[Swedish] Almqvist, Modern konst – befrielse?

Inspirerade av Viveca Wessels på Café Exposé nyligen publicerade text om Kurt Almqvist bjuder vi idag på en av de texter Almqvist (Abd al-Muqsit) skrev i Svenska Dagbladet (630703). Ämnet har, i vanlig ordning, alls icke tappat i aktualitet sedan texten skrevs även om det förefaller som om våra dagars "konstdebatt" föga förvånande befinner sig på än lägre nivå än den Almqvist refererar och deltager i.

I texten drar Almqvist helt korrekt gränsen mellan Tradition och modernitet, snarare än mellan tidigt- och senmodernt. Det senare alltför vanligt förekommande vilket leder till en mängd bisarra fenomen såsom hyllningar av nationalism och punschpatriotism, 1809-års regeringsform och allehanda moderna konstnärer, icke minst Wagner, i tron att dessa skulle vara representera någonting konservativt, ja, kanske rent av ickemodernt. För att inte tala om de som omfamnar 1800-talets profanvetenskap, vilken ju i allmänhet går än längre i sin vulgära materialism än sina samtida motsvarigheter. Men över till Almqvist vars texter vi säkerligen kommer att återkomma till.

Modern konst – befrielse?

Lektor Kurt Almqvist anklagar deltagarna i dagens konstdebatt för att ha alltför snäva perspektiv. Den avgörande fronten går inte mellan den naturalistiska och den efternaturalistiska konstepoken, hävdar dr Almqvist, utan mellan den nya tiden och medeltiden. Endast en inlevelse i medeltidens och Orientens inställning till konsten och den andliga verksamheten över huvud kan ge en fruktbar grund för en fördjupning av konstdiskussionen, anser artikelförfattaren.

Vilken subtil och komplicerad utformning frågeställningarna i våra dagars konstdebatt än får, tycks man ha rätt att förenkla dem genom att beteckna denna debatt som en konfrontation av den naturalistiska och den efter-naturalistiska eller i gängse mening moderna perioden. Detta innebär, att man praktiskt taget begränsar diskussionen till att gälla Europas s. k. nya tid, vilken i stort sett utfylls av de båda nämnda epokerna. Man kan som exempel ta den i höstas i Sverige utkämpade debatten – nyligen samlad i volymen ”Är allting konst?” som recenserades på denna plats av Göran Schildt: om under dess förlopp Europas för-naturalistiska period, medeltiden, någon gång nämndes, så skedde det med schablonartade och intetsägande formuleringar och i en anda av antingen motvilja eller likgiltighet för det som utgör väsenskärnan i dess kultur: den religiösa traditionen och den därur härledda världsbilden. Likgiltighet på denna punkt präglade för övrigt också de enstaka uttalanden som gjordes – de av Rabbe Enckell inbegripna – om forntida eller utomeuropeiska kulturer: dessa bygger ju alla i motsats till Europas nya tid på liknande metafysiska principer som medeltiden.

När deltagarna i dagens konstdiskussion i regel begränsar sitt perspektiv till den lilla ö i tiden och rummet som den nya tidens Europa utgör, dömer de sig själva till att stanna kvar i ytskiktet av vad det rör sig om. För att få ett begrepp om det djupare skeendet är det minsta man kan göra att utan förutfattade meningar studera hela den europeiska konsthistorien och dess andliga bakgrund; och gör man det, begriper man snart att den väsentliga fronten ej går mellan de båda huvudperioderna i den nya tiden utan mellan denna senare is sin helhet och dess föregångare medeltiden. Och det blir också klart, att man utan att se nya tiden mot dess historiska bakgrund omöjligen kan bedöma var och en av dess delperioder eller dess inbördes förhållande; det är ju nämligen en allmän regel, att man blott genom att känna till helheten kan rätt uppfatta delarna och proportionerna dem emellan.

Låt oss först i största allmänhet karakterisera de båda viktigaste av den nya tidens delperioder. Vi kan då säga att den naturalistiska konsten vill återge tingens yttre former och färger så som de ter sig för ögat, medan den efter-naturalistiska epokens många skolor som gemensamt kännemärke har en strävan att ”befria sig” från dessa perceptuella elements herravälde över konstnärens syften: ”Exakthet är icke sanning är hela den moderna konstperiodens tes”, säger Herbert Read i sin Concise History of Modern Painting. Nu finns det ju emellertid för människan utom den kroppsliga, med synen uppfattade formen en subtil eller själslig form, som framför allt präglas av förståndet; och det är bara naturligt att en viss kategori människor i ett visst skede av sin utveckling alltid har en likartad inställning till dessa båda former. Renässansen, som på konstens område trodde sig kunna uttömmande återge motivet med hjälp av den perceptuella, den varsebliva formen och som därmed inledde naturalismen, var sålunda också ingångsporten till den nya tid inom filosofi och vetenskap, som inbillade sig lika uttömmande kunna förklara världen med hjälp av den konceptuella formen, den logiska tanken; det är detta betraktelsesätt som kallas ”rationalism”. (Även under antikens klassiska period gick förövrigt de båda samman.) I båda dessa avseenden bröt renässansen med medeltiden, som ansåg att skapelsens innersta verklighet genom sin över-formella karaktär ej kan inneslutas i några som helst former, vare sig begreppens eller bildernas. Till följd av detta synsätt följde medeltidskonsten Dionysos Areopagitas maning att ”respektera avståndet som skiljer det andliga från det sinnliga” och ville blott, ödmjukt antyda, hur det senare mottas och genomlyses av det förra. Med det ”andliga” avser medeltiden den verklighetssfär, som står över och behärskar både det själsliga och det kroppsliga och som därför kan ge människan sann frihet gentemot båda.

Det innebär då ej heller någon överraskning att se, hur senare 1800-talets reaktion mot naturalismen gick hand i hand med ett uppror även om dess tvillingsyster rationalismen och dennas följdföreteelse, materialismen. Sin logiska, avslöjande slutpunkt nådde denna utveckling i och med den i början av 1900-talet uppkommande surrealismen. Om denna riktning är representativ för all efter-naturalistisk konst, så är det i själva verket därför att där – ohöljt – arten av den anti-rationalism framträder, som varit själen i de sista hundra årens konstnärliga och allmänna utveckling. Denna anti-rationalism är nämligen som bekant i sina mest typiska manifestationer en flykt in i det undermedvetna, detta dittills av mänskligheten ringaktade område, som psykoanalysen i början av vårt århundrade öppnade portarna till. Men den ”frigörelse”, som de flesta konstnärer och kritiker – t. ex. Kandinsky eller den här ovan citerade Read – har velat se i modernismen, är enbart en illusion, därför att det undermedvetna på sätt och vis i ännu högre grad än det rationella medvetandet är vårt ego, nämligen såsom dess grumliga och gyttjiga bottenskikt; och detta ego i sin helhet är det som i verkligheten klavbinder människan. Denna illusion är för övrigt analog med psykoanalysens tro på att kunna läka.

Liksom denna senare framträdde surrealismen genom sina anspråk på att ”befria” människan som en efterträdare till den uppenbarade tron. Denna angav sig uttryckligen som en ”religion”, ”metafysik” eller ”mystik”, som efter naturalismens och materialismens hänvisande till det ”yttre” i människan och naturen, nu äntligen skulle uppenbara och lämna tillgång till båda verkliga, ”inre” djup. Denna vokabulär – liksom också själva termen ”surrealism”, ”över-verklighetskonst” – framstår rentav som en parodi, eftersom det här var fråga om infra-rationella och ej som i den verkliga religionen och dess konst supra-rationella krafters spel och eftersom det i människan blott är dessa senare som kan göra anspråk på epitetet ”inre”. Även om dessa termer numera ej används lika mycket som i surrealismens barndom, kan man tydligen – och betecknande nog – ej helt komma ifrån dem, ej ens i det positivistiska Sverige. Så får vi t. ex. i Ulf Lindes vägledande studie av Marcel Duchamps ”readymades”, som nyligen ställts ut i repliker på Galerie Burén, se hur dessa präktiga föremål sammanställs med ”det man kunde kalla teologierna lärorna om hur det okända är beskaffat”. Och författaren fortsätter: ”Psykoanalysen är en sådan teologi, och den har utbildat sina särskilda riter (!), t. ex. surrealismen”. I själva verket har modernismen i ”action painting” o. dyl. alltmer frenetisk och blint låtit sig inspireras av det undermedvetna, och trots alla ”lekfulla” attityder gör den alltjämt detta med ett patos som väl kan kallas dogmatiserande.

Detta det modernaste konstskapandets blinda karaktär angavs träffande i höstens debatt av Ole Bauman i hans yttrande, att ”slumpen, tillfälligheten och det oavsiktliga i dag är den främsta förutsättningen för bildskapandet”: det som i metafysiskt-mystiska traditioner – medeltidens, orientens, indiankulturernas – är det övermedvetnas för förståndet ofattbara men därför icke mindre verkliga och existentiella normer, det är hos modernisterna undermedvetandets kringtumlande skuggor; och det som i förra fallet är direkt, intuitiv kunskap om de nämnda normerna, motsvarar i det senare skuggornas slumpartade inramlande u medvetandets sfär. Inställningen till det icke-medvetna är alltså verkligen i senare fallet en vrångbild av vad det är i den förra.

