonstrated everywhere and in detail within the intellectual and actual arrangements of the bourgeois world. It reveals itself at large in the endeavor to see the state, which rests on hierarchy, as society, with equality as its fundamental principle and which is founded through an act of reason. It reveals itself in the comprehensive establishment of an insurance system, through which not only the risk of foreign and domestic politics but also that of private life is to be uniformly distributed and thus subordinated to reason. It reveals itself further in the many and very entangled efforts to understand the life of the soul as a series of causes and effects and thus to remove it from an unpredictable in to a predictable condition, therefore to include it within the sphere in which consciousness holds sway.
In this sense the securing of life against fate, that great mother of danger, appears as the truly bourgeois problem, which is then made subject to the most diverse economic or humanitarian solutions. All formulations of questions at present, whether aesthetic, scientific, or political in nature, move in the direction of the claim that conflict is avoidable. Should conflict nevertheless arise, as cannot, for example, be overlooked in regard to the permanent fact of war or criminality, then all depends upon proving it to be an error whose repetition is to be avoided through education or enlightenment. These errors appear for the sole reason that the factors of the great equation – the result of which has the population of the globe becoming a unified, fundamentally good as well as fundamentally rational, and therefore also a fundamentally secure humanity – have not yet achieved general recognition. Faith in the persuasive force of these views is one of the reasons that enlightenment tends to overestimate the powers given to it.
One of the best objections that has been raised against this variation is that under such circumstances life would be intolerably boring. This objection has never been of a purely theoretical nature but was applied practically by those young persons who, in the foggy dark of night, left their parental home to pursue danger in America, on the sea, or in the French Foreign Legion. It is a sign of the domination of bourgeois values that danger slips into the distance, “far away in Turkey,” in those lands where pepper grows, or wherever the bourgeois likes to deplore everyone not conforming to his standards. For these values to disappear entirely, however, will never be possible, not just because they are always present but above all because the human heart is in need not only of security but of danger too. Yet this desire us capable of revealing itself in bourgeois society only as protest, and it indeed does appear, in the form of romantic protest. The bourgeois has nearly succeeded in persuading the adventurous heart that the dangerous is not present at all. Thus do figures become possible who scarcely dare to speak their own superior language, whether that of the poet, who compares himself to the albatross, whose powerful wings are nothing more than the object of a tedious curiosity in a foreign and windless environment, or that of the born warrior, who appear to be a ne’er-do-well because the life of a shopkeeper fills him with disgust. Countless examples could show how in an era of great security any profitable life will depart for the distances symbolized by strange lands, intoxication, or death.
In this sense the world war appears as the great, red balance line under the bourgeois era, the spirit of which explained – that is, believed itself capable of invalidating – the jubilation of the volunteer who welcomed the war by attributing to him either a patriotic error or s suspect lust for adventure. Fundamentally, however, this jubilation was a revolutionary protest against the values of the bourgeois world; it was a recognition of fate as the expression of the supreme power. In this jubilation a revaluation of all values, which had been prophesied by exalted spirits, was completed: after an era that sought to subordinate fate to reason, another followed which saw reason as the servant of fate. From that moment on, danger was no longer the goal of a romantic opposition; it was rather reality, and the task of the bourgeois was one again to withdraw from this reality and escape into the utopia of security. From this moment on, the words peace and order became a slogan to which a weaker morale resorted.
This was a war that not only nations but two epochs conducted against each other. As a consequence, both victors and vanquished exists here in Germany. Victors are those who, like salamanders, have gone through the school of danger. Only these will hold their own in a time when danger, not security, will determine the order of life.
Precisely for this reason, however, the tasks that order must accomplish have become much more comprehensive than before; these tasks have to be preformed where danger is not the exception, but is constantly present. As an example, the police force might be mentioned. It has transformed itself from a group of civil servants into a formation that already greatly resembles a military unit. Likewise the various large parties acknowledge the need to adopt means of power that express the fact that the battle of opinions will not be decided solely through votes and programs but also by the stalwarts committed to march in support of those programs. Such facts are in no way to be isolated and regarded as a temporary or transient change in the political landscape. Nor can the inclination to danger be overlooked in intellectual endeavors, and it is unmistakable that new forms of the volcanic spirit are at work. Phenomena like modern atomic theory, glacial cosmogony, the introduction of the concept of mutation into zoology all point clearly completely apart from their truth content, to how strongly the spirit is beginning to partake of explosive events. The history of inventions also raises ever more clearly the question of whether a space of absolute comfort or s space of absolute danger is the final aim concealed in technology. Completely apart from the circumstance that scarcely a machine, scarcely a science has ever existed which did not fulfill, directly or indirectly, dangerous functions in war, inventions like the automobile engine have already resulted in greater losses than any war, however bloody.
What especially characterizes the era in which we find ourselves, into which we enter more deeply with every passing day, is the close relationship that exists between danger and order. It may be expressed in this way: danger appears merely as the other side of our order. This whole is more or less equivalent to our image of the atom, which is utterly mobile and utterly constant. The secret concealed within is a new and different return to nature; it is the fact that we are simultaneously civilized and barbaric, that we have approached the elemental without having sacrificed the acuity of our consciousness. Thus does the path through which danger has penetrated our life present itself as twofold. It has intruded upon us first of all out of an arena in which nature is still more vital. Things, “the likes of which were only possible in South America,” are now familiar to us. The distinction is that danger, from a romantic dimension, has in this way become real. Secondly, however, we are sending danger back over the globe in a new form.
This new form of danger appears in he closest connection having been made between elemental events and consciousness. The elemental is eternal: as people have always found themselves in passionate struggle with things, animals, or other people, as is the case today. The particular characteristic of our era, however, is precisely that all this transpires in the presence of the most acute consciousness. This finds expression above all in the circumstance that in all of these conflicts the most powerful servant of consciousness, the machine, is always present. Thus does humanity’s eternal struggle with the elemental nature of the sea present itself in the temporal form of a supremely complicated mechanical contrivance. Thus does the battle appear as a process during which the armored engine moves fighting men through the sea, over land, or into the air. Thus does the daily accident itself, with which our newspapers are filled, appear nearly exclusively as a catastrophe of a technological type.
Beyond all this the wonder of our world, at once sober and dangerous, is the registration of the moment in which the danger transpires – a registration that is moreover accomplished whenever it does not capture human consciousness immediately, by means of machines. One needs no prophetic talent to predict that soon any given event will be there to see or to hear in any given place. Already today there is hardly an event of human significance toward which the artificial eye of civilization, the photographic lens, is not directed. The result is often pictures of demoniacal precision through which humanity’s new relation to danger becomes visible in an exceptional fashion. One has to recognize that it is a question here much less of the peculiarity of new tools than of a new style that makes use of technological tools. The change becomes illuminating in the investigation of the change in tools that have long been at our disposal, such as language. Although our time produces little in the way of literature in the old sense, much of significance is accomplished through the objective reports of experience. Our time is prompted by human need – which explains, among other things, the success of war literature. We already posses a new style of language, one which gradually becomes visible from underneath the language of the bourgeois epoch. The same, however, is true of our style altogether; it is reminiscent of the fact that the automobile was for a long time constructed in the form of a horse-drawn coach, or that a wholly different society has already long since established itself beneath the surface of bourgeois society. As during the inflation, we continue for a time to spend the usual coins, without sensing that the rate of exchange is no longer the same.
In this sense, it may be said that we have already plunged deeply into new, more dangerous realms, without our being conscious of them.
Tuesday, July 11, 2006
[Excerpts, Swedish] Jünger x 2
Vi hade glädjen att alldeles nyligen se inte mindre än tre bloggposter handlandes om Ernst Jünger på en och samma dag. Ir/Rationell postade även en sammanställning av bloggposter behandlandes Jünger.
De Jüngerexcerpter Spöknippet tillhandahåller idag kommer från Der Kampf als inner Erlebnis samt Feuer und Blut. Översättningen är inte Spöknippets utan de är, med något undantag, hämtade från den värsta politiskt korrekta genusideologiska smörja Spöknippet någonsin skådat. Titel och författare förtigs därför med förhoppningen att de snarast skall falla i evig glömska. Det är dock väl notat och originalkälla kan därmed anges för citaten.
Ögonmänniskan ser att ett av excerpterna nedan kommer från kapitlet "Feuer" i Der Kampf als inner Erlebnis. Måhända kan en svensk översättning glädja någon.
Der Kampf als inner Erlebnis (Berlin 1922)
Åsynen av motståndaren skänker förutom den yttersta fasa även en befrielse från tungt, outhärdligt tryck. Detta är blodets vällust, som hänger över kriget som ett rött stormsegel över en svart galär, i sin gränslösa flykt endast besläktad med eros.
s 8 f
När blodet virvlade genom hjärna och ådror som inför en efterlängtad kärleksnatt, bara ännu mycket hetare och vildare. När man ryckte allt närmare det dånande larmet där framme och nedslagen jagade varandra allt våldsammare, allt hastigare, när överflödet av hetsande tankar fick fälten runt omkring att börja glöda, när man var så fylld av känslor att landskap och händelser senare bara dunkelt och drömlikt dök upp ur minnet. Elddopet! Där var luften så laddad av översvämmande manlighet att varje andetag berusade en, att man hade velat gråta utan att veta varför. O mannahjärtan som förmår känna det!
s 12
Dock har vi barn av denna tid blivit så utleda på dessa nakna fakta. Så utleda.
s 18
En förlamande sekunds tystnad, då ögonen möttes, inträdde först. Sedan sköt där upp ett skri, tvärt, vilt, blodrött, som brände sig in i hjärnorna, en glödande oförgätlig stämpel. Detta skri slet slöjor från känslans dunkla, oanade världar, blev för var och en som hörde det ett tvång att kasta sig framåt för att döda eller bli dödad. Vad betydde då lyfta händer, vad pardon eller kamrat. Då fanns bara ett samförstånd: blodets (…)
Korta, rasande febrar var dessa ursinnets orgier; när de gått över, lämnade de skyttegraven efter sig lik en tillstökad bädd där någon dött i kramper. Bleka gestalter med vita bandage stirrade in i den uppgående solens under, ur stånd att begripa att världen och det de upplevt var verklighet.
s 29
Det var en helt ny ras, förkroppsliga energi, laddad med den högsta kraft. Smidiga, magra, seniga kroppar, skarpt tecknade ansikten, under hjälmen ögon förstenade i tusen fasor. De var övervinnare, stålnaturer inställda på kampen i dess ohyggligaste form. Dess anlopp över de söndersplittrade landskapet innebar en yttersta triumf av fantastisk fasa. Bröt deras oförvägna trupper on i sönderslagna ställningar, där bleka gestalter med vansinnig blick stirrade mot ferm, så frigjordes oanade energier. Som dödens jonglörer, sprängämnenas och eldens mästare, som praktfulla rovdjur förflyttade de sig med fjädrande steg genom skyttegravarna. I sammandrabbningens ögonblick förkroppsligade de det mest kampberedda som jorden kunde bära, det mest slagkraftiga koncentrat av kropp, intelligens, vilja och sinnen.
s 32 f
En kultur må stå aldrig så högt – slocknar den manliga nerven, är den en koloss på lerfötter. Ju mäktigare dess byggnad, desto fruktansvärdare dess fall.
Då kanske någon frågar: ”Låt vara att Gud är med de starkaste bataljonerna, men är de starkaste bataljonerna också med den högsta kulturen?” Just därför är det den högsta kulturens heliga plikt att ha de starkaste bataljonerna.
s 37
Förvisso helgas kampen av saken; ännu mer helgas saken av kampen.
s 47
Ännu ett, ett sista: extasen. Detta helgonets den store diktarens och den stora kärlekens tillstånd är även det stora modet förunnat. (…) Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. där är människan som den vinande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Därpå smälter hon on i alltet, hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och slår vågorna purpurfärgade ihop över henne, så har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som gled en våg tillbaka ut i det svallande havet.
s 53
De gestalter av stål, som med örnblick rakt över snurrande propellrar genomforskar molnen, som inklämda mellan stridsvagnarnas motorer vågar helvetesfärden genom vrålande kraterfält, som i dagar, med en säker död framför sig, i omringade nästen med högar av lik runt omkring halvt försmäktade sitter hukade bakom glödande kulsprutor. De är det moderna slagfältets bästa, genomströmmade av hänsynslös kämpaanda, av stark vilja som urladdar sig i en hård, koncentrerad, målmedveten stöt.
När jag iakttar hur de ljudlöst klipper vägar i taggtrådshindren, gräver stormtrappor, jämför klockor med lysande urtavla, tar u riktningen mot norr efterstjärnorna, då går det upp för mig: detta är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas elit. En helt ny ras, klok, stark, och full av vilja. Det som här i kampen uppenbarar sig som fenomen, kommer imorgon att vara den axel kring vilken livet allt fortare snurrar. Över deras stora städer skall tusenfalt brusande dån välva sig, när de går fram över asfalten, smidiga rovdjur, fulla av kraft. De kommer att bli byggmästare på världens krossade fundament.
s 74
Här förbi flyter viljan till liv, viljan till kamp och till makt, om det så vore till priset av livet självt. Gentemot denna nattliga och aldrig upphörande ström till kampen blir alla värden intiga, alla begrepp ihåliga, man förnimmer yttringen av något elementärt, väldigt, som alltid funnits och alltid skall finnas, även när det för länge sedan upphört att finnas människor och krig.
s 116
Feuer und Blut (Berlin 1929)
…säkert står vi en fiende med ras närmare än varje pacifist och internationalist.
s 64
Först vår generation börjar försona sig med maskinen och se inte blott och bart det nyttiga utan även det sköna i den.
s 81
Ja, maskinen är skön, den måste vara skön för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. Och i det som Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen, har sagt emot darwinismen, att livet icke endast r en erbarmlig kamp för tillvaron utan en vilja till högre och djupare mål, måste även maskinen inbegripas. Den får inte vara endast ett medel för att producera, för att tillgodose vår knappa nödtorft, utan den skall skänka oss en högre och djupare tillfredställelse. När så sker, är mången fråga löst. Den konstnärliga människan, som i maskinen plötsligt ser en helhet stället för en ändamålsenlig sammansättning av järndelar, strategen som strävar efter att frigöra sig från produktionskrigets band, de arbetar på denna lösning likaväl som teknikern eller socialisten.
s 82
Ibland har vi ju förnummit det, när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, tävlingsförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när svirrande fåglar kretsat över våra städer, och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilver pelare stigit och fallit och de röda visarna på de i vita marmorplattor infällda kraftmätarna på väggarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.
s 82 f
Som ett nästan bortglömt minne blixtrar det till och bländar: Där är ju fienden, där har vi ju människan, och strax skall vi vara framme hos honom! Denna insikt fyller oss med en vild, rasande lust, det är som om allt som till bristningsgränsen nu spänts och lagrats plötsligt såg en utväg och som ett dånande vattenfall störtade sig i purpurfärgade och scharlakansröda avgrunder.
Fort, fort bara, nu måste här dödas! Nu finns det bara en förlossning, en uppfyllelse och en lycka: det flytande blodet. Strax skall man kunna hugga in och man känner en demonisk glad förväntan i medvetandet om att man kommer att uppträda som den starkare, den oemotståndlige. Vänta ni bara, strax är vi där! Jag känner hur min högra hand spänner sig som ett skruvstäd kring pistolkolven och den vänstra kring den korta bambukäppen. Jag känner hur blodet sjudande har skjutit upp i ansiktet på mig, hur tänderna pressas mot varandra och hur klara tårar utan hejd rinner över ansiktet.
s 139 f
De Jüngerexcerpter Spöknippet tillhandahåller idag kommer från Der Kampf als inner Erlebnis samt Feuer und Blut. Översättningen är inte Spöknippets utan de är, med något undantag, hämtade från den värsta politiskt korrekta genusideologiska smörja Spöknippet någonsin skådat. Titel och författare förtigs därför med förhoppningen att de snarast skall falla i evig glömska. Det är dock väl notat och originalkälla kan därmed anges för citaten.
Ögonmänniskan ser att ett av excerpterna nedan kommer från kapitlet "Feuer" i Der Kampf als inner Erlebnis. Måhända kan en svensk översättning glädja någon.