Man kunde i våras få en god illustration till detta förhållande på Moderna museet, där i samband med utställningen av Jackson Pollocks action paintings två kortfilmer gavs, varav den ena visade den vite amerikanske målaren och den andra en okänd puebloindiansk sandmålare i verksamhet. Säkert hade denna sammanställning gjorts avsiktligt för att framhäva den likhet som består i att båda fallen den bearbetade ytan sammanfaller med själva marken och målaren tycks liksom infångas av den och bli ett medium för nedifrån jorden uppträngande makter: ”När jag är inne i mon målning, är jag inte alls medveten om vad jag gör”, säger Pollock själv. Men denna likhet är endast skenbar, ty de ”makter” det rör sig om i de två fallen är het olika, och deras olikhet är av just den principiella art som nyss angetts. Man behöver bara jämföra resultaten i de båda fallen för att bli på det klara med detta: å ena sidan färgslingor, som är helt eller nästan helt godtyckliga, d. v. s. meningslösa, och å den andra geometriska symboler i exakt överensstämmelse med ett kulturfolks nedärvda kosmologi – en kosmologi som hos de åkerbrukande puebloindianerna framför allt bygger på jordens sinnebildlighet.

I samband med konstnärer, som är ”inne” i sina verk, ligger det också nära tillhands att tänka på det östasiatiska, av taoism och zenbuddhism inspirerade landskapsmåleriet. Ty här företräde naturen det övermedvetna, som konstnären vill uppgå i; och enligt den taoistiska legenden gick denna absorption i vissa all så långt, at målaren kunde bokstavligen försvinna i en i målningen befintlig grotta. Inom parentes sagt för detta i sin tur tanken till de grottor August Strindberg, ”surrealisten före surrealismen”, målat och som antagligen uttrycker dennes omedvetna och vanmäktiga längtan efter liknande ”inre sortier” ur den plågsamma dagsvärlden. En av dessa grottor tillkom för övrigt samtidigt med Drömspelen, d. v. s. i sluten av ”infernoperioden”. (Dessa och andra Strindbergmålningar visades i våras på Moderna museet jämsidens Pollocks.)

En av de mest framträdande frågorna i höstens konstdebatt var den huruvida – som Ulf Linde först hävdade – ”konstverket ... får verklighet – form och värde – först i en akt av mottagande”. Fullständigad av Lindes därpå följande yttrande, att ”konstnären (själv) är den förste och mest levande mottagaren”, förefaller denna tes ovedersäglig, även om den, som Enckell påpekar, måste kompletteras med det självklara påpekandet att konstnären också är skapare. Frågan är bara, vad konstnären mottar och varifrån, och det är i oförmågan – eller försummelsen – att göra särskillnader på så verkligt avgörande punkter som dessa, som dagens konstdebatt visar sin otillräcklighet. Så talar t. ex. Göran Schildt – i sin ovan nämnda artikel – från synpunkten av just ”mottagarens aktiva medverkan” utan vidare kommentarer om ”beröringspunkter” mellan modernisternas och de gamla kinesernas måleri – något som måste en aning förvåna den som läst samme författarens tidigare artikel ”Konsten som tröst”. Där tillbakavisade nämligen Schildt den esteticism som bl. a. består i att ignorera de religiöst traditionella konstnärerna egen uppfattning om vad som är väsentligt för dem: den mystiska, ”personlighetsomvandlande” kontemplationen. I själva verket måste man beträffande de båda nyssnämnda konstskolorna säga detsamma som i fråga om Pollock och sandmålaren: det som skiljer är ojämförligt mycket viktigare än det som förenar. Den av osynliga normer styrda verkligheten, som landskapsmålaren i Kina eller Japan kunde antyda till följd av andlig samling, denna verklighet aktualiserades såsom följd av en motsvarande samling hos den åskådare som tillhörde samma religiösa tradition. Därmed upplöses dennes ego-gränser, och han införlivades med alltet i en befriande ”samandning” – en verkan som koncentrationen förut haft hos konstnären själv. Inom parentes sagt kan ju även vi, som ej är inlemmade i denna tradition, få åtminstone någon aning om denna verkan, ifall vi utan förutfattade meningar försöker sätta oss in i det främmande kulturmönstret. Hur skall däremot hos en modern människa någon existentiellt omvandlande eller utvidgande process kunna ske, när hon, själv ett barn av normlöshet eller kaos, står inför ett konstverk, som också det har sina rötter i kaos? Hur skall verkan kunna bli annat än andnöd och tryck över bröstet?

[Excerpts, Swedish] Jünger x 2

Vi hade glädjen att alldeles nyligen se inte mindre än tre bloggposter handlandes om Ernst Jünger på en och samma dag. Ir/Rationell postade även en sammanställning av bloggposter behandlandes Jünger.

De Jüngerexcerpter Spöknippet tillhandahåller idag kommer från Der Kampf als inner Erlebnis samt Feuer und Blut. Översättningen är inte Spöknippets utan de är, med något undantag, hämtade från den värsta politiskt korrekta genusideologiska smörja Spöknippet någonsin skådat. Titel och författare förtigs därför med förhoppningen att de snarast skall falla i evig glömska. Det är dock väl notat och originalkälla kan därmed anges för citaten.

Ögonmänniskan ser att ett av excerpterna nedan kommer från kapitlet "Feuer" i Der Kampf als inner Erlebnis. Måhända kan en svensk översättning glädja någon.

Der Kampf als inner Erlebnis (Berlin 1922)

Åsynen av motståndaren skänker förutom den yttersta fasa även en befrielse från tungt, outhärdligt tryck. Detta är blodets vällust, som hänger över kriget som ett rött stormsegel över en svart galär, i sin gränslösa flykt endast besläktad med eros.
s 8 f

När blodet virvlade genom hjärna och ådror som inför en efterlängtad kärleksnatt, bara ännu mycket hetare och vildare. När man ryckte allt närmare det dånande larmet där framme och nedslagen jagade varandra allt våldsammare, allt hastigare, när överflödet av hetsande tankar fick fälten runt omkring att börja glöda, när man var så fylld av känslor att landskap och händelser senare bara dunkelt och drömlikt dök upp ur minnet. Elddopet! Där var luften så laddad av översvämmande manlighet att varje andetag berusade en, att man hade velat gråta utan att veta varför. O mannahjärtan som förmår känna det!
s 12

Dock har vi barn av denna tid blivit så utleda på dessa nakna fakta. Så utleda.
s 18

En förlamande sekunds tystnad, då ögonen möttes, inträdde först. Sedan sköt där upp ett skri, tvärt, vilt, blodrött, som brände sig in i hjärnorna, en glödande oförgätlig stämpel. Detta skri slet slöjor från känslans dunkla, oanade världar, blev för var och en som hörde det ett tvång att kasta sig framåt för att döda eller bli dödad. Vad betydde då lyfta händer, vad pardon eller kamrat. Då fanns bara ett samförstånd: blodets (…)
Korta, rasande febrar var dessa ursinnets orgier; när de gått över, lämnade de skyttegraven efter sig lik en tillstökad bädd där någon dött i kramper. Bleka gestalter med vita bandage stirrade in i den uppgående solens under, ur stånd att begripa att världen och det de upplevt var verklighet.
s 29

Det var en helt ny ras, förkroppsliga energi, laddad med den högsta kraft. Smidiga, magra, seniga kroppar, skarpt tecknade ansikten, under hjälmen ögon förstenade i tusen fasor. De var övervinnare, stålnaturer inställda på kampen i dess ohyggligaste form. Dess anlopp över de söndersplittrade landskapet innebar en yttersta triumf av fantastisk fasa. Bröt deras oförvägna trupper on i sönderslagna ställningar, där bleka gestalter med vansinnig blick stirrade mot ferm, så frigjordes oanade energier. Som dödens jonglörer, sprängämnenas och eldens mästare, som praktfulla rovdjur förflyttade de sig med fjädrande steg genom skyttegravarna. I sammandrabbningens ögonblick förkroppsligade de det mest kampberedda som jorden kunde bära, det mest slagkraftiga koncentrat av kropp, intelligens, vilja och sinnen.
s 32 f

En kultur må stå aldrig så högt – slocknar den manliga nerven, är den en koloss på lerfötter. Ju mäktigare dess byggnad, desto fruktansvärdare dess fall.

Då kanske någon frågar: ”Låt vara att Gud är med de starkaste bataljonerna, men är de starkaste bataljonerna också med den högsta kulturen?” Just därför är det den högsta kulturens heliga plikt att ha de starkaste bataljonerna.
s 37

Förvisso helgas kampen av saken; ännu mer helgas saken av kampen.
s 47

Ännu ett, ett sista: extasen. Detta helgonets den store diktarens och den stora kärlekens tillstånd är även det stora modet förunnat. (…) Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. där är människan som den vinande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Därpå smälter hon on i alltet, hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och slår vågorna purpurfärgade ihop över henne, så har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som gled en våg tillbaka ut i det svallande havet.
s 53

De gestalter av stål, som med örnblick rakt över snurrande propellrar genomforskar molnen, som inklämda mellan stridsvagnarnas motorer vågar helvetesfärden genom vrålande kraterfält, som i dagar, med en säker död framför sig, i omringade nästen med högar av lik runt omkring halvt försmäktade sitter hukade bakom glödande kulsprutor. De är det moderna slagfältets bästa, genomströmmade av hänsynslös kämpaanda, av stark vilja som urladdar sig i en hård, koncentrerad, målmedveten stöt.