Der Kampf als inner Erlebnis (Berlin 1922)
Åsynen av motståndaren skänker förutom den yttersta fasa även en befrielse från tungt, outhärdligt tryck. Detta är blodets vällust, som hänger över kriget som ett rött stormsegel över en svart galär, i sin gränslösa flykt endast besläktad med eros.
s 8 f
När blodet virvlade genom hjärna och ådror som inför en efterlängtad kärleksnatt, bara ännu mycket hetare och vildare. När man ryckte allt närmare det dånande larmet där framme och nedslagen jagade varandra allt våldsammare, allt hastigare, när överflödet av hetsande tankar fick fälten runt omkring att börja glöda, när man var så fylld av känslor att landskap och händelser senare bara dunkelt och drömlikt dök upp ur minnet. Elddopet! Där var luften så laddad av översvämmande manlighet att varje andetag berusade en, att man hade velat gråta utan att veta varför. O mannahjärtan som förmår känna det!
s 12
Dock har vi barn av denna tid blivit så utleda på dessa nakna fakta. Så utleda.
s 18
En förlamande sekunds tystnad, då ögonen möttes, inträdde först. Sedan sköt där upp ett skri, tvärt, vilt, blodrött, som brände sig in i hjärnorna, en glödande oförgätlig stämpel. Detta skri slet slöjor från känslans dunkla, oanade världar, blev för var och en som hörde det ett tvång att kasta sig framåt för att döda eller bli dödad. Vad betydde då lyfta händer, vad pardon eller kamrat. Då fanns bara ett samförstånd: blodets (…)
Korta, rasande febrar var dessa ursinnets orgier; när de gått över, lämnade de skyttegraven efter sig lik en tillstökad bädd där någon dött i kramper. Bleka gestalter med vita bandage stirrade in i den uppgående solens under, ur stånd att begripa att världen och det de upplevt var verklighet.
s 29
Det var en helt ny ras, förkroppsliga energi, laddad med den högsta kraft. Smidiga, magra, seniga kroppar, skarpt tecknade ansikten, under hjälmen ögon förstenade i tusen fasor. De var övervinnare, stålnaturer inställda på kampen i dess ohyggligaste form. Dess anlopp över de söndersplittrade landskapet innebar en yttersta triumf av fantastisk fasa. Bröt deras oförvägna trupper on i sönderslagna ställningar, där bleka gestalter med vansinnig blick stirrade mot ferm, så frigjordes oanade energier. Som dödens jonglörer, sprängämnenas och eldens mästare, som praktfulla rovdjur förflyttade de sig med fjädrande steg genom skyttegravarna. I sammandrabbningens ögonblick förkroppsligade de det mest kampberedda som jorden kunde bära, det mest slagkraftiga koncentrat av kropp, intelligens, vilja och sinnen.
s 32 f
En kultur må stå aldrig så högt – slocknar den manliga nerven, är den en koloss på lerfötter. Ju mäktigare dess byggnad, desto fruktansvärdare dess fall.
Då kanske någon frågar: ”Låt vara att Gud är med de starkaste bataljonerna, men är de starkaste bataljonerna också med den högsta kulturen?” Just därför är det den högsta kulturens heliga plikt att ha de starkaste bataljonerna.
s 37
Förvisso helgas kampen av saken; ännu mer helgas saken av kampen.
s 47
Ännu ett, ett sista: extasen. Detta helgonets den store diktarens och den stora kärlekens tillstånd är även det stora modet förunnat. (…) Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. där är människan som den vinande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Därpå smälter hon on i alltet, hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och slår vågorna purpurfärgade ihop över henne, så har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som gled en våg tillbaka ut i det svallande havet.
s 53
De gestalter av stål, som med örnblick rakt över snurrande propellrar genomforskar molnen, som inklämda mellan stridsvagnarnas motorer vågar helvetesfärden genom vrålande kraterfält, som i dagar, med en säker död framför sig, i omringade nästen med högar av lik runt omkring halvt försmäktade sitter hukade bakom glödande kulsprutor. De är det moderna slagfältets bästa, genomströmmade av hänsynslös kämpaanda, av stark vilja som urladdar sig i en hård, koncentrerad, målmedveten stöt.
När jag iakttar hur de ljudlöst klipper vägar i taggtrådshindren, gräver stormtrappor, jämför klockor med lysande urtavla, tar u riktningen mot norr efterstjärnorna, då går det upp för mig: detta är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas elit. En helt ny ras, klok, stark, och full av vilja. Det som här i kampen uppenbarar sig som fenomen, kommer imorgon att vara den axel kring vilken livet allt fortare snurrar. Över deras stora städer skall tusenfalt brusande dån välva sig, när de går fram över asfalten, smidiga rovdjur, fulla av kraft. De kommer att bli byggmästare på världens krossade fundament.
s 74
Här förbi flyter viljan till liv, viljan till kamp och till makt, om det så vore till priset av livet självt. Gentemot denna nattliga och aldrig upphörande ström till kampen blir alla värden intiga, alla begrepp ihåliga, man förnimmer yttringen av något elementärt, väldigt, som alltid funnits och alltid skall finnas, även när det för länge sedan upphört att finnas människor och krig.
s 116
Feuer und Blut (Berlin 1929)
…säkert står vi en fiende med ras närmare än varje pacifist och internationalist.
s 64
Först vår generation börjar försona sig med maskinen och se inte blott och bart det nyttiga utan även det sköna i den.
s 81
Ja, maskinen är skön, den måste vara skön för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. Och i det som Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen, har sagt emot darwinismen, att livet icke endast r en erbarmlig kamp för tillvaron utan en vilja till högre och djupare mål, måste även maskinen inbegripas. Den får inte vara endast ett medel för att producera, för att tillgodose vår knappa nödtorft, utan den skall skänka oss en högre och djupare tillfredställelse. När så sker, är mången fråga löst. Den konstnärliga människan, som i maskinen plötsligt ser en helhet stället för en ändamålsenlig sammansättning av järndelar, strategen som strävar efter att frigöra sig från produktionskrigets band, de arbetar på denna lösning likaväl som teknikern eller socialisten.
s 82
Ibland har vi ju förnummit det, när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, tävlingsförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när svirrande fåglar kretsat över våra städer, och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilver pelare stigit och fallit och de röda visarna på de i vita marmorplattor infällda kraftmätarna på väggarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.
s 82 f
Som ett nästan bortglömt minne blixtrar det till och bländar: Där är ju fienden, där har vi ju människan, och strax skall vi vara framme hos honom! Denna insikt fyller oss med en vild, rasande lust, det är som om allt som till bristningsgränsen nu spänts och lagrats plötsligt såg en utväg och som ett dånande vattenfall störtade sig i purpurfärgade och scharlakansröda avgrunder.
Fort, fort bara, nu måste här dödas! Nu finns det bara en förlossning, en uppfyllelse och en lycka: det flytande blodet. Strax skall man kunna hugga in och man känner en demonisk glad förväntan i medvetandet om att man kommer att uppträda som den starkare, den oemotståndlige. Vänta ni bara, strax är vi där! Jag känner hur min högra hand spänner sig som ett skruvstäd kring pistolkolven och den vänstra kring den korta bambukäppen. Jag känner hur blodet sjudande har skjutit upp i ansiktet på mig, hur tänderna pressas mot varandra och hur klara tårar utan hejd rinner över ansiktet.
s 139 f
Thursday, April 27, 2006
Jünger, Feuer
This excerpt is the chapter "Feuer" (p. 72-76) in Ernst Jüngers Der Kampf als inneres Erlebnis (Berlin: Verlag Mittler, 1922). It is taken from The Weimar Republic sourcebook (Berkeley: University of California Press, 1994), the translator is however unknown to us.
We have known one another for a long time as bold adventurers, have met on many a hot day beneath the smoke-filled sky of a battlefield where it is simply the spirit of the hour that always brings those similar together. We know we are the select embodiments of a powerful masculinity and take pride in this awareness. Just yesterday we sat together following the old tradition of a final drink and felt how the will to battle, that peculiar lust to cross the front again and again, to leap where volunteers are needed, would not have lost its familiar intensity and this time, too, would cast us into danger. Yes, if only it were time; we are a race that rises to the challenge.
Nevertheless, this discontent, this unyielding chill from the inside out, these portentous thoughts tearing across our horizon like vague, tattered traces of clouds, were not to be banished; not even once we had taken a long, slow drink of cognac. It is stronger than we are. A fog that lies within us and, in such hours, spreads its mysterious nature across the troubled waters of the soul. Not fear – fear we can stare sharply, disdainfully in the eye and frighten into its cave – but an unknown realm in which the boundaries of our capacity to feel melt away. That is where one first notices how little one is at home in oneself. From deep within, something slumbering, drowned out by restless dailiness, rises and, before quite taking form, dissolves into a dull sadness.
Of what help is it that for three long weeks a man has steeled himself for this hour, until he believes himself to be hard and free of weaknesses. Of what help is it that he says to himself, “Death? Ha, what’s that? A transition that can’t be avoided anyway.” All that is of no help whatever, for suddenly, from having been a thinking being, he becomes a feeling one, a plaything of phantoms against which even the sharpest reason is a powerless weapon. Those are the factors we take care to deny because they are unreliable. But in the moment of experience all denial is futile; then every unknown is possessed of a higher and more convincing reality than all the familiar phenomena of a midday sun.
We have reached the most advanced line and are seeing the final preparations. We are eager and precise, for we sense a pressure to be active, to fill the time, to escape from ourselves. Time, which had racked us so in the trenches, a concept that comprehends all conceivable torment, a chain that only death can break. Perhaps in the coming minutes. I know it to be a conscious experience, the quiet flow of an ebbing life into the sea of eternity; I have already stood at times on the border. It is a slow, deep sinking with a ringing in the ear, peaceful and familiar like the sound of Easter bells at home. One should avoid such ponderings, such a readiness to pounce upon mysteries that will never be explained. Everything comes in its own time. Head high, let the thoughts scatter to the winds. Die with dignity – that we can do; we can stride into the ominous dark with a warrior’s cunning and bold vitality. Do not be shaken, smile to the last, even if the smile is only a mask to hide from yourself: that itself is something. A human is incapable of anything greater than mastering oneself in death. Even the immortal gods must envy him that.
We are well armed for our journey, loaded with weapons, explosives, and lighting and signalling instruments, a proper, fighting shock troop, up to the supreme challenges of modern warfare. Not only up to it through joyful dare-devilry and brutal force. Seeing the people this way in the twilight, slender, haggard, most of them almost children, one has little inclination to trust them. But their faces in the shadow of their steel helmets are sharp, fearless, and smart. I know, they do not waver from the danger for an instant; they pounce on it, fast, sinewy, and smooth. They combine ardent courage with cool intelligence; they are the men who clear a severely jammed shell with a steady hand amidst a maelstrom of annihilation, who fire a smoking grenade back at the enemy, who, locked in a struggle for life and death, read the intentions in the enemy’s eyes. They are men forged of steel, whose eagle eyes peer straight over the propeller’s whir, studying the clouds ahead, who, captive within the motorized din of the tanks, dare the hellish journey through the roar of shell-pitted fields, who, for days on end, approaching certain death, crouch in encircled nests heaped with corpses, only half alive beneath lowing machine guns. They are the best of the modern battlefield, suffused with the reckless spirit of the warrior, whose iron will discharges in clenched, well-aimed bursts of energy.
When I observe how they silently cut lanes through the tangles of barbed wire, dig stepped assault trenches, compare their luminescent watches, and orient themselves towards north by the stars, then I am overcome with recognitions: this is the new man, the storm pioneer, the elite of Central Europe. A whole new race, smart, strong, and filled with will. What reveals itself here as a vision will tomorrow be the axis around which life revolves still faster and faster. The path will not always, as here, have to be forged through shell craters, fire and, steel; but the double-quick step with which events ate prosecuted here, the tempo accustomed to iron, that will remain the same. The glowing twilight of a declining age is at once a dawn in which one arms oneself for new, harder battles. Far behind, the gigantic cities, the hosts of machines, the empires, whose inner bonds have been rent in the storm, await the new men, the cunning, battle-tested men who are ruthless toward themselves and others. This war is not the end but the prelude to violence. It is the forge in which the new world will be hammered into new borders and new communities. New forms want to be filled with blood, and power will be wielded with a hard fist. The war is a great school, and the new man will bear our stamp.
Yes, it is now in its element, my old shock troop. The deed, the stroke of the fist, has torn away the fog. Already there comes a quiet joke across the shoulder of the trench. It is perhaps not tasteful to ask: “Well, fatso, are you up to your slaughter weight?” Nevertheless – they laugh, and fatso most of all. Just don’t be moved. The festival is about to begin, and we are its princes.
It is a pity nonetheless. If the advance troops fail to penetrate, if just one machine gun remains intact of the other side, these splendid men will be cut down like a herd of deer. That is war. The best and most worthy, the highest embodiment of life, is just good enough to be cast into is insatiable maw. One machine gun, just a second’s gliding of the cartridge belt, and these twenty-five men – one could cultivate a sizeable island with them – will hang in tattered bundles from the wire, left slowly to decompose. They are students, cadets with proud old names, from whose eyes the Sleeping Beauty dream of some kind of ancient nest has not entirely drifted away. Peasant sons, grown up beneath the lonely thatched roofs of Westphalia or the Lünerberger Heide, ringed by the primeval oaks planted by their forebears around the surrounding fence of stone.
In the neighboring regiment of the left there bursts a storm of fire. It is a feinting maneuver, to confuse and split enemy artillery. It is just about time. Now the task is to gather oneself. Yes, it is perhaps a pity. Perhaps as well we are sacrificing ourselves for something inessential. But no one can rob us of our value. Essential is not what we are fighting for, but how we fight. Onward toward the goal, until we triumph or are left behind. The warriors’ spirit, the exposure of oneself to risk, even for the tiniest idea, weighs more heavily in the scale than all the brooding about good and evil. That is what gives even the knight of the rueful countenance his awe-inspiring aura. We want to show what we have in us, then, if we fail, we will truly have lived to the full.
We have known one another for a long time as bold adventurers, have met on many a hot day beneath the smoke-filled sky of a battlefield where it is simply the spirit of the hour that always brings those similar together. We know we are the select embodiments of a powerful masculinity and take pride in this awareness. Just yesterday we sat together following the old tradition of a final drink and felt how the will to battle, that peculiar lust to cross the front again and again, to leap where volunteers are needed, would not have lost its familiar intensity and this time, too, would cast us into danger. Yes, if only it were time; we are a race that rises to the challenge.
Nevertheless, this discontent, this unyielding chill from the inside out, these portentous thoughts tearing across our horizon like vague, tattered traces of clouds, were not to be banished; not even once we had taken a long, slow drink of cognac. It is stronger than we are. A fog that lies within us and, in such hours, spreads its mysterious nature across the troubled waters of the soul. Not fear – fear we can stare sharply, disdainfully in the eye and frighten into its cave – but an unknown realm in which the boundaries of our capacity to feel melt away. That is where one first notices how little one is at home in oneself. From deep within, something slumbering, drowned out by restless dailiness, rises and, before quite taking form, dissolves into a dull sadness.
Of what help is it that for three long weeks a man has steeled himself for this hour, until he believes himself to be hard and free of weaknesses. Of what help is it that he says to himself, “Death? Ha, what’s that? A transition that can’t be avoided anyway.” All that is of no help whatever, for suddenly, from having been a thinking being, he becomes a feeling one, a plaything of phantoms against which even the sharpest reason is a powerless weapon. Those are the factors we take care to deny because they are unreliable. But in the moment of experience all denial is futile; then every unknown is possessed of a higher and more convincing reality than all the familiar phenomena of a midday sun.
We have reached the most advanced line and are seeing the final preparations. We are eager and precise, for we sense a pressure to be active, to fill the time, to escape from ourselves. Time, which had racked us so in the trenches, a concept that comprehends all conceivable torment, a chain that only death can break. Perhaps in the coming minutes. I know it to be a conscious experience, the quiet flow of an ebbing life into the sea of eternity; I have already stood at times on the border. It is a slow, deep sinking with a ringing in the ear, peaceful and familiar like the sound of Easter bells at home. One should avoid such ponderings, such a readiness to pounce upon mysteries that will never be explained. Everything comes in its own time. Head high, let the thoughts scatter to the winds. Die with dignity – that we can do; we can stride into the ominous dark with a warrior’s cunning and bold vitality. Do not be shaken, smile to the last, even if the smile is only a mask to hide from yourself: that itself is something. A human is incapable of anything greater than mastering oneself in death. Even the immortal gods must envy him that.
We are well armed for our journey, loaded with weapons, explosives, and lighting and signalling instruments, a proper, fighting shock troop, up to the supreme challenges of modern warfare. Not only up to it through joyful dare-devilry and brutal force. Seeing the people this way in the twilight, slender, haggard, most of them almost children, one has little inclination to trust them. But their faces in the shadow of their steel helmets are sharp, fearless, and smart. I know, they do not waver from the danger for an instant; they pounce on it, fast, sinewy, and smooth. They combine ardent courage with cool intelligence; they are the men who clear a severely jammed shell with a steady hand amidst a maelstrom of annihilation, who fire a smoking grenade back at the enemy, who, locked in a struggle for life and death, read the intentions in the enemy’s eyes. They are men forged of steel, whose eagle eyes peer straight over the propeller’s whir, studying the clouds ahead, who, captive within the motorized din of the tanks, dare the hellish journey through the roar of shell-pitted fields, who, for days on end, approaching certain death, crouch in encircled nests heaped with corpses, only half alive beneath lowing machine guns. They are the best of the modern battlefield, suffused with the reckless spirit of the warrior, whose iron will discharges in clenched, well-aimed bursts of energy.
When I observe how they silently cut lanes through the tangles of barbed wire, dig stepped assault trenches, compare their luminescent watches, and orient themselves towards north by the stars, then I am overcome with recognitions: this is the new man, the storm pioneer, the elite of Central Europe. A whole new race, smart, strong, and filled with will. What reveals itself here as a vision will tomorrow be the axis around which life revolves still faster and faster. The path will not always, as here, have to be forged through shell craters, fire and, steel; but the double-quick step with which events ate prosecuted here, the tempo accustomed to iron, that will remain the same. The glowing twilight of a declining age is at once a dawn in which one arms oneself for new, harder battles. Far behind, the gigantic cities, the hosts of machines, the empires, whose inner bonds have been rent in the storm, await the new men, the cunning, battle-tested men who are ruthless toward themselves and others. This war is not the end but the prelude to violence. It is the forge in which the new world will be hammered into new borders and new communities. New forms want to be filled with blood, and power will be wielded with a hard fist. The war is a great school, and the new man will bear our stamp.
Yes, it is now in its element, my old shock troop. The deed, the stroke of the fist, has torn away the fog. Already there comes a quiet joke across the shoulder of the trench. It is perhaps not tasteful to ask: “Well, fatso, are you up to your slaughter weight?” Nevertheless – they laugh, and fatso most of all. Just don’t be moved. The festival is about to begin, and we are its princes.
It is a pity nonetheless. If the advance troops fail to penetrate, if just one machine gun remains intact of the other side, these splendid men will be cut down like a herd of deer. That is war. The best and most worthy, the highest embodiment of life, is just good enough to be cast into is insatiable maw. One machine gun, just a second’s gliding of the cartridge belt, and these twenty-five men – one could cultivate a sizeable island with them – will hang in tattered bundles from the wire, left slowly to decompose. They are students, cadets with proud old names, from whose eyes the Sleeping Beauty dream of some kind of ancient nest has not entirely drifted away. Peasant sons, grown up beneath the lonely thatched roofs of Westphalia or the Lünerberger Heide, ringed by the primeval oaks planted by their forebears around the surrounding fence of stone.
In the neighboring regiment of the left there bursts a storm of fire. It is a feinting maneuver, to confuse and split enemy artillery. It is just about time. Now the task is to gather oneself. Yes, it is perhaps a pity. Perhaps as well we are sacrificing ourselves for something inessential. But no one can rob us of our value. Essential is not what we are fighting for, but how we fight. Onward toward the goal, until we triumph or are left behind. The warriors’ spirit, the exposure of oneself to risk, even for the tiniest idea, weighs more heavily in the scale than all the brooding about good and evil. That is what gives even the knight of the rueful countenance his awe-inspiring aura. We want to show what we have in us, then, if we fail, we will truly have lived to the full.
Saturday, August 27, 2005
[Excerpts, Swedish] Heidegren, Preussiska anarkister
Excerpter från Heidegren, Carl-Göran. (1997). Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår. Stockholm/Stehag: Symposion.
s 140 f
Ett annat kännetecken för tiden är strävan att översätta mänskliga förhållanden till talförhållanden, viljan att kvantifiera, en strävan som har funnit sitt karakteristiska uttryck i statistiken, må det sedan handla om produktionsvolymer eller hastighetsrekord.
s 141 f
En annan följd av individens tendentiella försvinnande är att politiska attentat, om de vill uppnå största möjliga verkan, inte längre bör riktas mot ”statens personliga eller individuella företrädare”, utan snarare mot ”järnvägsbroar, radiomaster eller fabrikslager”.
s 142
Skillnaden mellan borgaren och arbetaren består, enligt Jünger, inte i att den senare besitter ett högre värde utan i att de båda helt enkelt är radikalt olika, och därför kan det inte heller finnas någon gemensam måttstock. Individen och typen talar olika språk och lyder under olika skilda lagar. ”Där ett annat språk talas är debatten avslutad och aktionen börjar.” På samma gång gör sig inom arbetargestalten en ny rangordning alltmera märkbar.
Jüngers lägesbestämning kan sammanfattas på följande sätt. Vi befinner oss i ett interregnum mellan borgarens skenherravälde och arbetargestaltens verkliga herravälde, närmare bestämt i ett skede när det förra definitivt avslöjats som ett sken och det senare börjar göra sig alltmer märkbart. den första fasen av denna övergång kännetecknas av en genomgripande förstörelseprocess riktad mot den bestående ordningen, som underminerar och upplöser dess bindningar och värden. Detta gäller inte minst alla transcendenta, och därför utgör tekniken i Jüngers ögon ”den avgjort mest antikristliga makt som hittills framträtt”. Teknikens segertåg efterlämnar ett ödelagt landskap, ett tillstånd av ”anarki – en anarki som sliter sönder livsenheterna i sina atomer”. Nollpunkten är emellertid redan överskriden. Häremot svarar vad Jünger kallar ”en ny uppspirande känsla för jorden”. Vi befinner oss därmed i den andra fasen ”där tekniken ställer sig till förfogande för stora och djärva planer”, i en fas kännetecknad av att alla medel tas i anspråk för en total mobilisering. Den tredje och avslutande fasen, som vi ännu inte inträtt i, är nådd först när det dynamiskt-explosiva tillståndet har övergått i ett perfektionstillstånd.
Arbetaren vet att handskas och umgås med sina medel – tekniken – på samma sätt som djuren brukar sina organ, med en instinktiv säkerhet. Här ekar Spengler: den moderna tekniken utgör arbetarens specifika sätt att hantera och bemästra livet. Man kan med avseende på förhållandet mellan människa och teknik tala om en organisk konstruktion när detta förhållande blivit otvunget eller ”när tekniken uppnått den högsta graden av självklarhet som utmärker djur- och växtlemmar”.
s 146
Generellt gäller att ”tekniken till sin natur inte utgör ett medel som är anpassat och inrättat för nationen”. Arbetargestalten tenderar såtillvida att expandera utöver nationalstatens gränser och begränsningar, och därmed kan inte heller nationen längre komma i fråga som något högsta värde. Jüngers konception – eller kanske snarare vision – spränger nationalismen så att säga inifrån, och arbetsstaten kan därför inte utgöra med än ett övergångstillstånd.
s 146 f
Nationen kan inte längre aspirera på att utgöra ett högsta värde emedan världen förändras i riktning mot arbetargestaltens gränslösa – planetariska – herravälde. Arbetargestalten utgör överhuvudtaget inte något värde utan representerar den punkt där varje diskussion om önskvärt eller icke önskvärt med nödvändighet upphör: varat. ”Denna utgör i sin mest betydande innebörd ett vara, och detta innebär i förhållande till den enskilda individen att denna antingen är arbetare eller inte är det – fullständigt utan betydelse är däremot det blotta anspråket på att vara det.”
s 147
[D]en från sitt första besök i Sovjetunionen just hemkomne Niekisch skriver [i sin recension av der Arbeiter]: ”Ingenstans har ’arbetargestalten’ gjort sig så definitivtgällande som i det bolsjevistiska Ryssland. (…) Understundom ter sig Jüngers framställning som en tankemässig abstraktion, ja som ett förhärligande av den ryska erfarenhetsvärlden.” Niekisch är medveten om att det gnisslar, men han övervinner detta med hjälp av sin högst egna dialektik. ”Förvisso är det en bok som helt och hållet andas storstadsatmosfär. Men den är på samma gång ända ut i sina yttersta förgreningar protestantisk. (…) När allt kommer omkring är bolsjevismen inget annat än Luther i Ryssland.”
s 148 [Uteslutningarna i Niekisch text är Heidegrens.]
Jünger nämner [i sin replik på Albrecht Erich Günters recension av der Arbeiter] tre förutsättningar för att man skall kunna tala om en ny ordning: förekomsten av en ny princip, av en ny människa och av nya former för livet. Är dessa tre förutsättningar uppfyllda så föreligger åtminstone möjligheten att förverkliga en ny ordning. Den fråga som inställer sig är om detta är fallet när det gäller den genomgripande omvälvningsprocess som vi just nu befinner oss i. Jüngers svar lyder att de båda första förutsättningarna tvivelsutan är uppfyllda: den nya principen är arbetet, den nya människan är arbetaren. På den tredje frågan är svaret däremot mindre entydigt.
s 150
”Det system av krafter som hotar vårt liv och vår frihet är och förblir Versailles-systemet, och av detta skäl är observationen och kännedomen om alla makter som befinner sig utanför detta system för oss av största vikt.”
s 162 Jünger i Widerstand september 1933.
”Den ’Totala mobiliseringen’ skildrar den stora processen, ’Arbetaren’ den gestalt vars historiska uppgift består i genomförandet av processen. Den föreliggande betraktelsen driver undersökningen ett steg vidare; den påvisar att prövostenen för detta förlopp inte till äventyrs står att finna i värdet, utan i smärtan.
s 163
Det är det föreliggande arbetets huvudtes att Jüngers strävan att häva det ontologiska undantagstillståndet, en strävan som utgör det ömsom explicita, ömsom fördolda ledmotivet i hans skriftställarskap under åren 1929-1934, kulminerar i tanken att den högsta och oföränderliga måttstock gentemot vilken varje företeelse i samtiden har att mäta sig står att finna i smärtan. När tron på traderade värdehierarkier gått förlorad blir i stället hjärtat absolut. Hjärtat klappar för nationen, men nationens tröja har visat sig vara för trång och sprängs av arbetargestalten som reser anspråk på ett planetariskt herravälde. Då återstår endast smärtan som en evig och omutlig måttstock.
s 163
Ledmotivet i essän om smärtan utgör ”livets tilltagande förstening” och människans övervinnande av smärtan genom ”försakligandet och objektiveringen av livet”. Tekniken för detta förtingligande av livet heter disciplinering, en process vilken i sin tur en ”böjelse för disciplin” i tiden kommer till mötes. Smärta, disciplin och förtingligande: ”Med den fortskridande objektiveringen ökar det mått smärta som kan uthärdas.” Att disciplinera sig själv, att göra sig till ett ting, att rusta sig in för mötet med smärtan innebär att degradera den egna kroppen från ett högsta värde, som till varje pris skall bevaras, till en ”förpost” som man är beredd att uppoffra, att bringa till insats i namn av något högre.
s 164 f
Det [sporten] handlar således i grund och botten mindre om en tävlan mellan individer och mera om ”en exakt mätprocedur”, där det andra medvetande ständigt är närvarande i form av måttband, stoppur, fotolinser etc. Som sådan är sporten ett uttryck för vårt sätt att vara där kroppen genom en utdragen disciplineringsprocess formats till ett lydigt verktyg. Tendensen att objektivera den mänskliga kroppen gör sig även märkbar genom en ökad närvaro av den obeklädda kroppen inom områden som sport, dans ock reklam. Likaså inom medicinen där användande av narkos å ena sidan befria från smärta, å andra sidan ”förvandlar kroppen till ett objekt som står öppet för mekaniska ingrepp på samma sätt som ett livlöst stoff”.
s 166
Från de stora skogarna där överjägmästaren härskar oinskränkt utgår ett hot som underminerar den redan bräckliga ordningen. I några avsnitt ger Jünger en subtil skildring av de mekanismer varigenom giftet tränger in i en redan försvagad samhällskropp: förbrytarband tillåts husera fritt, uppenbara rättsövergrepp beivras inte längre, skumma sakförare uppträder som orättens försvarare i domstolarna, språket förråas, förstörelsens krafter tränger in i ämbeten och magistrat. ”Överjägmästaren liknade en ond läkare som först befordrar sjukdomen för att sedan kunna göra de ingrepp han har i sinnet.” Att på samma gång underblåsa anarkin och uppträda som ordningens försvarare är överjägmästarens sataniska och högst verkningsfulla strategi.
s 174 [Stycket refererar På marmorklipporna.]
Noter
Så sent som i en intervju från mitten av 1980-talet besvarade Jünger frågan hur han definierade den preussiska andan i ordalag som starkt erinrar om Spengler: ”Hos preussarna har av allt att döma de österländska och västerländska influenserna uppnått en sådan balans att ett system av befäl och lydnad, av lustfylld tjänstvillighet kan fungera i harmoni.”
s 182 Jünger i Entretiens avec Ernst Jünger av Julien Hervier, Paris 1986.
”Den som fruktar klara förhållanden och den totala mobiliseringen är ingen socialist. […] Generalstab, produktionsarméer, planer, gemensamt arbete. Fullständig insats och ansvar till det yttersta - det är socialism.”
s 188 Harro Schulze-Boysen i Gegner von Heute utgiven 1932.
”Demokrati och kapitalism är ett och samma ont: man måste bekämpa dem på en och samma gång.”
s 189 Thierry Maulnier i den franska tidskriften Combat från 1936
”Ett folk förväntas flera gånger om året välja mellan fem organiserade system, av vilka vart och ett inom sig är totalt och vart och ett, i sina yttersta konsekvenser, upphäver och förintar de andra, välja till exempel mellan ateism och kristendom, samtidigt mellan socialism och kapitalism, samtidigt mellan monarki och republik, mellan Moskva, Rom, Wittenberg, Genevé och Bruna Huset, och mellan liknande oförenliga vän-fiende-alternativ, bakom vilka finns starka organisationer!”
s 192 Schmitt i Positionen und Begrife, s 189
Den [heroiska realismen] söker inte upp lösningarna utan konflikterna - i dessas skärpa och obeveklighet tycks den för livet eviga mening vara inbäddad.” Bakgrunden till Jüngers hållning utgör vissheten om att leva i en tid ”som ifrågasätter all”. Den heroiska realismen är kompromisslös, emedan varje kompromiss för den som strävar efter något absolut blir ett uttryck för svaghet, för en brist på övertygelse och vilja.
s 198
Uppenbarligen betraktade Jünger vi denna tidpunkt ett framtida krig som mer eller mindre oundvikligt. ”Som vi ser det är ryssarna helt i sin rätt när de strävar efter att förskaffa sig en rustning, som det inte bara är av avgörande betydelse för ryssland att vara i besittning av, utan överhuvudtaget för varje stormakt med avseende på framtida konflikter. (…) Att människan blir lidande under sådana jättelika ansträngningar utgör ingen invändning, utan det är snarare en självklarhet.”
s 203 Jünger, källa ej angiven.
Spöknippets mest omfattande excerper hittills och ändock allt för kort.