När jag iakttar hur de ljudlöst klipper vägar i taggtrådshindren, gräver stormtrappor, jämför klockor med lysande urtavla, tar u riktningen mot norr efterstjärnorna, då går det upp för mig: detta är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas elit. En helt ny ras, klok, stark, och full av vilja. Det som här i kampen uppenbarar sig som fenomen, kommer imorgon att vara den axel kring vilken livet allt fortare snurrar. Över deras stora städer skall tusenfalt brusande dån välva sig, när de går fram över asfalten, smidiga rovdjur, fulla av kraft. De kommer att bli byggmästare på världens krossade fundament.
s 74

Här förbi flyter viljan till liv, viljan till kamp och till makt, om det så vore till priset av livet självt. Gentemot denna nattliga och aldrig upphörande ström till kampen blir alla värden intiga, alla begrepp ihåliga, man förnimmer yttringen av något elementärt, väldigt, som alltid funnits och alltid skall finnas, även när det för länge sedan upphört att finnas människor och krig.
s 116

Feuer und Blut (Berlin 1929)

…säkert står vi en fiende med ras närmare än varje pacifist och internationalist.
s 64

Först vår generation börjar försona sig med maskinen och se inte blott och bart det nyttiga utan även det sköna i den.
s 81

Ja, maskinen är skön, den måste vara skön för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. Och i det som Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen, har sagt emot darwinismen, att livet icke endast r en erbarmlig kamp för tillvaron utan en vilja till högre och djupare mål, måste även maskinen inbegripas. Den får inte vara endast ett medel för att producera, för att tillgodose vår knappa nödtorft, utan den skall skänka oss en högre och djupare tillfredställelse. När så sker, är mången fråga löst. Den konstnärliga människan, som i maskinen plötsligt ser en helhet stället för en ändamålsenlig sammansättning av järndelar, strategen som strävar efter att frigöra sig från produktionskrigets band, de arbetar på denna lösning likaväl som teknikern eller socialisten.
s 82

Ibland har vi ju förnummit det, när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, tävlingsförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när svirrande fåglar kretsat över våra städer, och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilver pelare stigit och fallit och de röda visarna på de i vita marmorplattor infällda kraftmätarna på väggarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.
s 82 f

Som ett nästan bortglömt minne blixtrar det till och bländar: Där är ju fienden, där har vi ju människan, och strax skall vi vara framme hos honom! Denna insikt fyller oss med en vild, rasande lust, det är som om allt som till bristningsgränsen nu spänts och lagrats plötsligt såg en utväg och som ett dånande vattenfall störtade sig i purpurfärgade och scharlakansröda avgrunder.
Fort, fort bara, nu måste här dödas! Nu finns det bara en förlossning, en uppfyllelse och en lycka: det flytande blodet. Strax skall man kunna hugga in och man känner en demonisk glad förväntan i medvetandet om att man kommer att uppträda som den starkare, den oemotståndlige. Vänta ni bara, strax är vi där! Jag känner hur min högra hand spänner sig som ett skruvstäd kring pistolkolven och den vänstra kring den korta bambukäppen. Jag känner hur blodet sjudande har skjutit upp i ansiktet på mig, hur tänderna pressas mot varandra och hur klara tårar utan hejd rinner över ansiktet.
s 139 f

[Excerpts, Swedish] Heidegren, Preussiska anarkister

Excerpter från Heidegren, Carl-Göran. (1997). Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår. Stockholm/Stehag: Symposion.

Spöknippets mest omfattande excerper hittills och ändock allt för kort.

Jünger betonar med eftertryck att den nationalism som han och hans vänner företräder inte har det minsta att göra med ”monarkismen, konservatismen, den borgerliga reaktionen eller den vilhelminska erans patriotism”. I stället bestämmer han nationalismen som ”den rena och obetvingade viljan till insats för den som centralt värde upplevda och förstådda nationen, med alla krafter och alla medel som står till förfogande”. Med provocerande uppriktighet skriver han vidare: ”Nationalismen, i den mån den är en politisk företeelse, eftersträvar alla tyskars nationella, sociala, vapenföra och auktoritativt organiserade stat.” Det kan inte råda minsta tvekan: Jüngers målsättning i politiskt avseende är att försätta den parlamentariska demokratin ur spel.
s 31

”Emedan vi är borgarens oförfalskade, uppriktiga och obönhörliga fiender så bereder oss dennes förruttnelse ett nöje. Vi däremot är inga borgare, utan söner av krig och inbördeskrig, och först när allt detta, denna cirkelrörelse i det tomma, sopats undan kommer det att kunna utveckla sig som ännu ryms inom oss av natur, elementär kraft, äkta vildhet, urspråk, förmåga till verklig alstring med blod och säd. Först då föreligger möjligheten av nya former.”
s 32

Jünger är överhuvudtaget angelägen om att betona att den hållning han skisserar inte låter sig företrädas genom organisationer eller partier. I stället appellerar han till ungdomen, ”dagens okända soldater”, som slagits till marken av ”gemenhetens, rutinens och korruptionens giftgaser”. Dessa slagna måste resa sig och lära sig att man ”I en tid som denna kan marschera även utan fana”.
s 32

Den preussiska anarkistens livselement och livselixir är undantagstillståndet, ingenmanslandet mellan sammanstörtande och ännu inte upprättade nya ordningar. Inom nationalrevolutionära kretsar var detta liktydigt med ett tvåfaldigt nej: ingen fortsättning av Weimar-republiken, men inte heller någon restauration av den vilhelminska staten.
s 36

Spenglers märkliga tankegång är att Preußentum och Sozialismus i grund och botten är en och samma sak, och att vad det närmast kommer an på är att befria den tyska socialismen från Marx.
s 37

Att tjäna med stolthet och befalla med ödmjukhet, kort sagt, frihet i lydnad – så lyder trollformeln! Denna preussiska habitus har enligt Spengler sina rötter hos den tyska riddarorden, som under medeltiden koloniserade östersjökusten. Preußentum är tjänstemannaanda, viljan att på grundval av duglighet inta en bestämd plats i en rangordning, där den högsta rangen består i att vara statens förste tjänare.
s 37

Inte heller för Jüngers gode vän Friedrich Hielscher råder någon tvekan om vad som utgör en preussisk hållning. ”Gestaltandet av det gestaltlösa, begränsande av det gränslösa, tyglande av viljan som vill det hela till att tjäna delen för det helas skull, överhuvudtaget tjänst utifrån frihet, tuktan utifrån fullhet, lydnad utifrån makt.”
s 37 Citatet från Hielscher, Das Reich s 152

[D]en preussiska hållningen är primär i förhållande till den politisk-rättsliga storhet som bär namnet Preussen. ”Den stat som kallar sig Preussen är endast preussisk om den verkligen brukas som redskap för den preussiska hållningen”.
s 37

”Preussen” var inom nationalrevolutionära kretsar tvivelsutan i första hand ett polemiskt begrepp. Dess udd var riktad mot ”Väst” och allt som detta begrepp stod för: Versailles, Rom, parlamentarisk demokrati, liberalism, amerikanism, komfort och så vidare. Weimar-republiken var ”Väst” på tysk botten.
s 37 f

Förknippar man vanligtvis anarkismen med strävan efter att upphäva staten, så syftar Jüngers preussiska anarkism omvänt till att tillintetgöra samhället till förmån för den starka staten.

Kommunismen - den samhälleliga ordningens ”sista och långtråkigaste triumf” - är hänvisad till att företrädas av ett politiskt parti. Den preussiska anarkismens utgångspunkt är däremot: ”Man kan inte verka för Tyskland i sällskap.”
s 41

För Simmel är Nietzsche inte den store immoralisten, utan tvärtom den konsekvente förkunnaren av en ny moral, en moral utan inslag av transcendens: ett jordiskt förnämhetsideal. Detta ideal är förankrat i den mänskliga karaktären, i själsgemenskaper som en människa antingen besitter eller inte besitter. Denna karaktär och dessa egenskaper utgör självändamål i en objektiv betydelse. ”Den förnäma människan”, skriver Simmel, ”frågar inte efter ’vad det kostar’.” Priset må vara hur högt som helst med avseende på umbäranden och prövningar, på subjektivt lidande. De värden den förnäme hyllar står över alla kostnadskalkyler, eller denne nedlåter sig inte till några sådana.
s 42 f

”Inom det parlamentariska demokratier avlöser majoriteter varandra. Den empiriska karaktären växlar, den intelligibla består. Från det ögonblick då den högsta makten överlåts på en enskild individ avlöser män varandra.”
s 44 citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929

”Det är inte vår uppgift att fundera över åtgärder som får det utrikespolitiska trycket att framstå som lindrigare, som kunde mildra de inrikespolitiska spänningarna, och inte heller deltaga i val, att påverka konferenser och omröstningar, att engagera oss i så kallade folkomröstningar. Det är inte vår uppgift att dra i fält med långa triader mot den politiska och sociala moralens allmänna förfall, mot fosterfördrivning, mot strejker, mot utspärrningar, mot minskningen av polis och armé.”
s 45 Citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929