Jünger betonar med eftertryck att den nationalism som han och hans vänner företräder inte har det minsta att göra med ”monarkismen, konservatismen, den borgerliga reaktionen eller den vilhelminska erans patriotism”. I stället bestämmer han nationalismen som ”den rena och obetvingade viljan till insats för den som centralt värde upplevda och förstådda nationen, med alla krafter och alla medel som står till förfogande”. Med provocerande uppriktighet skriver han vidare: ”Nationalismen, i den mån den är en politisk företeelse, eftersträvar alla tyskars nationella, sociala, vapenföra och auktoritativt organiserade stat.” Det kan inte råda minsta tvekan: Jüngers målsättning i politiskt avseende är att försätta den parlamentariska demokratin ur spel.
s 31
”Emedan vi är borgarens oförfalskade, uppriktiga och obönhörliga fiender så bereder oss dennes förruttnelse ett nöje. Vi däremot är inga borgare, utan söner av krig och inbördeskrig, och först när allt detta, denna cirkelrörelse i det tomma, sopats undan kommer det att kunna utveckla sig som ännu ryms inom oss av natur, elementär kraft, äkta vildhet, urspråk, förmåga till verklig alstring med blod och säd. Först då föreligger möjligheten av nya former.”
s 32
Jünger är överhuvudtaget angelägen om att betona att den hållning han skisserar inte låter sig företrädas genom organisationer eller partier. I stället appellerar han till ungdomen, ”dagens okända soldater”, som slagits till marken av ”gemenhetens, rutinens och korruptionens giftgaser”. Dessa slagna måste resa sig och lära sig att man ”I en tid som denna kan marschera även utan fana”.
s 32
Den preussiska anarkistens livselement och livselixir är undantagstillståndet, ingenmanslandet mellan sammanstörtande och ännu inte upprättade nya ordningar. Inom nationalrevolutionära kretsar var detta liktydigt med ett tvåfaldigt nej: ingen fortsättning av Weimar-republiken, men inte heller någon restauration av den vilhelminska staten.
s 36
Spenglers märkliga tankegång är att Preußentum och Sozialismus i grund och botten är en och samma sak, och att vad det närmast kommer an på är att befria den tyska socialismen från Marx.
s 37
Att tjäna med stolthet och befalla med ödmjukhet, kort sagt, frihet i lydnad – så lyder trollformeln! Denna preussiska habitus har enligt Spengler sina rötter hos den tyska riddarorden, som under medeltiden koloniserade östersjökusten. Preußentum är tjänstemannaanda, viljan att på grundval av duglighet inta en bestämd plats i en rangordning, där den högsta rangen består i att vara statens förste tjänare.
s 37
Inte heller för Jüngers gode vän Friedrich Hielscher råder någon tvekan om vad som utgör en preussisk hållning. ”Gestaltandet av det gestaltlösa, begränsande av det gränslösa, tyglande av viljan som vill det hela till att tjäna delen för det helas skull, överhuvudtaget tjänst utifrån frihet, tuktan utifrån fullhet, lydnad utifrån makt.”
s 37 Citatet från Hielscher, Das Reich s 152
[D]en preussiska hållningen är primär i förhållande till den politisk-rättsliga storhet som bär namnet Preussen. ”Den stat som kallar sig Preussen är endast preussisk om den verkligen brukas som redskap för den preussiska hållningen”.
s 37
”Preussen” var inom nationalrevolutionära kretsar tvivelsutan i första hand ett polemiskt begrepp. Dess udd var riktad mot ”Väst” och allt som detta begrepp stod för: Versailles, Rom, parlamentarisk demokrati, liberalism, amerikanism, komfort och så vidare. Weimar-republiken var ”Väst” på tysk botten.
s 37 f
Förknippar man vanligtvis anarkismen med strävan efter att upphäva staten, så syftar Jüngers preussiska anarkism omvänt till att tillintetgöra samhället till förmån för den starka staten.
Kommunismen - den samhälleliga ordningens ”sista och långtråkigaste triumf” - är hänvisad till att företrädas av ett politiskt parti. Den preussiska anarkismens utgångspunkt är däremot: ”Man kan inte verka för Tyskland i sällskap.”
s 41
För Simmel är Nietzsche inte den store immoralisten, utan tvärtom den konsekvente förkunnaren av en ny moral, en moral utan inslag av transcendens: ett jordiskt förnämhetsideal. Detta ideal är förankrat i den mänskliga karaktären, i själsgemenskaper som en människa antingen besitter eller inte besitter. Denna karaktär och dessa egenskaper utgör självändamål i en objektiv betydelse. ”Den förnäma människan”, skriver Simmel, ”frågar inte efter ’vad det kostar’.” Priset må vara hur högt som helst med avseende på umbäranden och prövningar, på subjektivt lidande. De värden den förnäme hyllar står över alla kostnadskalkyler, eller denne nedlåter sig inte till några sådana.
s 42 f
”Inom det parlamentariska demokratier avlöser majoriteter varandra. Den empiriska karaktären växlar, den intelligibla består. Från det ögonblick då den högsta makten överlåts på en enskild individ avlöser män varandra.”
s 44 citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929
”Det är inte vår uppgift att fundera över åtgärder som får det utrikespolitiska trycket att framstå som lindrigare, som kunde mildra de inrikespolitiska spänningarna, och inte heller deltaga i val, att påverka konferenser och omröstningar, att engagera oss i så kallade folkomröstningar. Det är inte vår uppgift att dra i fält med långa triader mot den politiska och sociala moralens allmänna förfall, mot fosterfördrivning, mot strejker, mot utspärrningar, mot minskningen av polis och armé.”
s 45 Citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929
”Därför förhåller det sig så att denna tid kräver en dygd framför alla andra: beslutsamhet. Vad det kommer an på är förmågan att vilja och tro, alldeles oavsett de innehåll som denna vilja och tro ger sig själv.”
s 49, från Das abenteuerliche Herz, s 110
”Ingen fråntar den ansvaret som avfordrar sitt eget samvete räkenskap. Ingen får tiga som ser avgrunder medan andra ännu är blinda.”
s 50 Citatet från förordet till Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, 1932
Vad Niekisch förebrår Hitler är att denne är på väg att förråda Tyskland: hitlerismen är västerländsk demagogi på tysk mark. Att så är fallet avslöjar sig omedelbart genom hållningen till det bolsjevistiska Ryssland. ”Mot bakgrund av det aktuella världsläget kan man endast ifrågasätta endera Versilles-ordningen eller den bolsjevistiska ordningen; den som slår mot den ena försvarar därigenom redan den andra.”
s 55 Citatet från Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, s 16
”Det existerar ingen legal revolution och ingen revolutionär legalitet; där legaliteten börjar upphör revolutionen.”
s 55 Niekisch i Hitler - ein deutsches Verthängnis
Därför är det utlovade Tredje riket snarare en religiös förhoppning än en politisk möjlighet. ”Nationalsocialismen är en form av nationell messianism; Hitler är Messias.” Niekisch drar sig inte för att utdela en dolkstöt i ryggen som rimligen måste ha försatt der Führer i raseri: ”Den nationella messianismen är av judiskt ursprung”. Summa summarum, nationalsocialismen är ingen revolutionär rörelse, den utgör inget hot mot Versailles-systemet, utan är tvärtom dettas förlängda arm i Tyskland.
s 56
”När jag var färdig med min skrift Hitler - ein deutsches Verthängnis, och Webers utkast till teckningarna förelåg, bjöd jag hem Jünger, Schmitt och Bronnen till mig. Jag visade dem utkasten.[…] Jünger avstod från omdöme. Han visste väl, menade han, hur jag tänkt igenom allt och kalkylerat med följderna. Han fann teckningarna bra och verkningsfulla, och säkert skulle skriften göra ett starkt intryck.”
s 56 Niekisch i Gewagtes Leben, s 188-189
”Just den säkerhet varmed typiskt framåtsträvande rörelser leder till resultat som är motsatta sin egen tendens låter förmoda att det här - liksom överallt i livet - inte är tendenserna, utan andra, fördolda drivkrafter som är avgörande.”
s 77 Från Die totale Mobilmachung
Framåtskridande - 1800-talets stora folkkyrka - har allt mer kastat av sig masken av förnuft och humanitet, och framskrider alltmer oförhöljd som ”en halvt grotesk, halvt barbarisk maskinfetischism, en naiv teknikkult”. Detta är framåtskridandets dolda innebörd. Jüngers behandlar temat upplysningens dialektik genom att tala om en grundläggande och genomgripande mobilisering ”som tiden fullbordar med oss”. Sedan första världskriget står det klart att det inte är en partiell mobilisering, som den gamla furstemakten kunde inskränka sig till och inte heller en allmän mobilisering, som var utmärkande för den konstitutionella monarkin under den borgerliga tidsåldern, utan en total mobilisering som står på dagordningen. Man kan bejaka eller avvisa denna process, men undandra sig den kan ingen. ”Den totala mobiliseringen fullbordas i långt mindre utsträckning än den fullbordar sig själv, den är i krigs- och fredstid uttrycket för det hemlighetsfulla och tvingande anspråk som detta liv underkastar oss i massornas och maskinernas tidsålder.”
s 77 f
Redan i de gamla frivilligas jubel vid krigsutbrottet förenade sig ”vämjelsen inför de gamla värdena ned den omedvetna längtan efter ett nytt liv”. Snart stod det emellertid klart att detta krig inte skulle likna andra krig, emedan fronten snabbt kom att utsträckas ända till hemarbeterskan vid symaskinen, samtidigt som skillnaden mellan soldat och civilist allt mer kom att bli överspelad. Det sätt på varpå kriget efter hand allt mer antog formen av en ”gigantisk arbetsprocess” som försatte varje atom i rörelse kungjorde att en ny tidsålder hade tagit sin början, ett förhållande som gör detta krig till en historisk händelse ”som till sin betydelse är vida överlägsen den franska revolutionen”.
s 78
Framtiden kommer att tillhöra dem - stater, nationer, folk - som är i stånd att genomföra en total mobilisering, som är i stånd att kanalisera all frigjord energi i en riktning.
s 78
Carl Schmitt diagnostiserar i sin skrift Der Hüter der Verfassung från 1931 en vändning mot den totala staten, varmed han avser upphävandet av skillnaden mellan stat och samhälle och som en följd därav politiseringen av potentiellt sett alla samhällsområden. I direkt anslutning härtill skriver han: ”En framstående representant för de tyska frontsoldaterna, Ernst Jünger, har för denna häpnadsväckande process infört den högst pregnanta formeln: den totala mobiliseringen.” I den totala staten finns det inte längre något neutralt - i betydelsen opolitiskt - område där staten inte äger rätt att intervenera. Detta förhållande är allra mest påtagligt på ekonomins område. Schmitt förklarar denna rörelse mot den totala staten som en motrörelse till den neutralisering och avpolitisering av staten som varit utmärkande för liberalismens tidsålder. s 79 f
För ett realistiskt tankesätt gäller att sanning och verklighet är identiska och att lögnen så till vida utgör det icke-varande. Idealismen är ett ”oförnämt tankesätt”* just emedan det nedvärderar verkligheten till förmån för något föregivet högre och sannare.
s 87 * Friedrich Georg Jünger i Wiederstand nr 5 1934
"Det är inte heller något huvudsakligt kännetecken för nationalisten att han redan till frukost slukar tre judar - antisemitismen är för honom inte någon väsentlig fråga.”
s 89 Jünger i ”’Nationalismus’ und Nationalismus”, publ. i Das Tagebuch sep 1929
”Vi debatterar inte med renegater som utsätter oss för oförskämdheter i smutsblad utgivna av judiska landsförrädare. Herr Jünger är därmed för oss ett avslutat kapitel.”
s 89 Goebbels svar till Jüngers ovan nämnda artikel i Der Angriff 27 oktober 1929
Det är inte den assimilerade juden han [Jünger] välkomnar, utan den som är sin religion och kultur trogen, det vill säga de vid denna tid i så hög grad föraktade östjudarna som präglade delar av statsbilden i Berlin, framförallt den så kallade Scheunenviertel strax norr om Alexanderplatz.
s 89
Så vitt jag kan se grundar sig för honom [Jünger] ett folks särart inte på en naturbestämning, inte på ”ras” i biologisk bemärkelse, utan snarare på gemensamma erfarenheter och habitus.
s 92
”Bakom formeln om den totala staten finner man den riktiga insikten att dagens stat besitter nya maktmedel och möjligheter av en oerhörd intensitet, vars yttersta räckvidd och följdverkningar vi knappt anar, emedan vårt ordförråd och vår fantasi fortfarande är djupt rotade idet nittonde århundradet. (...) En sådan stat låter inte några statsfientliga, statshämmande, statssplittrande krafter uppkomma i sitt inre. Den har inte en tanke på att lämna ut de nya maktmedlen till sina fiender och förstörare eller på att förankra sin makt i stickord som liberalism, rättsstat eller vad man vill. En sådan stat vet att skilja mellan vän och fiende.”
s 101, Schmitt i Weiterentwicklung des totales Staats in Deutschland, februari 1933
”Från senare tid vill jag här nämna den storartade diskussionen mellan Ernst Jünger och Paul Adams (Deutschland-Sender, 1 februari 1933) som snart kommer att föreligga i tryck. Ernst Jünger företrädde vid detta tillfälle den agonala principen (’människan är inte ägnad för fred’), medan Paul Adams såg krigets mening i frambringandet av herravälde, ordning och fred.”
s 103 f, Schmitt i Der Begriff des Politischen, 3 uppl. s 10n
”De vars själ blivit till ädelsten, kall och gnistrande av tämjd eld, bär framtiden inom sig.”
”De utvaldas skara är liten”
s 112 Hielscher, Das Reich
Utgångspunkt för Hielschers överläggningar bildar tanken att Tyskland sedan Bismarcks avskedande 1890 alltmer kommit att hamna under ett västeuropeiskt-amerikanskt inflytande och därigenom blivit främmande för sig självt. ”Övervinnandet av denna motsägelse”, heter det kort och koncist, ”leder till vänskap med Asien.
s 114
I centrum för Hielschers bok Das Reich, som publicerades våren 1931 på eget förlag, står en egensinnig konception om riket som befinner sig i vardande i den tyska folksjälen. Därvidlag är det emellertid inte tyskheten som avgör om man är tillhörig detta vardande rike, utan det är tvärt om tillhörigheten till riket som avgör om man är att betrakta som tysk. Tysk är helt enkelt Hielschers namn på ”rikets människoslag”. Tillhörigheten till riket är i sin tur en fråga om hållning och tro. Kort sagt, riket och tyskheten är själarnas gemenskap i tron: ”Att vara tysk betyder att göra en sak utan biavsikter. Det är inget rums- och tidsbundet, inte företeelsernas yta, utan väsendet självt, tron, positionen i Gud, närmare bestämt avgör en enda tro tillhörigheten till riket.” Endast den tillhör riket som bekänner sig till riket.
s 115
Den förhandlande borgaren står i färd med att förpassas till historiens skräphög av den kämpande arbetaren. En ny vokabulär gör sig allt mer gällande som livets växelmynt: frihet, bindning, ansvar, ordning, stat etc. ”Den som i dagens Tyskland traktar efter ett nytt herrvälde bör vända blicken dithän där han ser ett nytt medvetande och ansvar i verket.” Den som blickar i denna riktning stöter på arbetargestalten. Följer man Jüngers argumentation så långt är slutsatsen näraliggande, ja närmast tvingande: arbetare måste uppnå ett gestaltmedveteande snarare än ett klassmedvetande - med förbehållet att termen ”arbetare” här inte får uppfattas i en snävt marxistisk betydelse. Jag tolkar vidare att det faller på de preussiska anarkisternas lott att utgöra arbetarens avantgarde.
s 135
”Man skall veta ett i arbetarens tidsålder, när denna bär sitt namn med rätta och inte på så sätt som till exempel idag alla partier kallar sig arbetarpartier, kan det inte finnas något som inte förstås som arbete. Arbete är tempot hos näven, tanken, hjärtat, livet under dag och natt, vetenskapen, kärleken, konsten, tron, kulturen, kriget; arbete är atomens svängningar och kraften som försätter stjärnor och solsystem i rörelse.”
s 137 Från Der Arbeiter
Arbetaren är ingalunda identisk med industriarbetaren; den senare utgör endast en av arbetargestaltens framträdande former - varken mer eller mindre. Sinnebilden för arbetaren är snarare människan som excellerar i umgänget med den modernaste tekniken.
s 137
Jünger talar upprepade gånger om den specifika hållning som utmärker arbetargestalten. Med ett uttryck som ligger vår tids teoretiska diskurs närmare skulle man kunna tala om arbetarens specifika habitus.
s 138
”Det enda möjliga arvet av preusseriet, arbetarskapet, utesluter inte det elementära utan tvärtom innesluter det; det har gått genom anarkins skola, förstörelsen av de gamla bindningarna, därför har det att verkställa ett frihetsanspråk i en ny tid, i ett nytt rum och genom en ny aristokrati.”
s 138 Från Der arbeiter
Arbetaren har gått igenom anarkins skola, men får för den skull inte förväxlas med anarkisten. Det finns all anledning att vara uppmärksam på den tyngdpunktsförskjutning som skett mellan Das abenteuerliche Herz och Der Arbeiter. I arbetsvärlden finns i princip inte längre något utrymme för individuella initiativ, utan varje individ är underkastad en genomgripande förändringsprocess. Tyngdpunkten har förskjutits från Tat till Prozeß, från handlingen som förändrande ingriper i världen till den process som under alla omständigheter - med eller mot den enskilde individens vilja - fullbordar sig. Tiden själv är det som bär upp den anarkistiska kvaliteten, inte den enskilde som sådan. Var Jüngers anarkism en preussisk anarkism, så är hans arbetare förvisso en preussisk arbetare: denne har gått igenom förstörelsens stålbad ur vilket en ny ordning och en ny hierarki är på väg att resa sig. I en våldsamt överspänd formulering, som emellertid samtidigt innehåller en signifikativ sammanställning, heter det: ”Ju mera cyniskt, spartanskt, preussiskt eller bolsjevistiskt som livet låter sig levas, desto bättre kommer det att vara.” Den nya ordningen ger sig inte till känna som rörelsens avstannande utan snarare som ett mönster som uppenbarar sig och blir synligt i rörelsen. ”Härav framgår möjligheten av en munter anarki, som tillika sammanfaller med den strängaste ordning - ett skådespel som redan är förebådat i de stora fältslagen och de jättelika städerna, vars bild återfinns vid vårt århundrades början” Här blir Jüngers inspirationskällor än en gång tydliga: det första världskrigets materialslag och Berlin som fortsättningen på kriget med andra medel.
s 138 f
Det bestående intryck som möter främlingens öga är att en våldsamt accelererad rörelse har bemäktigat sig allt och alla. Det förhåller sig med denna rörelse som med arbetar gestalten: har man väl en gång fått upp ögonen för den så återfinner man den överallt.
Den kan iakttas på fälten där det sås ock skördas, i schakten ur vilka man hämtar malm och kol och vid dammarna där flodernas och sjöarnas vatten däms upp. Tusenfalt varierad verkar den såväl vid minsta arbetsbänk som inom stora produktions områden. Den saknas varken i vetenskapliga laboratorier eller på handelns kontor, i privata eller offentliga lokaler. Det finns inga ställen så avlägsna att den där inte driver, hamrar på, ger sina signaler – det må sedan gälla ett sjunkande skepp ute på nattsvarta havet eller en expedition djupt inne i polarisens kyla. Den är lika mycket där man handlar och tänker som där man kämpar eller roar sig.För individens del har det märkliga förhållandet inträtt att det kräver en särskild ansträngning för att överhuvudtaget se denne. Som sinnebilden för individens undergång framstår för Jünger den tyska krigskatastrofen vid Langemarck i Belgien den första krigshösten, då tusentals unga frivilliga i en klassisk angreppsformation rusade rakt mot en vägg av maskingevärseld och mejades ner. ”Den fria viljan, bildning, begeistring och dödsföraktets rus” – 1800-talets alla dygder – räckte inte till för att övervinna det fåtal hundra meter där den mekaniska döden regerade. Detta var långt mer än en militär katastrof, det var en antydan om ett förestående epokskifte. Efterkrigstiden utgör såtillvida fortsättningen av den borgerliga individens upplösning och undergång med ”fredliga” medel. Detta är märkbart redan med avseende på de individuella fysionomierna: ansiktena har förlorat allt mer av sin individualitet till förmån för en enhetlig prägel. ”Blicken är lugn och skarp, skolad i att betrakta föremål som rör sig med hög hastighet.” Borta är den oroligt flackande och distraherade blick som kännetecknar borgaren, för vilken redan en starkt trafikerad gatukorsning framkallar en svindelupplevelse. Överhuvudtaget kommer i dagens ansikten alltmer av maskliknande drag till uttryck som hos männen bär en metallisk karaktär, hos kvinnorna en kosmetisk. Dessa ansikten bär enhetlighetens och entydighetens prägel på bekostnad av det säregna och individuella – kort sagt, på den borgerliga individens bekostnad.
s 140 f
Ett annat kännetecken för tiden är strävan att översätta mänskliga förhållanden till talförhållanden, viljan att kvantifiera, en strävan som har funnit sitt karakteristiska uttryck i statistiken, må det sedan handla om produktionsvolymer eller hastighetsrekord.
s 141 f
En annan följd av individens tendentiella försvinnande är att politiska attentat, om de vill uppnå största möjliga verkan, inte längre bör riktas mot ”statens personliga eller individuella företrädare”, utan snarare mot ”järnvägsbroar, radiomaster eller fabrikslager”.
s 142
Skillnaden mellan borgaren och arbetaren består, enligt Jünger, inte i att den senare besitter ett högre värde utan i att de båda helt enkelt är radikalt olika, och därför kan det inte heller finnas någon gemensam måttstock. Individen och typen talar olika språk och lyder under olika skilda lagar. ”Där ett annat språk talas är debatten avslutad och aktionen börjar.” På samma gång gör sig inom arbetargestalten en ny rangordning alltmera märkbar.
Medan arbetargestalten på det nedersta stadiet av rangordningen såsom blind vilja eller planetarisk funktion infångar och underordnar sig den enskilde, installerar den på det andra stadiet denne som bärare av den speciella arbetskaraktären i en mångfald av planenliga konstruktioner. På det sista och hösta stadiet framträder emellertid den enskilde såtillvida som denne omedelbart relaterar sig till den totala arbetargestalten.s 142
Jüngers lägesbestämning kan sammanfattas på följande sätt. Vi befinner oss i ett interregnum mellan borgarens skenherravälde och arbetargestaltens verkliga herravälde, närmare bestämt i ett skede när det förra definitivt avslöjats som ett sken och det senare börjar göra sig alltmer märkbart. den första fasen av denna övergång kännetecknas av en genomgripande förstörelseprocess riktad mot den bestående ordningen, som underminerar och upplöser dess bindningar och värden. Detta gäller inte minst alla transcendenta, och därför utgör tekniken i Jüngers ögon ”den avgjort mest antikristliga makt som hittills framträtt”. Teknikens segertåg efterlämnar ett ödelagt landskap, ett tillstånd av ”anarki – en anarki som sliter sönder livsenheterna i sina atomer”. Nollpunkten är emellertid redan överskriden. Häremot svarar vad Jünger kallar ”en ny uppspirande känsla för jorden”. Vi befinner oss därmed i den andra fasen ”där tekniken ställer sig till förfogande för stora och djärva planer”, i en fas kännetecknad av att alla medel tas i anspråk för en total mobilisering. Den tredje och avslutande fasen, som vi ännu inte inträtt i, är nådd först när det dynamiskt-explosiva tillståndet har övergått i ett perfektionstillstånd.
Teknikens perfektion är ett av kännetecknen på fullbordan av den totala mobilisering vi är inbegripna i. Denna förmår därför förvisso höja livet till en högre organisationsnivå, men inte, som framstegstanken trodde, till en högre värdenivå. I denna perfektion är det dynamiska och revolutionära rummets avlösning av ett statiskt och mycket ordnat rum antydd.s 144 f
Arbetaren vet att handskas och umgås med sina medel – tekniken – på samma sätt som djuren brukar sina organ, med en instinktiv säkerhet. Här ekar Spengler: den moderna tekniken utgör arbetarens specifika sätt att hantera och bemästra livet. Man kan med avseende på förhållandet mellan människa och teknik tala om en organisk konstruktion när detta förhållande blivit otvunget eller ”när tekniken uppnått den högsta graden av självklarhet som utmärker djur- och växtlemmar”.
s 146
Generellt gäller att ”tekniken till sin natur inte utgör ett medel som är anpassat och inrättat för nationen”. Arbetargestalten tenderar såtillvida att expandera utöver nationalstatens gränser och begränsningar, och därmed kan inte heller nationen längre komma i fråga som något högsta värde. Jüngers konception – eller kanske snarare vision – spränger nationalismen så att säga inifrån, och arbetsstaten kan därför inte utgöra med än ett övergångstillstånd.
s 146 f
Nationen kan inte längre aspirera på att utgöra ett högsta värde emedan världen förändras i riktning mot arbetargestaltens gränslösa – planetariska – herravälde. Arbetargestalten utgör överhuvudtaget inte något värde utan representerar den punkt där varje diskussion om önskvärt eller icke önskvärt med nödvändighet upphör: varat. ”Denna utgör i sin mest betydande innebörd ett vara, och detta innebär i förhållande till den enskilda individen att denna antingen är arbetare eller inte är det – fullständigt utan betydelse är däremot det blotta anspråket på att vara det.”
s 147
[D]en från sitt första besök i Sovjetunionen just hemkomne Niekisch skriver [i sin recension av der Arbeiter]: ”Ingenstans har ’arbetargestalten’ gjort sig så definitivtgällande som i det bolsjevistiska Ryssland. (…) Understundom ter sig Jüngers framställning som en tankemässig abstraktion, ja som ett förhärligande av den ryska erfarenhetsvärlden.” Niekisch är medveten om att det gnisslar, men han övervinner detta med hjälp av sin högst egna dialektik. ”Förvisso är det en bok som helt och hållet andas storstadsatmosfär. Men den är på samma gång ända ut i sina yttersta förgreningar protestantisk. (…) När allt kommer omkring är bolsjevismen inget annat än Luther i Ryssland.”
s 148 [Uteslutningarna i Niekisch text är Heidegrens.]
Jünger nämner [i sin replik på Albrecht Erich Günters recension av der Arbeiter] tre förutsättningar för att man skall kunna tala om en ny ordning: förekomsten av en ny princip, av en ny människa och av nya former för livet. Är dessa tre förutsättningar uppfyllda så föreligger åtminstone möjligheten att förverkliga en ny ordning. Den fråga som inställer sig är om detta är fallet när det gäller den genomgripande omvälvningsprocess som vi just nu befinner oss i. Jüngers svar lyder att de båda första förutsättningarna tvivelsutan är uppfyllda: den nya principen är arbetet, den nya människan är arbetaren. På den tredje frågan är svaret däremot mindre entydigt.
s 150
”Det system av krafter som hotar vårt liv och vår frihet är och förblir Versailles-systemet, och av detta skäl är observationen och kännedomen om alla makter som befinner sig utanför detta system för oss av största vikt.”
s 162 Jünger i Widerstand september 1933.
”Den ’Totala mobiliseringen’ skildrar den stora processen, ’Arbetaren’ den gestalt vars historiska uppgift består i genomförandet av processen. Den föreliggande betraktelsen driver undersökningen ett steg vidare; den påvisar att prövostenen för detta förlopp inte till äventyrs står att finna i värdet, utan i smärtan.
s 163
Det är det föreliggande arbetets huvudtes att Jüngers strävan att häva det ontologiska undantagstillståndet, en strävan som utgör det ömsom explicita, ömsom fördolda ledmotivet i hans skriftställarskap under åren 1929-1934, kulminerar i tanken att den högsta och oföränderliga måttstock gentemot vilken varje företeelse i samtiden har att mäta sig står att finna i smärtan. När tron på traderade värdehierarkier gått förlorad blir i stället hjärtat absolut. Hjärtat klappar för nationen, men nationens tröja har visat sig vara för trång och sprängs av arbetargestalten som reser anspråk på ett planetariskt herravälde. Då återstår endast smärtan som en evig och omutlig måttstock.
s 163
Ledmotivet i essän om smärtan utgör ”livets tilltagande förstening” och människans övervinnande av smärtan genom ”försakligandet och objektiveringen av livet”. Tekniken för detta förtingligande av livet heter disciplinering, en process vilken i sin tur en ”böjelse för disciplin” i tiden kommer till mötes. Smärta, disciplin och förtingligande: ”Med den fortskridande objektiveringen ökar det mått smärta som kan uthärdas.” Att disciplinera sig själv, att göra sig till ett ting, att rusta sig in för mötet med smärtan innebär att degradera den egna kroppen från ett högsta värde, som till varje pris skall bevaras, till en ”förpost” som man är beredd att uppoffra, att bringa till insats i namn av något högre.
s 164 f
Det [sporten] handlar således i grund och botten mindre om en tävlan mellan individer och mera om ”en exakt mätprocedur”, där det andra medvetande ständigt är närvarande i form av måttband, stoppur, fotolinser etc. Som sådan är sporten ett uttryck för vårt sätt att vara där kroppen genom en utdragen disciplineringsprocess formats till ett lydigt verktyg. Tendensen att objektivera den mänskliga kroppen gör sig även märkbar genom en ökad närvaro av den obeklädda kroppen inom områden som sport, dans ock reklam. Likaså inom medicinen där användande av narkos å ena sidan befria från smärta, å andra sidan ”förvandlar kroppen till ett objekt som står öppet för mekaniska ingrepp på samma sätt som ett livlöst stoff”.
s 166
Från de stora skogarna där överjägmästaren härskar oinskränkt utgår ett hot som underminerar den redan bräckliga ordningen. I några avsnitt ger Jünger en subtil skildring av de mekanismer varigenom giftet tränger in i en redan försvagad samhällskropp: förbrytarband tillåts husera fritt, uppenbara rättsövergrepp beivras inte längre, skumma sakförare uppträder som orättens försvarare i domstolarna, språket förråas, förstörelsens krafter tränger in i ämbeten och magistrat. ”Överjägmästaren liknade en ond läkare som först befordrar sjukdomen för att sedan kunna göra de ingrepp han har i sinnet.” Att på samma gång underblåsa anarkin och uppträda som ordningens försvarare är överjägmästarens sataniska och högst verkningsfulla strategi.
s 174 [Stycket refererar På marmorklipporna.]
Noter
Så sent som i en intervju från mitten av 1980-talet besvarade Jünger frågan hur han definierade den preussiska andan i ordalag som starkt erinrar om Spengler: ”Hos preussarna har av allt att döma de österländska och västerländska influenserna uppnått en sådan balans att ett system av befäl och lydnad, av lustfylld tjänstvillighet kan fungera i harmoni.”
s 182 Jünger i Entretiens avec Ernst Jünger av Julien Hervier, Paris 1986.
”Den som fruktar klara förhållanden och den totala mobiliseringen är ingen socialist. […] Generalstab, produktionsarméer, planer, gemensamt arbete. Fullständig insats och ansvar till det yttersta - det är socialism.”
s 188 Harro Schulze-Boysen i Gegner von Heute utgiven 1932.
”Demokrati och kapitalism är ett och samma ont: man måste bekämpa dem på en och samma gång.”
s 189 Thierry Maulnier i den franska tidskriften Combat från 1936
”Ett folk förväntas flera gånger om året välja mellan fem organiserade system, av vilka vart och ett inom sig är totalt och vart och ett, i sina yttersta konsekvenser, upphäver och förintar de andra, välja till exempel mellan ateism och kristendom, samtidigt mellan socialism och kapitalism, samtidigt mellan monarki och republik, mellan Moskva, Rom, Wittenberg, Genevé och Bruna Huset, och mellan liknande oförenliga vän-fiende-alternativ, bakom vilka finns starka organisationer!”
s 192 Schmitt i Positionen und Begrife, s 189
Den [heroiska realismen] söker inte upp lösningarna utan konflikterna - i dessas skärpa och obeveklighet tycks den för livet eviga mening vara inbäddad.” Bakgrunden till Jüngers hållning utgör vissheten om att leva i en tid ”som ifrågasätter all”. Den heroiska realismen är kompromisslös, emedan varje kompromiss för den som strävar efter något absolut blir ett uttryck för svaghet, för en brist på övertygelse och vilja.
s 198
Uppenbarligen betraktade Jünger vi denna tidpunkt ett framtida krig som mer eller mindre oundvikligt. ”Som vi ser det är ryssarna helt i sin rätt när de strävar efter att förskaffa sig en rustning, som det inte bara är av avgörande betydelse för ryssland att vara i besittning av, utan överhuvudtaget för varje stormakt med avseende på framtida konflikter. (…) Att människan blir lidande under sådana jättelika ansträngningar utgör ingen invändning, utan det är snarare en självklarhet.”
s 203 Jünger, källa ej angiven.
Saturday, May 14, 2005
[Excerpts, Swedish] Jünger, Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation
Excerpts from Jünger, Ernst (1975) Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation, Cavefors: Staffanstorp
Updated July 23, 2005: A number of excerpts were added.