”Därför förhåller det sig så att denna tid kräver en dygd framför alla andra: beslutsamhet. Vad det kommer an på är förmågan att vilja och tro, alldeles oavsett de innehåll som denna vilja och tro ger sig själv.”
s 49, från Das abenteuerliche Herz, s 110

”Ingen fråntar den ansvaret som avfordrar sitt eget samvete räkenskap. Ingen får tiga som ser avgrunder medan andra ännu är blinda.”
s 50 Citatet från förordet till Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, 1932

Vad Niekisch förebrår Hitler är att denne är på väg att förråda Tyskland: hitlerismen är västerländsk demagogi på tysk mark. Att så är fallet avslöjar sig omedelbart genom hållningen till det bolsjevistiska Ryssland. ”Mot bakgrund av det aktuella världsläget kan man endast ifrågasätta endera Versilles-ordningen eller den bolsjevistiska ordningen; den som slår mot den ena försvarar därigenom redan den andra.”
s 55 Citatet från Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, s 16

”Det existerar ingen legal revolution och ingen revolutionär legalitet; där legaliteten börjar upphör revolutionen.”
s 55 Niekisch i Hitler - ein deutsches Verthängnis

Därför är det utlovade Tredje riket snarare en religiös förhoppning än en politisk möjlighet. ”Nationalsocialismen är en form av nationell messianism; Hitler är Messias.” Niekisch drar sig inte för att utdela en dolkstöt i ryggen som rimligen måste ha försatt der Führer i raseri: ”Den nationella messianismen är av judiskt ursprung”. Summa summarum, nationalsocialismen är ingen revolutionär rörelse, den utgör inget hot mot Versailles-systemet, utan är tvärtom dettas förlängda arm i Tyskland.
s 56

”När jag var färdig med min skrift Hitler - ein deutsches Verthängnis, och Webers utkast till teckningarna förelåg, bjöd jag hem Jünger, Schmitt och Bronnen till mig. Jag visade dem utkasten.[…] Jünger avstod från omdöme. Han visste väl, menade han, hur jag tänkt igenom allt och kalkylerat med följderna. Han fann teckningarna bra och verkningsfulla, och säkert skulle skriften göra ett starkt intryck.”
s 56 Niekisch i Gewagtes Leben, s 188-189

”Just den säkerhet varmed typiskt framåtsträvande rörelser leder till resultat som är motsatta sin egen tendens låter förmoda att det här - liksom överallt i livet - inte är tendenserna, utan andra, fördolda drivkrafter som är avgörande.”
s 77 Från Die totale Mobilmachung

Framåtskridande - 1800-talets stora folkkyrka - har allt mer kastat av sig masken av förnuft och humanitet, och framskrider alltmer oförhöljd som ”en halvt grotesk, halvt barbarisk maskinfetischism, en naiv teknikkult”. Detta är framåtskridandets dolda innebörd. Jüngers behandlar temat upplysningens dialektik genom att tala om en grundläggande och genomgripande mobilisering ”som tiden fullbordar med oss”. Sedan första världskriget står det klart att det inte är en partiell mobilisering, som den gamla furstemakten kunde inskränka sig till och inte heller en allmän mobilisering, som var utmärkande för den konstitutionella monarkin under den borgerliga tidsåldern, utan en total mobilisering som står på dagordningen. Man kan bejaka eller avvisa denna process, men undandra sig den kan ingen. ”Den totala mobiliseringen fullbordas i långt mindre utsträckning än den fullbordar sig själv, den är i krigs- och fredstid uttrycket för det hemlighetsfulla och tvingande anspråk som detta liv underkastar oss i massornas och maskinernas tidsålder.”
s 77 f

Redan i de gamla frivilligas jubel vid krigsutbrottet förenade sig ”vämjelsen inför de gamla värdena ned den omedvetna längtan efter ett nytt liv”. Snart stod det emellertid klart att detta krig inte skulle likna andra krig, emedan fronten snabbt kom att utsträckas ända till hemarbeterskan vid symaskinen, samtidigt som skillnaden mellan soldat och civilist allt mer kom att bli överspelad. Det sätt på varpå kriget efter hand allt mer antog formen av en ”gigantisk arbetsprocess” som försatte varje atom i rörelse kungjorde att en ny tidsålder hade tagit sin början, ett förhållande som gör detta krig till en historisk händelse ”som till sin betydelse är vida överlägsen den franska revolutionen”.
s 78

Framtiden kommer att tillhöra dem - stater, nationer, folk - som är i stånd att genomföra en total mobilisering, som är i stånd att kanalisera all frigjord energi i en riktning.
s 78

Carl Schmitt diagnostiserar i sin skrift Der Hüter der Verfassung från 1931 en vändning mot den totala staten, varmed han avser upphävandet av skillnaden mellan stat och samhälle och som en följd därav politiseringen av potentiellt sett alla samhällsområden. I direkt anslutning härtill skriver han: ”En framstående representant för de tyska frontsoldaterna, Ernst Jünger, har för denna häpnadsväckande process infört den högst pregnanta formeln: den totala mobiliseringen.” I den totala staten finns det inte längre något neutralt - i betydelsen opolitiskt - område där staten inte äger rätt att intervenera. Detta förhållande är allra mest påtagligt på ekonomins område. Schmitt förklarar denna rörelse mot den totala staten som en motrörelse till den neutralisering och avpolitisering av staten som varit utmärkande för liberalismens tidsålder. s 79 f

För ett realistiskt tankesätt gäller att sanning och verklighet är identiska och att lögnen så till vida utgör det icke-varande. Idealismen är ett ”oförnämt tankesätt”* just emedan det nedvärderar verkligheten till förmån för något föregivet högre och sannare.
s 87 * Friedrich Georg Jünger i Wiederstand nr 5 1934

"Det är inte heller något huvudsakligt kännetecken för nationalisten att han redan till frukost slukar tre judar - antisemitismen är för honom inte någon väsentlig fråga.”
s 89 Jünger i ”’Nationalismus’ und Nationalismus”, publ. i Das Tagebuch sep 1929

”Vi debatterar inte med renegater som utsätter oss för oförskämdheter i smutsblad utgivna av judiska landsförrädare. Herr Jünger är därmed för oss ett avslutat kapitel.”
s 89 Goebbels svar till Jüngers ovan nämnda artikel i Der Angriff 27 oktober 1929

Det är inte den assimilerade juden han [Jünger] välkomnar, utan den som är sin religion och kultur trogen, det vill säga de vid denna tid i så hög grad föraktade östjudarna som präglade delar av statsbilden i Berlin, framförallt den så kallade Scheunenviertel strax norr om Alexanderplatz.
s 89

Så vitt jag kan se grundar sig för honom [Jünger] ett folks särart inte på en naturbestämning, inte på ”ras” i biologisk bemärkelse, utan snarare på gemensamma erfarenheter och habitus.
s 92

”Bakom formeln om den totala staten finner man den riktiga insikten att dagens stat besitter nya maktmedel och möjligheter av en oerhörd intensitet, vars yttersta räckvidd och följdverkningar vi knappt anar, emedan vårt ordförråd och vår fantasi fortfarande är djupt rotade idet nittonde århundradet. (...) En sådan stat låter inte några statsfientliga, statshämmande, statssplittrande krafter uppkomma i sitt inre. Den har inte en tanke på att lämna ut de nya maktmedlen till sina fiender och förstörare eller på att förankra sin makt i stickord som liberalism, rättsstat eller vad man vill. En sådan stat vet att skilja mellan vän och fiende.”
s 101, Schmitt i Weiterentwicklung des totales Staats in Deutschland, februari 1933

”Från senare tid vill jag här nämna den storartade diskussionen mellan Ernst Jünger och Paul Adams (Deutschland-Sender, 1 februari 1933) som snart kommer att föreligga i tryck. Ernst Jünger företrädde vid detta tillfälle den agonala principen (’människan är inte ägnad för fred’), medan Paul Adams såg krigets mening i frambringandet av herravälde, ordning och fred.”
s 103 f, Schmitt i Der Begriff des Politischen, 3 uppl. s 10n

”De vars själ blivit till ädelsten, kall och gnistrande av tämjd eld, bär framtiden inom sig.”
”De utvaldas skara är liten”
s 112 Hielscher, Das Reich

Utgångspunkt för Hielschers överläggningar bildar tanken att Tyskland sedan Bismarcks avskedande 1890 alltmer kommit att hamna under ett västeuropeiskt-amerikanskt inflytande och därigenom blivit främmande för sig självt. ”Övervinnandet av denna motsägelse”, heter det kort och koncist, ”leder till vänskap med Asien.
s 114

I centrum för Hielschers bok Das Reich, som publicerades våren 1931 på eget förlag, står en egensinnig konception om riket som befinner sig i vardande i den tyska folksjälen. Därvidlag är det emellertid inte tyskheten som avgör om man är tillhörig detta vardande rike, utan det är tvärt om tillhörigheten till riket som avgör om man är att betrakta som tysk. Tysk är helt enkelt Hielschers namn på ”rikets människoslag”. Tillhörigheten till riket är i sin tur en fråga om hållning och tro. Kort sagt, riket och tyskheten är själarnas gemenskap i tron: ”Att vara tysk betyder att göra en sak utan biavsikter. Det är inget rums- och tidsbundet, inte företeelsernas yta, utan väsendet självt, tron, positionen i Gud, närmare bestämt avgör en enda tro tillhörigheten till riket.” Endast den tillhör riket som bekänner sig till riket.
s 115