Alla tecken tyder på krig inom kort; jag gör därför klokt i att räkna med att jag måste lägga ned arbetet. […] I alla händelser måste då pennan vila helt och hålet, med undantag av dagboken. Arbetet måste överlåtas åt ögonen, ty skådespel kommer inte att saknas.
s 22, 16 april 1939
Hos andra maskar, som lever av rov, såsom errantier och i synnerhet sagitter, finns det arter av stor skönhet som jag ofta beundrat på havsstränderna. Här ser man hur levnadssättet och inte blodsfrändskapen adlar.
s 23, 18 april 1939
I eftermiddags med min bror ute på mossen i kvavt väder. Samtal om skillnaden mellan nihilism och anarki. Enligt Friedrich Georg består denna olikhet även av det faktum att nihilismen förmår tillägna sig en betydande grad av ordning. Man skulle kanske rent allmänt kunna påstå att den synbara ordningen måste öka i samma mån som den inre harmonin går förlorad. Således ökar antalet läkare i samma takt som förmågan att bota försvinner.
s 24, 30 april 1939
”Bakom allt finns ändå en lag som är starkare än kulturerna, och även om dessa går under så uppstår den alltid på nytt.”
s 33, 10 april 1940
Varje kapitulation är en oåterkallelig handling som drabbar krigarens urkraft. Jag är övertygad om att även språket påverkas. Man kan särskilt tydligt se det under inbördeskrig då de slagna fraktionernas språk genast mister sin kraft.
s 46, 12 Juni 1940
Heraklit har rätt: Ingen kan gå två gånger genom samma flod. Det hamlighetsfulla i en sådan förvandling ligger i att den svarar mot förändringar i det inre – det är vi som skapar vår värld, och det vi upplever beror inte på en slump. Tingen väljs ut och påverkas av vårt tillstånd: Världen är sådan som vi är beskaffade. Var och en av oss är alltså i stånd att förändra världen – detta är den oerhörda betydelsen människan har förlänats. Därför är det också viktigt att vi arbetar med oss själva.
s 50, 23 Juni 1940
Denna återgång till den absoluta statens former, dock utan aristokrati, det vill säga utan inre distans, möjliggör katastrofer vilkas omfattning man ännu inte har någon föreställning om. Men man anar dem, i en känsla av fruktan som kastar sin skugga till och med över triumferna.
s 65, 25 oktober 1941
Jag får inte ett ögonblick glömma att jag är omgiven av olyckliga och djupt lidande människor. Vad vore jag annars för slags människa och officer? Uniformen förpliktar till att ge skydd överallt där det är möjligt.
s 84, 18 juli 1942
Karaktärsmässigt har engelsmannen, om man jämför honom med preussaren, flegmatikerns försprång framför sangvinikern och objektivt sett sjömannens framför landkrabban. Ett sjöfarande folk är vant vid större svängningar. Därtill kommer de ofta framhållna fördelarna med det normandiska arvskiftet, som är gynnsammare för bildandet av ett ledande skikt, framför det samgermanska systemet. I varje fall är det bättre att stå rygg mot rygg eller skuldra vid skuldra med sådana kusiner, som vid Waterloo, än ansikte mot ansikte. Den preussiska politiken gick ju också alltid ut på detta, och denna politik var bra så länge den sköttes av jordägare och inte av den plebiscitära demokratins utvalda. Naturligtvis minskar jordens betydelse när befolkningssiffran stiger och får sin tyngdpunkt i storstäderna; men havets betydelse blir större.
s 89, 16 augusti 1942
I en sådan zon som denna förverkligas något som jag förr spekulerade över i olika riktningar – nämligen tanken att där allt är tillåtet, blir resultatet först anarki och därefter en strängare ordning. Den som likviderar sina motståndare helt godtyckligt kan inte själv vänta sig någon pardon; och därmed skapas nya, hårdare stridsmetoder.
Teoretiskt tyckte jag att detta var lockande, men i praktiken nalkas oundvikligen det ögonblick då det blir fråga om att lyfta sin hand mot värnlösa människor. Att med kallt blod göra detta är bara möjligt i strider med djur eller i krig som förs mellan ateister.
s 104, 11 december 1942
Den verkligt starka, den som är bestämd att härska, känns igen på att han inte uppträder alltigenom som fiende, som en person fylld av hat; han känner också ansvar för motståndaren. Att man har mera kraft än de andra, visar sig på ett högre plan än där det fysiska våldet finns, som ju bara övertygar subalterna naturer.
s 104, 11 december 1942
Brev från Perpetua, min mor och Carl Schmitt. Denne skriver om nihilismen som han vid en genomgång av de fyra elementen associerar med elden. Nihilistisk, skriver han, är driften att låta sig brännas i krematorier. Ur askan uppstår Fågel Fenix, det vill säga luftens rike.
Carl Schmitt är en av de få som söker inordna skeendet i kategorier som inte är så kortlivade som de nationella, sociala eller ekonomiska. Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.
s 107 23 december 1942
Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.
s 109, 31 december 1942
Om det är som Clausewitz hävdar, nämligen att kriget är en fortsättning på politiken med andra medel, innebär det också att ju totalare kriget förs, desto mindre inflytande får politiken.
s 115, 28 februari 1943
Vid kanalkusten lär man vara i färd med att bygga väldiga raketbatterier, varifrån man ämnar beskjuta London med flytande luft. Kniébolo har alltid överskattat sådana noviteter.
s 124, 3 maj 1943
I alla schematiska förbättringsteorier, i alla socialhygieniska åtgärder finns en speciell sorts bannlysning, en speciell grymhet. Det sannskyldiga eländet är djupt och substantiellt, och lika så hör det onda till vår existens, till vår inre natur; man får inte blunda för detta på ett puritanskt vis.
s 133 f, 18 juli 1943
I kväll kom Bogo [Hielscher, Spöknippets anm.] i sällskap med Husser till Rapfaël. Bogo framstår för mig i denna på självständiga människor så fattiga tid som en av de bekanta jag grubblat mest över men kommit minst underfund med. Förr trodde jag att han skulle gå till vår tids historia som en hyperintellektuell men föga känd figur; i dag tror jag emellertid att han kommer att uträtta mer.
s 145, 16 oktober 1943
Redan från början förstod jag att hans [Hitlers] utmärkelser var det man måste frukta mest, och jag sade med Friedrich Georg: Ingen ära vinner den / som deltar i dina slag / dina segrar är föraktliga / liksom dina nederlag.
s 147, 16 oktober 1943
ur ”Abschiedslied” i Friedrich Georg Jüngers diktsamling Der Taurus (1937): Ruhm nicht bringt es, / Deine Schlachten mitzuschlagen, / Deine Siege sind verächtlich / Wie die Niederlagen.
not s 307.
Tysklands öde är förtvivlat om det inte hos dess ungdom, och i synnerhet hos dess arbetare, växer fram ett nytt riddarskap.
s 149, 28 oktober 1943
Vi samtalade om Leipzig där han [Hendrik de Man] hade verkat före första världskriget som medarbetare i socialdemokratiska ”Volkszeitung”. Man förvånas gång på gång över dessa gamla socialister som på den tiden betraktades som revolutionärer. Det var i själva verket ett nytt skikt av ordningsbevarare som trängde fram i alla länder under arbetarstatens födslovåndor. Förvandlingen från ämbetsman till funktionär eller, för att tala med Carl Schmitt, från legitimitet till legalitet påminner om övergången från hieratisk till demotisk skrift.
s 150, 5 november 1943
De bästa hjärnorna inom den tyska generalstaben var inte bara emot besättandet av Rehnlandet och randstaterna, utan också emot den forcerade rustningen över huvud taget. Militärbefälhavaren har berättat detaljer för mig som varje framtida historiker kommer betrakta som icke trovärdiga. Situationen kan bara beskrivas med en paradox: Krigarkasten ville visserligen bibehålla kriget, men i arkaisk form. I dag sköts det av tekniker.
Till denna sfär hör de nya makthavarnas attacker mot det gamla begreppet vapenära och mot resterna av riddarandan.
s 162, 29 mars 1944
Invasionen sysselsätter allas tankar; både den tyska ledningen och fransmännen tror att den kommer att äga rum under de närmaste dagarna. Men vilka fördelar skulle engelsmännen uppnå? De liknar en bankir som inhöstar säkra vinster på grund av krigets växlingar på östfronten. Av vilken orsak skulle de avbryta detta högst gynnsamma parti? Det kan, även bortsett från amerikanernas önskningar, tänkas flera orsaker; Ryssarna kan bli för starka eller också för svaga. De kan också hota med förhandlingar om separatfred.
s 169, 8 maj 1944
I staden [Paris] råder det allt oftare brist på gas och elektricitet. Vi lever i en ny sorts belägringstillstånd. Anfallen riktas inte så mycket mot fabriker och förrådsbyggnader som mot trafik- och energipulsådror, helt naturligt i ett krig mellan arbetare.
s 170, 17 maj 1944
Generaler är för det mesta energiska och dumma, det vill säga de äger den aktiva och organisatoriska intelligens som finns hos varje bättre telefonist och som är föremål för massas stupida beundran. Eller också är de bildade, och det går ut över brutaliteten som hör till deras yrke. Således brister det alltid någonstans, antingen i vilja eller överblick. Högst sällan förenas handlingskraft och bildning, som hos Caesar eller Sulla eller i vår tid hos Scharnhorst och prins Eugen. Av det skälet är generaler också för det mesta hantlangare man betjänar sig av.
s 173, 31 maj 1944
Samtal [med Heinrich von Stüpnagel] om stoicismen och dess grundsats: ”I vissa lägen är det en plikt för den rakryggade att skiljas från livet.”
s 173, 31 maj 1944
Den materialistiska historieskrivningen begriper bara det hos tingen som är synligt för den. Den känner inte till mångfalden som ger väven färg och mönster. Detta hör också till vår uppgift: att återupptäcka drivkrafternas mångfald. Detta kräver en större objektivitet än den positivistiska.
s 175, 6 juni 1944
Det finns två sätt att övervinna den nationella isoleringen: med förnuftet eller med religionen. Léautaud [fransk förf.] har nått målet på det första sättet. Även hos honom kan man se att ju mer det nationella försvinner ur en människas medvetande, desto mer levande kommer det till uttryck i hennes väsen, i hennes essens.
s 179, 6 juli 1944
Vilka offer krävs inte - just bland de få kvarvarande ridderliga människorna, de fria andarna, de som kan känna och tänka bortom de dova lidelserna. Och ändå är dessa offer viktiga, därför att de skapar en inre sfär och förhindrar att nationen som helhet, en bloc faller ned i ödets fasansfulla avgrund. Dock hatar de blinda alla människor som verkar för dem i ljuset.
s 182, 24 juli 1944
Inom armén införs nu den så kallade tyska hälsningen som ett tecken på att den förlorat kampen. Detta är en av de nutida formerna att gå sub jago några gånger om dagen.
s 182, 24 juli 1944
Den primitiva människan däremot hyllar maximen: ”Vad min grupp gör, är bra.” Och tyvärr verkar det som om denna primitivitet är på oavbruten frammarsch och därmed politikens zoologiska karaktär.
s 188, 29 augusti 1944
Min fasa bottnar i att jag från första början insåg vad det var frågan om: ett makabert jubel till råttfångar musik. Naturligtvis är Kniébolo också ett europeiskt fenomen. Tyskland som ett land i centrum kommer alltid vara den plats där sådana företeelser först och tydligast träder i dagen.
s 191 f, 18 oktober 1944
Absolut sett är det ju också betydelselöst att jag just är författare – jag skulle kunna göra samma sak på andra sätt, till exempel genom att meditera. Böcker är spånor, livets avfall. Dessutom finns här ett hemligt drag som är besläktat med den erotiska sfären: Man visar visserligen upp sina barn, men man uttalar sig inte om detaljerna vid själva tillblivelsen.
s 199, 14 december 1944
Juden är evig – det vill säga att han har ett svar på alla århundraden. Jag börjar avvika från min åsikt att 1900-talet skulle vara helt ogynnsamt för honom, och tror nu att seklets andra hälft kommer att medföra överraskningar i detta hänseende. Just de fruktansvärda offren förebådar detta.
s 201, 23 december 1944
Den gamla [Hindenburg] finner ingen ro i graven. Han var ju också portvakt, dörröppnare åt Kniébolo, som han visserligen motarbetade men tänkte utnyttja; dock visade sig denne vara listigast.
s 204, 23 januari 1945
Vid niotiden varslar ett mäktigt, malande ljud, som blir starkare och starkare, om de amerikanska stridsvagnarnas ankomst. Vägen ligger öde. För mina utvakade ögon blir den kalare, nästan lufttom, i gryningsljuset. Inom detta område är jag, som så många gånger förr i mitt liv, den siste som har befälsrätt. Gav igår den enda ordern i detta sammanhang: Bemanna stridsvagnshindret och öppna det när de första fientliga fordonen kommer i sikte.
s 212, 11 april 1945
Man kan iaktta, förstå, eftersträva och till och med älska det nödvändiga, och ändå vara uppfylld av en ofantlig smärta. Detta måsta man veta, om man vill begripa vår tid och dess människor.
s 213, 11 april 1945
Stauffenbergs bom berövade honom [Hitler] visserligen inte livet, men auran; det kunde man också höra på rösten. Att en sådan aktion skulle äga rum och att attentatorn skulle tillhöra en gammal släkt, anade jag från första början - och även att aktionen bara kunde göra verkan genom att misslyckas.
s 221, 1 maj 1945
”De lidandes antal är betydelselöst” – det är en av de teser, med vilka jag exponerat mig till ingen nytta. Den är emellertid även psykologiskt giltig, ty endast åsynen av den enskilde, vå nästa, kan uppenbara lidandet i världen för oss. Den är teologiskt giltig, så till vida som en enda människa kan ta på sig miljoners lidanden, uppväga och förvandla dem, ge dem en mening. Lidandet bildar en barriär, en oubliett mitt i en statistisk, kvalitetslös, plebiscitär, propagandistisk, platt moraliserande värld, i ett samhälle där ordet ”offer” skrämmer sinnena. Den enorma mängden av smärta kan dock även idag bara få en mening om det har funnit människor som övergivit siffrorna för den djupare innebörden. Endast detta höjer sig över katastrofen och leder den bort från det tomma kretslopp, den virvel dit det oavlåtligt strömmar nya hämnande skaror.
s 222, 6 maj, 1945
De konservativa ansåg att man måste ”låta några hjärnor nästla sig in”, det vill säga överta ledningen av nationalsocialisterna.
[…]
Nazisterna skulle likt teaterarbetare dra upp ridån, slå sönder en del saker och sedan träda tillbaka. Då skulle scenen vara fri. Så blev det också, men uppträdandet varade längre än man förutsåg 1930.
s 227 & 228, 7 maj 1945
”Överjägmästaren” [i På marmorklipporna] skulle än vara Hitler, än Göring, än Stalin. Sådana tolkningar hade jag visserligen förutsett men inte avsett. Närt det gäller identiteten är typer underkastade andra lagar än individerna i en samhällsroman. I alla fall finns det ingen situation där det är omöjligt att använda sig av andliga medel.
s 230, 8 maj, 1945
Att gå från den extrema vänstern till högern leder till djupare verklighetsuppfattning och större kännedom om de politiska grundprinciperna än att gå i motsatt riktning; i det senare fallet är det svårare att frigöra sig från alla fraser.
s 234, 10 maj 1945
I kväll meddelade radion att utdrivandet av den tyska befolkningen från Sudetområdet är i full gång. Däribland finns utan tvivel miljoner oskyldiga, ur vilkas mitt det en gång kommer framträda en ny anklagare. Det var ett av missgreppen i Versailles-diktatet att ställa dessa tyskar under främmande herravälde; nu får de lida för denna galenskap. Utan skuld får de också betala för att en dålig advokat bemäktade sig deras rättvisa sak.
s 242, 11 juni 1945
Enögd humanitet är vidrigare än barbari.
s 242, 11 juni 1945
Man måste komma ihåg att de moderna ledarna har ett utomordentlig gott samvete, i synnerhet om de kommit sig upp genom allmänna val. De kan ju bara komma så långt om de är helt uppfyllda av sig själva och sina två eller tre slagord. Detta leder till att allt reduceras till de enklaste mönster. I monarkierna fanns åtminstone lyckträffar.
s 248, 12 augusti 1945
Tesen om kollektivskulden har två strängar som löper parallellt. För den besegrade innebär det: Jag måste ansvara för min broder och hans skuld. För segraren tjänar den som drivfjäder för utplundring utan åtskillnad. Spänns bågen för högt, kan den farliga frågan inställa sig huruvida brodern verkligen hade så helt orätt.
s 249, 20 augusti 1945
Jag läste också Jaltaprotokollen, eller kanske bara några utdrag, som ger en föreställning om de fundamentala förändringar folkrätten har undergått, även bland europeiska nationer. I motsats till vad som står hos Clausewitz sträcker sig kriget in i freden, om man nu över huvud taget kan tala om fred. Det finns inga nya idéer, inte ens någon restauration.
s 249, 20 augusti 1945
Regeringarna avlöser varandra som lederna på en binnikemask; huvudet, den intelligibla karaktären fortbestår. Varje regering bygger till en rad nya celler på fängelset. Statskonsten går mer och mer ut på att trots allt detta skapa en illusion av frihet, och följaktligen är propagandan det viktigaste medlet vid sidan av polisen.
s 256, 3 september 1945
Provokation och replik. Deras avlösning av varandra, deras pendelslag hör till de stora motiven i historien; efter varje utslag följer ett återslag, efter varje måttlöshet en korrigering.