Den förhandlande borgaren står i färd med att förpassas till historiens skräphög av den kämpande arbetaren. En ny vokabulär gör sig allt mer gällande som livets växelmynt: frihet, bindning, ansvar, ordning, stat etc. ”Den som i dagens Tyskland traktar efter ett nytt herrvälde bör vända blicken dithän där han ser ett nytt medvetande och ansvar i verket.” Den som blickar i denna riktning stöter på arbetargestalten. Följer man Jüngers argumentation så långt är slutsatsen näraliggande, ja närmast tvingande: arbetare måste uppnå ett gestaltmedveteande snarare än ett klassmedvetande - med förbehållet att termen ”arbetare” här inte får uppfattas i en snävt marxistisk betydelse. Jag tolkar vidare att det faller på de preussiska anarkisternas lott att utgöra arbetarens avantgarde.
s 135

”Man skall veta ett i arbetarens tidsålder, när denna bär sitt namn med rätta och inte på så sätt som till exempel idag alla partier kallar sig arbetarpartier, kan det inte finnas något som inte förstås som arbete. Arbete är tempot hos näven, tanken, hjärtat, livet under dag och natt, vetenskapen, kärleken, konsten, tron, kulturen, kriget; arbete är atomens svängningar och kraften som försätter stjärnor och solsystem i rörelse.”
s 137 Från Der Arbeiter

Arbetaren är ingalunda identisk med industriarbetaren; den senare utgör endast en av arbetargestaltens framträdande former - varken mer eller mindre. Sinnebilden för arbetaren är snarare människan som excellerar i umgänget med den modernaste tekniken.
s 137

Jünger talar upprepade gånger om den specifika hållning som utmärker arbetargestalten. Med ett uttryck som ligger vår tids teoretiska diskurs närmare skulle man kunna tala om arbetarens specifika habitus.
s 138

”Det enda möjliga arvet av preusseriet, arbetarskapet, utesluter inte det elementära utan tvärtom innesluter det; det har gått genom anarkins skola, förstörelsen av de gamla bindningarna, därför har det att verkställa ett frihetsanspråk i en ny tid, i ett nytt rum och genom en ny aristokrati.”
s 138 Från Der arbeiter

Arbetaren har gått igenom anarkins skola, men får för den skull inte förväxlas med anarkisten. Det finns all anledning att vara uppmärksam på den tyngdpunktsförskjutning som skett mellan Das abenteuerliche Herz och Der Arbeiter. I arbetsvärlden finns i princip inte längre något utrymme för individuella initiativ, utan varje individ är underkastad en genomgripande förändringsprocess. Tyngdpunkten har förskjutits från Tat till Prozeß, från handlingen som förändrande ingriper i världen till den process som under alla omständigheter - med eller mot den enskilde individens vilja - fullbordar sig. Tiden själv är det som bär upp den anarkistiska kvaliteten, inte den enskilde som sådan. Var Jüngers anarkism en preussisk anarkism, så är hans arbetare förvisso en preussisk arbetare: denne har gått igenom förstörelsens stålbad ur vilket en ny ordning och en ny hierarki är på väg att resa sig. I en våldsamt överspänd formulering, som emellertid samtidigt innehåller en signifikativ sammanställning, heter det: ”Ju mera cyniskt, spartanskt, preussiskt eller bolsjevistiskt som livet låter sig levas, desto bättre kommer det att vara.” Den nya ordningen ger sig inte till känna som rörelsens avstannande utan snarare som ett mönster som uppenbarar sig och blir synligt i rörelsen. ”Härav framgår möjligheten av en munter anarki, som tillika sammanfaller med den strängaste ordning - ett skådespel som redan är förebådat i de stora fältslagen och de jättelika städerna, vars bild återfinns vid vårt århundrades början” Här blir Jüngers inspirationskällor än en gång tydliga: det första världskrigets materialslag och Berlin som fortsättningen på kriget med andra medel.
s 138 f

Det bestående intryck som möter främlingens öga är att en våldsamt accelererad rörelse har bemäktigat sig allt och alla. Det förhåller sig med denna rörelse som med arbetar gestalten: har man väl en gång fått upp ögonen för den så återfinner man den överallt.

Den kan iakttas på fälten där det sås ock skördas, i schakten ur vilka man hämtar malm och kol och vid dammarna där flodernas och sjöarnas vatten däms upp. Tusenfalt varierad verkar den såväl vid minsta arbetsbänk som inom stora produktions områden. Den saknas varken i vetenskapliga laboratorier eller på handelns kontor, i privata eller offentliga lokaler. Det finns inga ställen så avlägsna att den där inte driver, hamrar på, ger sina signaler – det må sedan gälla ett sjunkande skepp ute på nattsvarta havet eller en expedition djupt inne i polarisens kyla. Den är lika mycket där man handlar och tänker som där man kämpar eller roar sig.

För individens del har det märkliga förhållandet inträtt att det kräver en särskild ansträngning för att överhuvudtaget se denne. Som sinnebilden för individens undergång framstår för Jünger den tyska krigskatastrofen vid Langemarck i Belgien den första krigshösten, då tusentals unga frivilliga i en klassisk angreppsformation rusade rakt mot en vägg av maskingevärseld och mejades ner. ”Den fria viljan, bildning, begeistring och dödsföraktets rus” – 1800-talets alla dygder – räckte inte till för att övervinna det fåtal hundra meter där den mekaniska döden regerade. Detta var långt mer än en militär katastrof, det var en antydan om ett förestående epokskifte. Efterkrigstiden utgör såtillvida fortsättningen av den borgerliga individens upplösning och undergång med ”fredliga” medel. Detta är märkbart redan med avseende på de individuella fysionomierna: ansiktena har förlorat allt mer av sin individualitet till förmån för en enhetlig prägel. ”Blicken är lugn och skarp, skolad i att betrakta föremål som rör sig med hög hastighet.” Borta är den oroligt flackande och distraherade blick som kännetecknar borgaren, för vilken redan en starkt trafikerad gatukorsning framkallar en svindelupplevelse. Överhuvudtaget kommer i dagens ansikten alltmer av maskliknande drag till uttryck som hos männen bär en metallisk karaktär, hos kvinnorna en kosmetisk. Dessa ansikten bär enhetlighetens och entydighetens prägel på bekostnad av det säregna och individuella – kort sagt, på den borgerliga individens bekostnad.
s 140 f

Ett annat kännetecken för tiden är strävan att översätta mänskliga förhållanden till talförhållanden, viljan att kvantifiera, en strävan som har funnit sitt karakteristiska uttryck i statistiken, må det sedan handla om produktionsvolymer eller hastighetsrekord.
s 141 f

En annan följd av individens tendentiella försvinnande är att politiska attentat, om de vill uppnå största möjliga verkan, inte längre bör riktas mot ”statens personliga eller individuella företrädare”, utan snarare mot ”järnvägsbroar, radiomaster eller fabrikslager”.
s 142

Skillnaden mellan borgaren och arbetaren består, enligt Jünger, inte i att den senare besitter ett högre värde utan i att de båda helt enkelt är radikalt olika, och därför kan det inte heller finnas någon gemensam måttstock. Individen och typen talar olika språk och lyder under olika skilda lagar. ”Där ett annat språk talas är debatten avslutad och aktionen börjar.” På samma gång gör sig inom arbetargestalten en ny rangordning alltmera märkbar.

Medan arbetargestalten på det nedersta stadiet av rangordningen såsom blind vilja eller planetarisk funktion infångar och underordnar sig den enskilde, installerar den på det andra stadiet denne som bärare av den speciella arbetskaraktären i en mångfald av planenliga konstruktioner. På det sista och hösta stadiet framträder emellertid den enskilde såtillvida som denne omedelbart relaterar sig till den totala arbetargestalten.

s 142

Jüngers lägesbestämning kan sammanfattas på följande sätt. Vi befinner oss i ett interregnum mellan borgarens skenherravälde och arbetargestaltens verkliga herravälde, närmare bestämt i ett skede när det förra definitivt avslöjats som ett sken och det senare börjar göra sig alltmer märkbart. den första fasen av denna övergång kännetecknas av en genomgripande förstörelseprocess riktad mot den bestående ordningen, som underminerar och upplöser dess bindningar och värden. Detta gäller inte minst alla transcendenta, och därför utgör tekniken i Jüngers ögon ”den avgjort mest antikristliga makt som hittills framträtt”. Teknikens segertåg efterlämnar ett ödelagt landskap, ett tillstånd av ”anarki – en anarki som sliter sönder livsenheterna i sina atomer”. Nollpunkten är emellertid redan överskriden. Häremot svarar vad Jünger kallar ”en ny uppspirande känsla för jorden”. Vi befinner oss därmed i den andra fasen ”där tekniken ställer sig till förfogande för stora och djärva planer”, i en fas kännetecknad av att alla medel tas i anspråk för en total mobilisering. Den tredje och avslutande fasen, som vi ännu inte inträtt i, är nådd först när det dynamiskt-explosiva tillståndet har övergått i ett perfektionstillstånd.

Teknikens perfektion är ett av kännetecknen på fullbordan av den totala mobilisering vi är inbegripna i. Denna förmår därför förvisso höja livet till en högre organisationsnivå, men inte, som framstegstanken trodde, till en högre värdenivå. I denna perfektion är det dynamiska och revolutionära rummets avlösning av ett statiskt och mycket ordnat rum antydd.

s 144 f

Arbetaren vet att handskas och umgås med sina medel – tekniken – på samma sätt som djuren brukar sina organ, med en instinktiv säkerhet. Här ekar Spengler: den moderna tekniken utgör arbetarens specifika sätt att hantera och bemästra livet. Man kan med avseende på förhållandet mellan människa och teknik tala om en organisk konstruktion när detta förhållande blivit otvunget eller ”när tekniken uppnått den högsta graden av självklarhet som utmärker djur- och växtlemmar”.
s 146

Generellt gäller att ”tekniken till sin natur inte utgör ett medel som är anpassat och inrättat för nationen”. Arbetargestalten tenderar såtillvida att expandera utöver nationalstatens gränser och begränsningar, och därmed kan inte heller nationen längre komma i fråga som något högsta värde. Jüngers konception – eller kanske snarare vision – spränger nationalismen så att säga inifrån, och arbetsstaten kan därför inte utgöra med än ett övergångstillstånd.
s 146 f

Nationen kan inte längre aspirera på att utgöra ett högsta värde emedan världen förändras i riktning mot arbetargestaltens gränslösa – planetariska – herravälde. Arbetargestalten utgör överhuvudtaget inte något värde utan representerar den punkt där varje diskussion om önskvärt eller icke önskvärt med nödvändighet upphör: varat. ”Denna utgör i sin mest betydande innebörd ett vara, och detta innebär i förhållande till den enskilda individen att denna antingen är arbetare eller inte är det – fullständigt utan betydelse är däremot det blotta anspråket på att vara det.”
s 147

[D]en från sitt första besök i Sovjetunionen just hemkomne Niekisch skriver [i sin recension av der Arbeiter]: ”Ingenstans har ’arbetargestalten’ gjort sig så definitivtgällande som i det bolsjevistiska Ryssland. (…) Understundom ter sig Jüngers framställning som en tankemässig abstraktion, ja som ett förhärligande av den ryska erfarenhetsvärlden.” Niekisch är medveten om att det gnisslar, men han övervinner detta med hjälp av sin högst egna dialektik. ”Förvisso är det en bok som helt och hållet andas storstadsatmosfär. Men den är på samma gång ända ut i sina yttersta förgreningar protestantisk. (…) När allt kommer omkring är bolsjevismen inget annat än Luther i Ryssland.”
s 148 [Uteslutningarna i Niekisch text är Heidegrens.]

Jünger nämner [i sin replik på Albrecht Erich Günters recension av der Arbeiter] tre förutsättningar för att man skall kunna tala om en ny ordning: förekomsten av en ny princip, av en ny människa och av nya former för livet. Är dessa tre förutsättningar uppfyllda så föreligger åtminstone möjligheten att förverkliga en ny ordning. Den fråga som inställer sig är om detta är fallet när det gäller den genomgripande omvälvningsprocess som vi just nu befinner oss i. Jüngers svar lyder att de båda första förutsättningarna tvivelsutan är uppfyllda: den nya principen är arbetet, den nya människan är arbetaren. På den tredje frågan är svaret däremot mindre entydigt.
s 150

”Det system av krafter som hotar vårt liv och vår frihet är och förblir Versailles-systemet, och av detta skäl är observationen och kännedomen om alla makter som befinner sig utanför detta system för oss av största vikt.”
s 162 Jünger i Widerstand september 1933.

”Den ’Totala mobiliseringen’ skildrar den stora processen, ’Arbetaren’ den gestalt vars historiska uppgift består i genomförandet av processen. Den föreliggande betraktelsen driver undersökningen ett steg vidare; den påvisar att prövostenen för detta förlopp inte till äventyrs står att finna i värdet, utan i smärtan.
s 163

Det är det föreliggande arbetets huvudtes att Jüngers strävan att häva det ontologiska undantagstillståndet, en strävan som utgör det ömsom explicita, ömsom fördolda ledmotivet i hans skriftställarskap under åren 1929-1934, kulminerar i tanken att den högsta och oföränderliga måttstock gentemot vilken varje företeelse i samtiden har att mäta sig står att finna i smärtan. När tron på traderade värdehierarkier gått förlorad blir i stället hjärtat absolut. Hjärtat klappar för nationen, men nationens tröja har visat sig vara för trång och sprängs av arbetargestalten som reser anspråk på ett planetariskt herravälde. Då återstår endast smärtan som en evig och omutlig måttstock.
s 163

Ledmotivet i essän om smärtan utgör ”livets tilltagande förstening” och människans övervinnande av smärtan genom ”försakligandet och objektiveringen av livet”. Tekniken för detta förtingligande av livet heter disciplinering, en process vilken i sin tur en ”böjelse för disciplin” i tiden kommer till mötes. Smärta, disciplin och förtingligande: ”Med den fortskridande objektiveringen ökar det mått smärta som kan uthärdas.” Att disciplinera sig själv, att göra sig till ett ting, att rusta sig in för mötet med smärtan innebär att degradera den egna kroppen från ett högsta värde, som till varje pris skall bevaras, till en ”förpost” som man är beredd att uppoffra, att bringa till insats i namn av något högre.
s 164 f

Det [sporten] handlar således i grund och botten mindre om en tävlan mellan individer och mera om ”en exakt mätprocedur”, där det andra medvetande ständigt är närvarande i form av måttband, stoppur, fotolinser etc. Som sådan är sporten ett uttryck för vårt sätt att vara där kroppen genom en utdragen disciplineringsprocess formats till ett lydigt verktyg. Tendensen att objektivera den mänskliga kroppen gör sig även märkbar genom en ökad närvaro av den obeklädda kroppen inom områden som sport, dans ock reklam. Likaså inom medicinen där användande av narkos å ena sidan befria från smärta, å andra sidan ”förvandlar kroppen till ett objekt som står öppet för mekaniska ingrepp på samma sätt som ett livlöst stoff”.
s 166

Från de stora skogarna där överjägmästaren härskar oinskränkt utgår ett hot som underminerar den redan bräckliga ordningen. I några avsnitt ger Jünger en subtil skildring av de mekanismer varigenom giftet tränger in i en redan försvagad samhällskropp: förbrytarband tillåts husera fritt, uppenbara rättsövergrepp beivras inte längre, skumma sakförare uppträder som orättens försvarare i domstolarna, språket förråas, förstörelsens krafter tränger in i ämbeten och magistrat. ”Överjägmästaren liknade en ond läkare som först befordrar sjukdomen för att sedan kunna göra de ingrepp han har i sinnet.” Att på samma gång underblåsa anarkin och uppträda som ordningens försvarare är överjägmästarens sataniska och högst verkningsfulla strategi.
s 174 [Stycket refererar På marmorklipporna.]

Noter

Så sent som i en intervju från mitten av 1980-talet besvarade Jünger frågan hur han definierade den preussiska andan i ordalag som starkt erinrar om Spengler: ”Hos preussarna har av allt att döma de österländska och västerländska influenserna uppnått en sådan balans att ett system av befäl och lydnad, av lustfylld tjänstvillighet kan fungera i harmoni.”
s 182 Jünger i Entretiens avec Ernst Jünger av Julien Hervier, Paris 1986.

”Den som fruktar klara förhållanden och den totala mobiliseringen är ingen socialist. […] Generalstab, produktionsarméer, planer, gemensamt arbete. Fullständig insats och ansvar till det yttersta - det är socialism.”
s 188 Harro Schulze-Boysen i Gegner von Heute utgiven 1932.

”Demokrati och kapitalism är ett och samma ont: man måste bekämpa dem på en och samma gång.”
s 189 Thierry Maulnier i den franska tidskriften Combat från 1936

”Ett folk förväntas flera gånger om året välja mellan fem organiserade system, av vilka vart och ett inom sig är totalt och vart och ett, i sina yttersta konsekvenser, upphäver och förintar de andra, välja till exempel mellan ateism och kristendom, samtidigt mellan socialism och kapitalism, samtidigt mellan monarki och republik, mellan Moskva, Rom, Wittenberg, Genevé och Bruna Huset, och mellan liknande oförenliga vän-fiende-alternativ, bakom vilka finns starka organisationer!”
s 192 Schmitt i Positionen und Begrife, s 189

Den [heroiska realismen] söker inte upp lösningarna utan konflikterna - i dessas skärpa och obeveklighet tycks den för livet eviga mening vara inbäddad.” Bakgrunden till Jüngers hållning utgör vissheten om att leva i en tid ”som ifrågasätter all”. Den heroiska realismen är kompromisslös, emedan varje kompromiss för den som strävar efter något absolut blir ett uttryck för svaghet, för en brist på övertygelse och vilja.
s 198

Uppenbarligen betraktade Jünger vi denna tidpunkt ett framtida krig som mer eller mindre oundvikligt. ”Som vi ser det är ryssarna helt i sin rätt när de strävar efter att förskaffa sig en rustning, som det inte bara är av avgörande betydelse för ryssland att vara i besittning av, utan överhuvudtaget för varje stormakt med avseende på framtida konflikter. (…) Att människan blir lidande under sådana jättelika ansträngningar utgör ingen invändning, utan det är snarare en självklarhet.”
s 203 Jünger, källa ej angiven.