Efter 1918 hade Tyskland hamnat i den provocerades roll, och Hitler gjorde sig till dess advokat, övertog repliken. Det låg i hans karaktär att utifrån repliken övergå till måttlös provokation och därmed åter utmana till massiv replik. Det är den situation han efterlämnat åt oss. En bra utgångsposition vändes till sin motsats.
s 271, 28 mars 1946
Således fanns det i Tyskland långt bättre idéer än de Hitler föreslog, men mycket få män som var beredda att gå i bräschen för dem, bortsett från kommunisterna. Dessa hade mycket gemensamt med Hitler och han med dem, även införandet av tekniken i de politiska metoderna, vilken kommer att spela en allt viktigare roll i framtiden.
s 276 f, 30 mars 1946
Han [Hitler] hade inte något förhållande till mina senare skrifter, till exempel ”Der Arbeiter” eller ”Die Totale Mobilmachung”, som hade kunnat hjälpa honom ur hans nationalistiska och partimässiga tänkande; dock införlivade han, antagligen i tredje hand, några formuleringar ur dem med sin slagordsarsenal. ”Der Arbeiter” utkom 1932 och recenserades onådigt i ”Völkischer Beobachter”; anmälaren konstaterade att jag närmade mig nackskottens område”.
s 279, 2 april 1946
”Slaveriet låter sig stegras betydligt, om man ger det ett sken av frihet.” Jag skulle knappast uttrycka mig så idag, inte därför att jag ändrat åsikt utan för att det skulle kunna uppfattas som ett recept av andar som på intet sätt är i behov av det.
s 281, 5 januari 1948
Vi borde tänka på de döda som om de levde, och på de levande, som skilde oss redan döden åt. På så sätt riktar vi önskningarna högre, hän mot den oförstörbara människan. Och om vi spänt bågen riktigt, kommer vi att få uppleva det underbara ögonblick då det kommer svar. Ty allt avgörs i det inre.
s 283, 2 december 1948
Updated July 23, 2005: A number of excerpts were added.
Alla tecken tyder på krig inom kort; jag gör därför klokt i att räkna med att jag måste lägga ned arbetet. […] I alla händelser måste då pennan vila helt och hålet, med undantag av dagboken. Arbetet måste överlåtas åt ögonen, ty skådespel kommer inte att saknas.
s 22, 16 april 1939
Hos andra maskar, som lever av rov, såsom errantier och i synnerhet sagitter, finns det arter av stor skönhet som jag ofta beundrat på havsstränderna. Här ser man hur levnadssättet och inte blodsfrändskapen adlar.
s 23, 18 april 1939
I eftermiddags med min bror ute på mossen i kvavt väder. Samtal om skillnaden mellan nihilism och anarki. Enligt Friedrich Georg består denna olikhet även av det faktum att nihilismen förmår tillägna sig en betydande grad av ordning. Man skulle kanske rent allmänt kunna påstå att den synbara ordningen måste öka i samma mån som den inre harmonin går förlorad. Således ökar antalet läkare i samma takt som förmågan att bota försvinner.
s 24, 30 april 1939
”Bakom allt finns ändå en lag som är starkare än kulturerna, och även om dessa går under så uppstår den alltid på nytt.”
s 33, 10 april 1940
Varje kapitulation är en oåterkallelig handling som drabbar krigarens urkraft. Jag är övertygad om att även språket påverkas. Man kan särskilt tydligt se det under inbördeskrig då de slagna fraktionernas språk genast mister sin kraft.
s 46, 12 Juni 1940
Heraklit har rätt: Ingen kan gå två gånger genom samma flod. Det hamlighetsfulla i en sådan förvandling ligger i att den svarar mot förändringar i det inre – det är vi som skapar vår värld, och det vi upplever beror inte på en slump. Tingen väljs ut och påverkas av vårt tillstånd: Världen är sådan som vi är beskaffade. Var och en av oss är alltså i stånd att förändra världen – detta är den oerhörda betydelsen människan har förlänats. Därför är det också viktigt att vi arbetar med oss själva.
s 50, 23 Juni 1940
Denna återgång till den absoluta statens former, dock utan aristokrati, det vill säga utan inre distans, möjliggör katastrofer vilkas omfattning man ännu inte har någon föreställning om. Men man anar dem, i en känsla av fruktan som kastar sin skugga till och med över triumferna.
s 65, 25 oktober 1941
Jag får inte ett ögonblick glömma att jag är omgiven av olyckliga och djupt lidande människor. Vad vore jag annars för slags människa och officer? Uniformen förpliktar till att ge skydd överallt där det är möjligt.
s 84, 18 juli 1942
Karaktärsmässigt har engelsmannen, om man jämför honom med preussaren, flegmatikerns försprång framför sangvinikern och objektivt sett sjömannens framför landkrabban. Ett sjöfarande folk är vant vid större svängningar. Därtill kommer de ofta framhållna fördelarna med det normandiska arvskiftet, som är gynnsammare för bildandet av ett ledande skikt, framför det samgermanska systemet. I varje fall är det bättre att stå rygg mot rygg eller skuldra vid skuldra med sådana kusiner, som vid Waterloo, än ansikte mot ansikte. Den preussiska politiken gick ju också alltid ut på detta, och denna politik var bra så länge den sköttes av jordägare och inte av den plebiscitära demokratins utvalda. Naturligtvis minskar jordens betydelse när befolkningssiffran stiger och får sin tyngdpunkt i storstäderna; men havets betydelse blir större.
s 89, 16 augusti 1942
I en sådan zon som denna förverkligas något som jag förr spekulerade över i olika riktningar – nämligen tanken att där allt är tillåtet, blir resultatet först anarki och därefter en strängare ordning. Den som likviderar sina motståndare helt godtyckligt kan inte själv vänta sig någon pardon; och därmed skapas nya, hårdare stridsmetoder.
Teoretiskt tyckte jag att detta var lockande, men i praktiken nalkas oundvikligen det ögonblick då det blir fråga om att lyfta sin hand mot värnlösa människor. Att med kallt blod göra detta är bara möjligt i strider med djur eller i krig som förs mellan ateister.
s 104, 11 december 1942
Den verkligt starka, den som är bestämd att härska, känns igen på att han inte uppträder alltigenom som fiende, som en person fylld av hat; han känner också ansvar för motståndaren. Att man har mera kraft än de andra, visar sig på ett högre plan än där det fysiska våldet finns, som ju bara övertygar subalterna naturer.
s 104, 11 december 1942
Brev från Perpetua, min mor och Carl Schmitt. Denne skriver om nihilismen som han vid en genomgång av de fyra elementen associerar med elden. Nihilistisk, skriver han, är driften att låta sig brännas i krematorier. Ur askan uppstår Fågel Fenix, det vill säga luftens rike.
Carl Schmitt är en av de få som söker inordna skeendet i kategorier som inte är så kortlivade som de nationella, sociala eller ekonomiska. Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.
s 107 23 december 1942
Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.
s 109, 31 december 1942
Om det är som Clausewitz hävdar, nämligen att kriget är en fortsättning på politiken med andra medel, innebär det också att ju totalare kriget förs, desto mindre inflytande får politiken.
s 115, 28 februari 1943
Vid kanalkusten lär man vara i färd med att bygga väldiga raketbatterier, varifrån man ämnar beskjuta London med flytande luft. Kniébolo har alltid överskattat sådana noviteter.
s 124, 3 maj 1943
I alla schematiska förbättringsteorier, i alla socialhygieniska åtgärder finns en speciell sorts bannlysning, en speciell grymhet. Det sannskyldiga eländet är djupt och substantiellt, och lika så hör det onda till vår existens, till vår inre natur; man får inte blunda för detta på ett puritanskt vis.
s 133 f, 18 juli 1943
I kväll kom Bogo [Hielscher, Spöknippets anm.] i sällskap med Husser till Rapfaël. Bogo framstår för mig i denna på självständiga människor så fattiga tid som en av de bekanta jag grubblat mest över men kommit minst underfund med. Förr trodde jag att han skulle gå till vår tids historia som en hyperintellektuell men föga känd figur; i dag tror jag emellertid att han kommer att uträtta mer.
s 145, 16 oktober 1943
Redan från början förstod jag att hans [Hitlers] utmärkelser var det man måste frukta mest, och jag sade med Friedrich Georg: Ingen ära vinner den / som deltar i dina slag / dina segrar är föraktliga / liksom dina nederlag.
s 147, 16 oktober 1943
ur ”Abschiedslied” i Friedrich Georg Jüngers diktsamling Der Taurus (1937): Ruhm nicht bringt es, / Deine Schlachten mitzuschlagen, / Deine Siege sind verächtlich / Wie die Niederlagen.
not s 307.
Tysklands öde är förtvivlat om det inte hos dess ungdom, och i synnerhet hos dess arbetare, växer fram ett nytt riddarskap.
s 149, 28 oktober 1943
Vi samtalade om Leipzig där han [Hendrik de Man] hade verkat före första världskriget som medarbetare i socialdemokratiska ”Volkszeitung”. Man förvånas gång på gång över dessa gamla socialister som på den tiden betraktades som revolutionärer. Det var i själva verket ett nytt skikt av ordningsbevarare som trängde fram i alla länder under arbetarstatens födslovåndor. Förvandlingen från ämbetsman till funktionär eller, för att tala med Carl Schmitt, från legitimitet till legalitet påminner om övergången från hieratisk till demotisk skrift.
s 150, 5 november 1943
De bästa hjärnorna inom den tyska generalstaben var inte bara emot besättandet av Rehnlandet och randstaterna, utan också emot den forcerade rustningen över huvud taget. Militärbefälhavaren har berättat detaljer för mig som varje framtida historiker kommer betrakta som icke trovärdiga. Situationen kan bara beskrivas med en paradox: Krigarkasten ville visserligen bibehålla kriget, men i arkaisk form. I dag sköts det av tekniker.
Till denna sfär hör de nya makthavarnas attacker mot det gamla begreppet vapenära och mot resterna av riddarandan.
s 162, 29 mars 1944
Invasionen sysselsätter allas tankar; både den tyska ledningen och fransmännen tror att den kommer att äga rum under de närmaste dagarna. Men vilka fördelar skulle engelsmännen uppnå? De liknar en bankir som inhöstar säkra vinster på grund av krigets växlingar på östfronten. Av vilken orsak skulle de avbryta detta högst gynnsamma parti? Det kan, även bortsett från amerikanernas önskningar, tänkas flera orsaker; Ryssarna kan bli för starka eller också för svaga. De kan också hota med förhandlingar om separatfred.
s 169, 8 maj 1944
I staden [Paris] råder det allt oftare brist på gas och elektricitet. Vi lever i en ny sorts belägringstillstånd. Anfallen riktas inte så mycket mot fabriker och förrådsbyggnader som mot trafik- och energipulsådror, helt naturligt i ett krig mellan arbetare.
s 170, 17 maj 1944
Generaler är för det mesta energiska och dumma, det vill säga de äger den aktiva och organisatoriska intelligens som finns hos varje bättre telefonist och som är föremål för massas stupida beundran. Eller också är de bildade, och det går ut över brutaliteten som hör till deras yrke. Således brister det alltid någonstans, antingen i vilja eller överblick. Högst sällan förenas handlingskraft och bildning, som hos Caesar eller Sulla eller i vår tid hos Scharnhorst och prins Eugen. Av det skälet är generaler också för det mesta hantlangare man betjänar sig av.
s 173, 31 maj 1944
Samtal [med Heinrich von Stüpnagel] om stoicismen och dess grundsats: ”I vissa lägen är det en plikt för den rakryggade att skiljas från livet.”
s 173, 31 maj 1944
Den materialistiska historieskrivningen begriper bara det hos tingen som är synligt för den. Den känner inte till mångfalden som ger väven färg och mönster. Detta hör också till vår uppgift: att återupptäcka drivkrafternas mångfald. Detta kräver en större objektivitet än den positivistiska.
s 175, 6 juni 1944
Det finns två sätt att övervinna den nationella isoleringen: med förnuftet eller med religionen. Léautaud [fransk förf.] har nått målet på det första sättet. Även hos honom kan man se att ju mer det nationella försvinner ur en människas medvetande, desto mer levande kommer det till uttryck i hennes väsen, i hennes essens.
s 179, 6 juli 1944
Vilka offer krävs inte - just bland de få kvarvarande ridderliga människorna, de fria andarna, de som kan känna och tänka bortom de dova lidelserna. Och ändå är dessa offer viktiga, därför att de skapar en inre sfär och förhindrar att nationen som helhet, en bloc faller ned i ödets fasansfulla avgrund. Dock hatar de blinda alla människor som verkar för dem i ljuset.
s 182, 24 juli 1944
Inom armén införs nu den så kallade tyska hälsningen som ett tecken på att den förlorat kampen. Detta är en av de nutida formerna att gå sub jago några gånger om dagen.
s 182, 24 juli 1944
Den primitiva människan däremot hyllar maximen: ”Vad min grupp gör, är bra.” Och tyvärr verkar det som om denna primitivitet är på oavbruten frammarsch och därmed politikens zoologiska karaktär.
s 188, 29 augusti 1944
Min fasa bottnar i att jag från första början insåg vad det var frågan om: ett makabert jubel till råttfångar musik. Naturligtvis är Kniébolo också ett europeiskt fenomen. Tyskland som ett land i centrum kommer alltid vara den plats där sådana företeelser först och tydligast träder i dagen.
s 191 f, 18 oktober 1944
Absolut sett är det ju också betydelselöst att jag just är författare – jag skulle kunna göra samma sak på andra sätt, till exempel genom att meditera. Böcker är spånor, livets avfall. Dessutom finns här ett hemligt drag som är besläktat med den erotiska sfären: Man visar visserligen upp sina barn, men man uttalar sig inte om detaljerna vid själva tillblivelsen.
s 199, 14 december 1944
Juden är evig – det vill säga att han har ett svar på alla århundraden. Jag börjar avvika från min åsikt att 1900-talet skulle vara helt ogynnsamt för honom, och tror nu att seklets andra hälft kommer att medföra överraskningar i detta hänseende. Just de fruktansvärda offren förebådar detta.
s 201, 23 december 1944
Den gamla [Hindenburg] finner ingen ro i graven. Han var ju också portvakt, dörröppnare åt Kniébolo, som han visserligen motarbetade men tänkte utnyttja; dock visade sig denne vara listigast.
s 204, 23 januari 1945
Vid niotiden varslar ett mäktigt, malande ljud, som blir starkare och starkare, om de amerikanska stridsvagnarnas ankomst. Vägen ligger öde. För mina utvakade ögon blir den kalare, nästan lufttom, i gryningsljuset. Inom detta område är jag, som så många gånger förr i mitt liv, den siste som har befälsrätt. Gav igår den enda ordern i detta sammanhang: Bemanna stridsvagnshindret och öppna det när de första fientliga fordonen kommer i sikte.
s 212, 11 april 1945
Man kan iaktta, förstå, eftersträva och till och med älska det nödvändiga, och ändå vara uppfylld av en ofantlig smärta. Detta måsta man veta, om man vill begripa vår tid och dess människor.
s 213, 11 april 1945
Stauffenbergs bom berövade honom [Hitler] visserligen inte livet, men auran; det kunde man också höra på rösten. Att en sådan aktion skulle äga rum och att attentatorn skulle tillhöra en gammal släkt, anade jag från första början - och även att aktionen bara kunde göra verkan genom att misslyckas.
s 221, 1 maj 1945
”De lidandes antal är betydelselöst” – det är en av de teser, med vilka jag exponerat mig till ingen nytta. Den är emellertid även psykologiskt giltig, ty endast åsynen av den enskilde, vå nästa, kan uppenbara lidandet i världen för oss. Den är teologiskt giltig, så till vida som en enda människa kan ta på sig miljoners lidanden, uppväga och förvandla dem, ge dem en mening. Lidandet bildar en barriär, en oubliett mitt i en statistisk, kvalitetslös, plebiscitär, propagandistisk, platt moraliserande värld, i ett samhälle där ordet ”offer” skrämmer sinnena. Den enorma mängden av smärta kan dock även idag bara få en mening om det har funnit människor som övergivit siffrorna för den djupare innebörden. Endast detta höjer sig över katastrofen och leder den bort från det tomma kretslopp, den virvel dit det oavlåtligt strömmar nya hämnande skaror.
s 222, 6 maj, 1945
De konservativa ansåg att man måste ”låta några hjärnor nästla sig in”, det vill säga överta ledningen av nationalsocialisterna.