[Excerpts, Swedish] Engdahl, Fribytare i folkhemmet

Excerpter från Engdahl, Per. (1979). Fribytare i folkhemmet. Lund: Cavefors. Dessa är omkring tre år gamla. En omläsning är planerad, huruvida det kommer att innebära en utökning av texten återstår att se.

Föreningen av nationell tradition och modern verklighet [i Vägen framåt] framstår som en bärande grundsats, liksom den klart antikapitalistiska och antimarxistiska inställningen.
s 97

I dag är nationalismen samlingsparollen i kampen mot den internationella kapitalismen, den borgerliga demokratin och den marxistiska klasskampsdogmen. Med sitt korporativa program och med sitt hävdande av nationen som en levande irrationell enhet har den sina förbindelselinjer till romantikens tankevärld, liksom dess tro på den enskildes ansvar och personlighetens betydelse kan ledas tillbaka till liberala åskådningssätt. Men den moderna korporatismen har dock sina huvudrötter i socialistiskt tänkande. Den är främst ett uttryck för den strävan efter planhushållning, som vuxit fram ur det nuvarande systemets kaos.
s 98 [från ett längre utdrag ur Vägen framåt 6/6-1932]

1934 års reform följdes året därefter av det italienska angreppet på Etiopien. Korporatismen som dominerande faktor ersattes av imperialismen. Drömmen om det klasslösa samhället fick träda tillbaka för drömmen om det återupprättade romerska imperiet. Här spelade inte bara historieromantiken utan också våldsinslaget i den fascistiska ideologin sin ödesdigra roll. Där till kom den ekonomiska faktorn. Italien saknade nästan helt råvaror.
s 106

När vi nu i efterhand betraktar utvecklingen, står det ganska klart, att Etiopiens erövring var ett misstag. Övergången från dominerande korporatism till dominerande imperialism blev början till slutet. Krig kostar pengar, pengar och åter pengar. Mussolini blev därigenom beroende av de penningstarka samhällsklasserna med deras klart reaktionära inställning. Från och med Etiopienkriget började korruptionen sakta smyga in i det fascistiska samhället.
s106

Moralen var till för att lägga band på arbetarklassen och hålla den nere. Tron på en bättre värld hinsides var en kostnadsfri ersättning för den standard, som man inte ville ge det arbetande folket. Mot denna slavägarmoral var den sexuella frigörelsen en begynnande revolt mot fördomar och orättvisor.
[…] När jag fick ordet, knöt jag an till [Per] Meurlings klasskamp. Ohämmad sexuell driftsutlösning kräver energi. Ju mer vi kan inrikta arbetarklassens intresse på den sexuella faktorn, dess mer energi berövar vi den sociala kampen. Propagandan för ohämmad sexuell utlösning är ett typiskt exempel för det kapitalistiska fåtalets strävan att förmå massorna att tänka på något annat. Det är typiskt, konstaterade jag, att den kulturströmning, för vilken den sexuella anarkin är ett eftertraktat mål, har sitt kanske främsta stöd i Albert Bonniers Förlag, d v s i ett av storfinansens mest inflytelserika örnnästen.
s 115

Tron på maskincivilisationen var [på 30-talet] ännu stark. Ekot av Marinettis futuristiska manifest dröjde ännu kvar i det allmänna medvetandet och kom till uttryck i funktionalismens nya djärva formgivning.
s 115 f

Om man nu kan tala om en nazistisk ideologi. I verkligheten rör det sig om en rad olika strömningar, som historiska omständigheter kommit att sammanföra kring Hitlers person. I viss utsträckning kunde dessa motsättningar öppet diskuteras. Så var t.ex. fallet med den nationalsocialistiska statsuppfattningen. Den mest typiska uppfattningen företräddes av den främst statsvetenskaplige experten inom SS, Rudolf Neese. Utgångspunkten är folket. Ur dess mitt framträder ledaren, som förkroppsligar folkviljan. Han ger medvetet och konkret uttryck åt vad folket dunkelt känner. Kring honom samlas ett följe, som förstått hans intentioner och därmed blir bärare av hans idéer. Det är partiet. Samtidigt står det en förvaltningsapparat till hans förfogande, staten. Stat och parti är sålunda två parallella företeelse eller med andra ord de båda hörnpelare, på vilka folkordningen vilar.
s 123

Det är nu [senare delen av 30-talet] som man börjar märka de första tecknen på den tendens, som skulle behärska svensk debatt årtionden framåt, den tendens som uppfattade varje kritik av demokratin som ett ja till diktaturen, som saknade varje sinne för nyanser i en författningspolitisk diskussion, och som till sist kom att urarta till ett slags demokratisk totalitarism.
s 128

1943 publicerade vi en ledare med titeln ”Över allt förnuft”, i vilken vi hävdade, att lojaliteten mot fosterlandet inte fick ifrågasättas med förnuftsskäl, och att om en av oss ogillad regering direkt provocerade ett tyskt anfall, så vore det vår oavvisliga skyldighet att ställa oss till regeringens förfogande för att försvara vårt land.
s 167

Vi hade ställt oss avvisande mot diktaturen, mot rasmaterialismen och mot den rättstolkning, som ledde till koncentrationsläger och likriktning. Men det som vi ansåg vara den nya tidens signum, folkgemenskapstanken, den nationella solidariteten, folkens samverkan i ett nytt Europa, hade vi ingen anledning att svika.
s 169

Jag grubblade på Wigforss’ problem: klassutjämning, socialisering, byråkrati. Då med ens kom tanken flygande: häv kapitalets äganderätt till företagen. Låt varje företag bli sin egen ägare. Detta skulle sedan bli ett av den nysvenska rörelsens väsentligaste reformkrav.
s 170

Vi hade länge letat efter det centrala, det som man på dåtidens språk kallade ”myten”. Många förslag hade varit framme. Till sist kom vi på det: vår myt var myten om kulturen som historiens grundvärde.
s 177

[Swedish] Mussolini, Fascismens fundamentala idéer

Benito Mussolinis Fascismens fundamentala idéer publicerades 1935 på engelska i Fascism – doctrine and institutions. Den svenska översättningen nedan är kopierad från Mussolini, Benito. (1999). Fascismens fundamentala idéer. I Niklas Olaison (Red.), Axplock ur idéhistorien 3 (s 204-208). Stockholm: Caudex.

I likhet med alla sunda politiska uppfattningar så är Fascismen både handling och tanke; en handlig i vilken läran finns immanent, och en lära som växer fram ur ett givet system av historiska krafter i vilket den placeras och vilket den bearbetar inifrån. Sålunda har den en form som är anpassad till tidens och rummets tillfälligheter; men den har också ett idéellt innehåll som gör den till ett uttryck för sanning i idéhistoriens högre skikt. Det finns inget annat sätt att utöva ett andligt inflytande i världen – mänsklig vilja som behärskar andras vilja – än att förstå både den flyktiga och specifika verkligheten på vilken denna handlig skall utövas och den förblivande och universella verkligheten, i vilken den flyktiga dväljs och har sin varelse. För att känna människorna måste man känna människan; och för att känna människan måste man ha kunskap om verkligheten och dess lagar. Det kan inte finnas någon uppfattning om Staten som inte i grunden är en uppfattning om livet: filosofi eller intuition, ett idésystem som rör sig inom en logisk ram eller koncentreras i en vision eller en tro, men alltid, åtminstone potentiellt, en organisk uppfattning om världen.

Sålunda kan många uttryck av Fascismen – som partiorganisation, utbildningssystem, lära – bara förstås när de betraktas i relation till dess allmänna livsåskådning. En andlig åskådning. Fascismen ser i världen inte bara de ytliga, materiella aspekterna i vilken människan tycks vara en individ, som står ensam, självcentrerad, föremål för naturlagar som instinktivt driver honom till ett liv av självisk kortvarig njutning; den betraktar inte bara individen utan också nationen och landet; individer och generationer binds ihop av en moralisk lag, av gemensamma traditioner och ett uppdrag, som – alltmedan det trycker ned livsinstinkten som stängts in i en trång cirkel av lust – bygger upp ett högre liv, grundat på plikt, ett liv fritt från tidens och rummets begränsningar, i vilket individen genom självuppoffring, ja döden själv, kan nå den rent andliga tillvara i vilken hans människor värde består.

Denna åskådning är alltså andlig, och den uppstår ur seklets allmänna reaktion mot 1800-talets sladdriga materialistiska positivism. Anti-positivistisk men positiv; varken skeptisk eller agnostisk; verken pessimistisk eller slappt optimistisk så som de (allihop negativa) läror som placerar livets mitt utanför människan; medan människa genom att utöva sin fria vilja kan och måste skapa sin egen värld.

Fascismen vill att människan skall vara aktiv och engagerad i handling med all sin kraft; den vill att han skall vara manligt uppmärksam på de svårigheter som omger honom och redo att möta dem. Den omfattar livet som en kamp i vilken det anstår en människa att åt sig själv vinna en verkligt värdig plats, till att börja med genom att förändra sig själv (fysiskt, moraliskt, intellektuellt) och bli det verktyg som krävs för att vinna den. Det som gäller för individen gäller även nationen och mänskligheten. Härav den höga värderingen av kultur i alla dess former (konstnärliga, religiösa, vetenskapliga) och utbildningens ojämförliga betydelse. Härav också den grundläggande värderingen i arbetet, genom vilket människan behärskar naturen och skapar den mänskliga värden (ekonomisk, politisk, etisk, intellektuell).