[…]
Nazisterna skulle likt teaterarbetare dra upp ridån, slå sönder en del saker och sedan träda tillbaka. Då skulle scenen vara fri. Så blev det också, men uppträdandet varade längre än man förutsåg 1930.
s 227 & 228, 7 maj 1945
”Överjägmästaren” [i På marmorklipporna] skulle än vara Hitler, än Göring, än Stalin. Sådana tolkningar hade jag visserligen förutsett men inte avsett. Närt det gäller identiteten är typer underkastade andra lagar än individerna i en samhällsroman. I alla fall finns det ingen situation där det är omöjligt att använda sig av andliga medel.
s 230, 8 maj, 1945
Att gå från den extrema vänstern till högern leder till djupare verklighetsuppfattning och större kännedom om de politiska grundprinciperna än att gå i motsatt riktning; i det senare fallet är det svårare att frigöra sig från alla fraser.
s 234, 10 maj 1945
I kväll meddelade radion att utdrivandet av den tyska befolkningen från Sudetområdet är i full gång. Däribland finns utan tvivel miljoner oskyldiga, ur vilkas mitt det en gång kommer framträda en ny anklagare. Det var ett av missgreppen i Versailles-diktatet att ställa dessa tyskar under främmande herravälde; nu får de lida för denna galenskap. Utan skuld får de också betala för att en dålig advokat bemäktade sig deras rättvisa sak.
s 242, 11 juni 1945
Enögd humanitet är vidrigare än barbari.
s 242, 11 juni 1945
Man måste komma ihåg att de moderna ledarna har ett utomordentlig gott samvete, i synnerhet om de kommit sig upp genom allmänna val. De kan ju bara komma så långt om de är helt uppfyllda av sig själva och sina två eller tre slagord. Detta leder till att allt reduceras till de enklaste mönster. I monarkierna fanns åtminstone lyckträffar.
s 248, 12 augusti 1945
Tesen om kollektivskulden har två strängar som löper parallellt. För den besegrade innebär det: Jag måste ansvara för min broder och hans skuld. För segraren tjänar den som drivfjäder för utplundring utan åtskillnad. Spänns bågen för högt, kan den farliga frågan inställa sig huruvida brodern verkligen hade så helt orätt.
s 249, 20 augusti 1945
Jag läste också Jaltaprotokollen, eller kanske bara några utdrag, som ger en föreställning om de fundamentala förändringar folkrätten har undergått, även bland europeiska nationer. I motsats till vad som står hos Clausewitz sträcker sig kriget in i freden, om man nu över huvud taget kan tala om fred. Det finns inga nya idéer, inte ens någon restauration.
s 249, 20 augusti 1945
Regeringarna avlöser varandra som lederna på en binnikemask; huvudet, den intelligibla karaktären fortbestår. Varje regering bygger till en rad nya celler på fängelset. Statskonsten går mer och mer ut på att trots allt detta skapa en illusion av frihet, och följaktligen är propagandan det viktigaste medlet vid sidan av polisen.
s 256, 3 september 1945
Provokation och replik. Deras avlösning av varandra, deras pendelslag hör till de stora motiven i historien; efter varje utslag följer ett återslag, efter varje måttlöshet en korrigering.
Efter 1918 hade Tyskland hamnat i den provocerades roll, och Hitler gjorde sig till dess advokat, övertog repliken. Det låg i hans karaktär att utifrån repliken övergå till måttlös provokation och därmed åter utmana till massiv replik. Det är den situation han efterlämnat åt oss. En bra utgångsposition vändes till sin motsats.
s 271, 28 mars 1946
Således fanns det i Tyskland långt bättre idéer än de Hitler föreslog, men mycket få män som var beredda att gå i bräschen för dem, bortsett från kommunisterna. Dessa hade mycket gemensamt med Hitler och han med dem, även införandet av tekniken i de politiska metoderna, vilken kommer att spela en allt viktigare roll i framtiden.
s 276 f, 30 mars 1946
Han [Hitler] hade inte något förhållande till mina senare skrifter, till exempel ”Der Arbeiter” eller ”Die Totale Mobilmachung”, som hade kunnat hjälpa honom ur hans nationalistiska och partimässiga tänkande; dock införlivade han, antagligen i tredje hand, några formuleringar ur dem med sin slagordsarsenal. ”Der Arbeiter” utkom 1932 och recenserades onådigt i ”Völkischer Beobachter”; anmälaren konstaterade att jag närmade mig nackskottens område”.
s 279, 2 april 1946
”Slaveriet låter sig stegras betydligt, om man ger det ett sken av frihet.” Jag skulle knappast uttrycka mig så idag, inte därför att jag ändrat åsikt utan för att det skulle kunna uppfattas som ett recept av andar som på intet sätt är i behov av det.
s 281, 5 januari 1948
Vi borde tänka på de döda som om de levde, och på de levande, som skilde oss redan döden åt. På så sätt riktar vi önskningarna högre, hän mot den oförstörbara människan. Och om vi spänt bågen riktigt, kommer vi att få uppleva det underbara ögonblick då det kommer svar. Ty allt avgörs i det inre.
s 283, 2 december 1948
Tuesday, March 01, 2005
[Excerpts] Jünger, Copse 125
As more than half of the excerpts below was not included when this was first posted September 14, 2004 we have chosen to republish the entire post.
At the bottom I was quite content, for though I have never had great cares I have never had so care-free a life as at the front. Everything is clear and simple. My rights and duties are prescribed. I need earn no money. My food is provided me, and if things go badly with me I have a thousend fellow-sufferers, and above all, the shadow of death reduces every problem to a pleasant insignificance.
p. 6
For they who can come through this - and, as I say, there can only be a few, what can there be that they can not come through? And so I see in old Europe a new and commanding breed rising up, fearless and fabulous, unsparing of blood and sparing of pity, inured to suffering the worst and to inflicting it and ready to stake all to atain their ends - a race that builds machines, to whom machines are not soulless iron, but engines of might which it controls with cold reason and hot blood. This puts a new face on the world.
p. 21
The pretensioms of the other side may be even better grounded then ours. That is a matter of indifference. For it is not justification that turns the scale, but the stronger and more deeply realized will to power.
p. 34
The hardiest sons of the war, the men who lead the storm-troop, and manipulate the tank, the aeroplane, and the submarine, are preeminent in technical accomplishment; and it is these picked examples of dare-devil courage that represent the modern state i battle. These men of first-rate qualities with real blood in their veins, courageous, intelligent, accustomed to serve the machine, and yet its superior at the same time, are the men, too, who show up best in the trench and among the shell-holes.
p. 48
But we have never stopped it [war] and never shall, because war is not the law of one age or civilization, but of eternal nature itself, out of which every civilization proceedes, and into which it must sink again if it is not hard enough to withstand its iron ordeal.
p. 56
As long as we have a youth that stands for all that is strong and manly our future is assured.
p. 57
The important thing is that short and strenuous reverence be paid to the spirit of discipline. Three things keep a body of troops in fighting form: fighting spirit, strength and discipline. Fighting spirit – as I have said before – is the least easy to influence. It is the great prerequisite and justification of war – the spirit of the race and of the blood pledged to the last drop. There lie the roos of the strength whose full development is dependent on outward conditions, fresh air nourishment, clothing, and a lot else. When this soil fails fighting spirit is like a seedling plated in arenaceous quartz – it goes on growing for a while of its own resources and then gives out. It is a tragic destiny when a great enterprise comes to grief from this cause. Finally, the purpose of discipline is to economize and direct the two elements so that they are brought to bear on one aim with overwhelming force. It is a means, not an end; it is in seeing it in its true proportion that the real fighter is distinguished from the soldier. It is one of the danger-points of the Prussian system that it easily loses sight of the spirit in the letter and of real strength in the empty show of it. One of the most terrible apparitions is the sheer drill-master – a machine that goes by clockwork. It is bound to break down for the mere reason that in war there is no rule but the exception.
p. 78-79
When equal sacrifices are required, equal rights must be given likewise. This has been such commonplace of thought for a hundred and twenty years that one is ashamed to find it still in need of emphasis. I any case, if this principle is applied in an army, and the great saying about the Marshal’s baton that every recruit carries in his knapsack is not an mere empty phrase, everybody feels that he is in his place, whether he is born to command or to obey. If I give any offence by this, I may add that this would be an army composed entirely of Fahnenjunker.
Democratic sentiments? I hate democracy as I do the plague – besides, the democratic ideal of an army would be one consisting entirely, not of Fahnenjunker, but of officers with lax discipline and great personal liberty. For my taste, on the contrary, and for that of young Germans in general to-day, an army could not be too iron, too dictatorial, ad too absolute – but if it is to be so, then there must be a system of promotion that is not sheltered behind any sort of privilege, but opened up to the keenest competition.
If we are to come to grief in this war it can only be from moral causes; for materially, whatever any one may say, we are strong enough. And the decisive factor will be the defects of leadership; or to express it more accurately, the relation in which officers and men stand to each other. It would not be for the first time in our experience, and it would be another proof that peoples too (for it is on the shoulders of the whole people, not jsut the ruling class) always repeat the same mistakes just as individuals do. The battle of Jena is an instance. This defeat should not be regarded as a great disaster, but as a just and well-deserved warning of the fate to cut loose from an impossible state of affairs; for in that battle a new principle of leadership encountered and overthrew an antiquated one. Every war that is lost is lost deservedly. One must always bear that in mind if one wishes to be the winner.
p. 83-84
From this it may be seen at once what is the most important quality a nation must possess when its position in the world compels it to reckon with the waging of great wars. This quality is more than ever, in peace as well as in war, the proof of its fitness to survive. It is the capacity for the speedy development of a large programme.
p. 137
To us, too, the machine is something external, something we that we have set up outside ourselves. But it is our indispensable resource, whether in peace or war; and for that reason we endorse it and accept it.
p. 138
The moment we give in, no machine in the world can help us. But as long as we do not lose the feeling that calls out to every valiant man, ’You are born to rule,’ we shall always know how to create the best instruments of power of our time.
p. 139
Thus we can see that the mechanics of war not only mean increased power but also make the highest demands on the men concerned. The best men will have the best machinery and the best bachinery will have the best men – for the two are inseparable.
p. 140
Pacifism will rise and fall with the times. A period of weariness or one that lacks great ideas will always give it a clear field. And rightly, for when young men have no great aim before their eyes, why shold they sacrifice themselves? When they have, on the other hand, they will of their own accord be carried away by the force that quails at nothing. The proud and indisputable right of the victor to decide the world’s destiny is so intoxicating a prospect to a race that does not doubt its call to greatness, that all else must appear of no account.
p. 153
Wars are bound to occur from time to time. In them is manifested that determination of nature to intervene directly in the evolution of the greatest organisms of the earth, though they strive to withdraw themselves from her influence, and to break it forcibly upon their one-sided and purely economic aims.
p. 182
Toleration of all sides, of which we were so proud, must be seen for what it is – a negative quality. He who as no real belief in anything can certainly be tolerant and to spare; but only intolerance has any force behind it.
p. 190
At the bottom I was quite content, for though I have never had great cares I have never had so care-free a life as at the front. Everything is clear and simple. My rights and duties are prescribed. I need earn no money. My food is provided me, and if things go badly with me I have a thousend fellow-sufferers, and above all, the shadow of death reduces every problem to a pleasant insignificance.
p. 6
For they who can come through this - and, as I say, there can only be a few, what can there be that they can not come through? And so I see in old Europe a new and commanding breed rising up, fearless and fabulous, unsparing of blood and sparing of pity, inured to suffering the worst and to inflicting it and ready to stake all to atain their ends - a race that builds machines, to whom machines are not soulless iron, but engines of might which it controls with cold reason and hot blood. This puts a new face on the world.
p. 21
The pretensioms of the other side may be even better grounded then ours. That is a matter of indifference. For it is not justification that turns the scale, but the stronger and more deeply realized will to power.
p. 34
The hardiest sons of the war, the men who lead the storm-troop, and manipulate the tank, the aeroplane, and the submarine, are preeminent in technical accomplishment; and it is these picked examples of dare-devil courage that represent the modern state i battle. These men of first-rate qualities with real blood in their veins, courageous, intelligent, accustomed to serve the machine, and yet its superior at the same time, are the men, too, who show up best in the trench and among the shell-holes.
p. 48
But we have never stopped it [war] and never shall, because war is not the law of one age or civilization, but of eternal nature itself, out of which every civilization proceedes, and into which it must sink again if it is not hard enough to withstand its iron ordeal.
p. 56
As long as we have a youth that stands for all that is strong and manly our future is assured.
p. 57
The important thing is that short and strenuous reverence be paid to the spirit of discipline. Three things keep a body of troops in fighting form: fighting spirit, strength and discipline. Fighting spirit – as I have said before – is the least easy to influence. It is the great prerequisite and justification of war – the spirit of the race and of the blood pledged to the last drop. There lie the roos of the strength whose full development is dependent on outward conditions, fresh air nourishment, clothing, and a lot else. When this soil fails fighting spirit is like a seedling plated in arenaceous quartz – it goes on growing for a while of its own resources and then gives out. It is a tragic destiny when a great enterprise comes to grief from this cause. Finally, the purpose of discipline is to economize and direct the two elements so that they are brought to bear on one aim with overwhelming force. It is a means, not an end; it is in seeing it in its true proportion that the real fighter is distinguished from the soldier. It is one of the danger-points of the Prussian system that it easily loses sight of the spirit in the letter and of real strength in the empty show of it. One of the most terrible apparitions is the sheer drill-master – a machine that goes by clockwork. It is bound to break down for the mere reason that in war there is no rule but the exception.
p. 78-79
When equal sacrifices are required, equal rights must be given likewise. This has been such commonplace of thought for a hundred and twenty years that one is ashamed to find it still in need of emphasis. I any case, if this principle is applied in an army, and the great saying about the Marshal’s baton that every recruit carries in his knapsack is not an mere empty phrase, everybody feels that he is in his place, whether he is born to command or to obey. If I give any offence by this, I may add that this would be an army composed entirely of Fahnenjunker.
Democratic sentiments? I hate democracy as I do the plague – besides, the democratic ideal of an army would be one consisting entirely, not of Fahnenjunker, but of officers with lax discipline and great personal liberty. For my taste, on the contrary, and for that of young Germans in general to-day, an army could not be too iron, too dictatorial, ad too absolute – but if it is to be so, then there must be a system of promotion that is not sheltered behind any sort of privilege, but opened up to the keenest competition.
If we are to come to grief in this war it can only be from moral causes; for materially, whatever any one may say, we are strong enough. And the decisive factor will be the defects of leadership; or to express it more accurately, the relation in which officers and men stand to each other. It would not be for the first time in our experience, and it would be another proof that peoples too (for it is on the shoulders of the whole people, not jsut the ruling class) always repeat the same mistakes just as individuals do. The battle of Jena is an instance. This defeat should not be regarded as a great disaster, but as a just and well-deserved warning of the fate to cut loose from an impossible state of affairs; for in that battle a new principle of leadership encountered and overthrew an antiquated one. Every war that is lost is lost deservedly. One must always bear that in mind if one wishes to be the winner.
p. 83-84
From this it may be seen at once what is the most important quality a nation must possess when its position in the world compels it to reckon with the waging of great wars. This quality is more than ever, in peace as well as in war, the proof of its fitness to survive. It is the capacity for the speedy development of a large programme.
p. 137
To us, too, the machine is something external, something we that we have set up outside ourselves. But it is our indispensable resource, whether in peace or war; and for that reason we endorse it and accept it.
p. 138
The moment we give in, no machine in the world can help us. But as long as we do not lose the feeling that calls out to every valiant man, ’You are born to rule,’ we shall always know how to create the best instruments of power of our time.
p. 139
Thus we can see that the mechanics of war not only mean increased power but also make the highest demands on the men concerned. The best men will have the best machinery and the best bachinery will have the best men – for the two are inseparable.
p. 140
Pacifism will rise and fall with the times. A period of weariness or one that lacks great ideas will always give it a clear field. And rightly, for when young men have no great aim before their eyes, why shold they sacrifice themselves? When they have, on the other hand, they will of their own accord be carried away by the force that quails at nothing. The proud and indisputable right of the victor to decide the world’s destiny is so intoxicating a prospect to a race that does not doubt its call to greatness, that all else must appear of no account.
p. 153
Wars are bound to occur from time to time. In them is manifested that determination of nature to intervene directly in the evolution of the greatest organisms of the earth, though they strive to withdraw themselves from her influence, and to break it forcibly upon their one-sided and purely economic aims.
p. 182
Toleration of all sides, of which we were so proud, must be seen for what it is – a negative quality. He who as no real belief in anything can certainly be tolerant and to spare; but only intolerance has any force behind it.
p. 190
Subscribe to:
Posts (Atom)