Denna positiva livsåskådning är uppenbarligen en etisk sådan. Den innesluter hela verklighetens fält lika väl som de mänskliga handlingar som behärskar detta. Ingen handlig står över det moraliska omdömet; ingen handling kan berövas det värde som ett moraliskt syfte skänker allting. Därför är livet, så som det uppfattas av Fascisten, allvarligt, strängt, religiöst; alla dess manifestationer balanserar i en värld som upprätthålls av moraliska krafter och som har andliga ansvar. Fascisten föraktar det ”enkla” livet.

Den Fascistiska livsåskådningen är religiös, och i den betraktas människan i sin immanenta relation till en högre lag, som är försedd med en objektiv vilja som överskrider individen och lyfter honom till medvetet medlemskap i ett andligt samhälle. De som inte uppfattar något bortom opportunistiska överväganden i det Fascistiska styrets religiösa hållning har inte lyckats förstå att Fascismen inte bara är ett styrelseskick utan också och allra främst ett tankesystem.

I den Fascistiska historiesynen är människan bara människa i kraft av den andliga process till vilken han bidrar som medlem av familjen, den sociala gruppen, nationen, och i funktion av historien, till vilken alla nationer ger sina bidrag. Härav det stora värdet av tradition i urkunder, språk, seder, det sociala livets bruk. Utanför historien är människan ingenting. Fascismen står därför i motsättning till alla individualistiska abstraktioner som är grundade på 1700-talsmaterialism; och den står i motsättning till alla jakobinska utopier och påhitt. Den tror inte på möjligheten av ”lycka” på jorden så som den föreställs av 1700-talets ekonomiska litteratur, och sålunda tillbakavisar Fascismen den teleologiska idén att människosläktet inom en viss framtid kommer att försäkra sig om en slutgiltig lösning på alla sina svårigheter. Denna tanke står i motsättning till erfarenheter, vilken tvärtom lär oss att livet befinner sig i ständig rörelse och utveckling. I politiken siktar Fascismen mot realism; i praktiken önskar den bara ägna sig åt de problem som är de spontana produkterna av historiska omständigheter och vilka finner eller antyder sina egna lösningar. Blott genom att gå in i verklighetens process och ta kontroll över de krafter som arbetar inom denna, kan människan på verka människan och naturen.

Den Fascistiska livsåskådningen är anti-individualistisk och betonar Statens betydelse och accepterar bara individen i den mån dennas intressen sammanfaller med Statens, vilken representerar medvetandet och den universella vilja hos människan som historisk varelse. Den står i motsättning till klassisk liberalism vilken uppstod som en reaktion mot absolutism och som uttömde sin historiska funktion när Staten blev uttrycket för folkets medvetande och vilja. Liberalismen förnekade Staten i individens namn; Fascismen återupprättar Statens rättigheter eftersom den uttrycker individens verkliga väsen. Och om friheten skall vara en egenskap hos levande människor och inte hos abstrakta skyltdockor som uppfunnits av den individualistiska liberalismen, då står Fascismen för frihet, och för den enda frihet som är värd att äga, nämligen Statens frihet och individens frihet inom Staten. Den Fascistiska statsuppfattningen är allomfattande; utanför den kan inga mänskliga eller andliga värden existera, än mindre ha något värde. Förstådd på det viset är Fascismen totalitär, och den Fascistiska Staten – en syntes och en enhet som innesluter alla värden – tolkar, utvecklar och förstärker ett folks hela liv.

Inga individer eller grupper (politiska partier, kulturella sammanslutningar, ekonomiska unioner, sociala klasser) utanför Staten. Fascismen står därför i motsättning till Socialismen för vilken enhet inom Staten, (vilken förenar klasser till en enda ekonomisk och etisk verksamhet) är okänd, och vilken i historien bara ser klasskamp. Fascismen står också i motsättning till fackföreningar som vapen i klasskampen. Men när de förts inom Statens omloppsbana, så erkänner Fascismen de verkliga behov som gav upphov till socialismen och fackföreningarna, och skänker dem deras beskärda del i det skråväsende eller korporativa system i vilket motstridiga intressen koordineras och harmoniseras inom Statens enhet.

Grupperade i enlighet med sina flerfaldiga intressen bildar individerna klasser; de skapar fackföreningar när de organiserat sig i enlighet med sina olika ekonomiska aktiviteter; men först och främst skapar de Staten, vilken inte är någon banal fråga om siffror, om summan av individerna som formar majoriteten. Fascismen står därför i motsättning till den form av demokrati som likställer nationen med majoriteten, och som nedsänker nationen till nivån av det största antalet; utan den är den renaste formen av demokrati om nationen betraktas – så som den bör göras – ur kvalitetens snarare än kvantitetens synvinkel, som en idé, den mäktigaste eftersom den är den mest etiska, den mest sammanhållna, den sannaste; en idé uttrycker sig själv i ett folk så som medvetandet och viljan hos ett fåtal, om inte, faktiskt, hos en enda människa, och som slutar med att uttrycka sig själv i medvetande och viljan hos massan och hos hela gruppen som etniskt formats av naturliga och historiska villkor till en nation, en nation som skrider framåt – så som ett medvetande och en vilja – uttryckt med en och samma linje av utveckling och andlig daning. Varken en ras eller en geografiskt definierad region, men ett folk som förlänger sig självt i historien; en mångfald som förenas av en idé och genomsyras av viljan att leva, viljan till makt, självmedvetande, personlighet.

I den mån den förkroppsligas i en Stat så blir denna personlighet en nation. Det är inte nationen som skapar Staten; detta är en föråldrad naturalistisk idé som utgjorde grunden för 1800-talets försvar för nationella regeringar. Snarare är det Staten som skapar nationen och skänker viljekraft och därigenom verkligt liv åt ett folk som blivit medvetet som sin moraliska enhet.

Rätten till nationellt oberoende uppstår inte från blott en litterär och idealistisk form av självmedvetande; än mindre från någon mer eller mindre passiv och omedveten de facto situation, utan från en aktiv, självmedveten, politisk vilja som uttrycker sig i handling och är redo att styrka sin rätt. Den uppstår kort sagt ur existensen, åtminstone in fieri [i tillblivelsen], av en Stat. Ja, det är Staten som i egenskap av uttrycket för en universell etisk vilja skapar rätten till nationellt oberoende.

En nation, så som uttryckt i Staten, är en levande, etisk varelse bara i den mån som den är progressiv. Passivitet är död. Därför är Staten inte bara Auktoritet som styr och ger legal form och andligt värde åt individuella viljor, utan den är också en Makt som gör sin vilja kännbar och respekterad bortom sina egna gränser, och som därigenom skänker praktiska bevis på den universella karaktären hos de beslut som är nödvändiga för att försäkra dess utveckling. Detta förutsätter organisation och expansion, potentiell eller verklig. Sålunda jämställer sig Staten med människans vilja, vars utveckling inte kan hejdas av hinder och som genom att uttrycka sig själv visar sin egen odödlighet.

Den Fascistiska Staten, såsom högre och kraftfullare uttryck för personlighet, är en makt, men en andlig makt. Den sammanfattar alla uttryck för människans moraliska och intellektuella liv. Dess funktioner kan därför inte begränsas till att hålla ordning och bevara freden, så som den liberala läran hävdar. Den är inte bara en mekanisk anordning för att definiera den sfär inom vilken individen lämpligen utövar sina förutsätta rättigheter. Den Fascistiska Staten är en inifrån accepterad norm och ordning för uppförandet, en disciplin för hela personen; den genomtränger viljan inte mindre än intellektet. Den representerar en princip som blir det centrala motivet för människan som medlem av ett civiliserat samhälle, djupt nedsjunken i sin personlighet; den dväljs i hjärtat hos handlingsmänniskan och tänkaren, hos konstnären och vetenskapsmannen: själens själ.

Fascismen är kort sagt inte bara lagstiftare och grundare av myndigheter, utan också en uppfostrare och befordrare av andligt liv. Den siktar mot att ombilda inte bara livets former utan också dess innehåll – människan, hans karaktär och hans tro. För att nå detta mål påtvingar den disciplin och använder auktoritet, tränger in i själen och regerar med oomstridd makt. Därför har den till emblem valt Liktorens spöknippe [lat. fasces], symbolen för enhet, styrka och rättvisa.

[Swedish] Lite om bloggar

Bloggosfären är fylld av liberal sörja, borgare som desperat klamrar sig fast vid modernitetens ruiner. Från Esbatis kommentarer till Alicio i Underlandet. Det finns av den anledningen ytterst sällan någon anledning att på ett direkt sätt förhålla sig till andra bloggar.

"Vi kommer att akta oss för att göra något för högern eller vänstern. Vi befinner oss lika långt från båda. Men vi kommer även akta oss för att företa något riktat mot dessa krafter i samtiden. Ty det är inte vår avsikt att väcka dessa till nytt liv genom att angripa dem utifrån. Överlåt dem åt sig själva. Bekymra er inte om dem. Då går de hädan. Samtliga." (Friedrich Hielscher)

Att nedlåta sig till debatterande är för Spöknippet otänkbart. Varje gång någon liberal untermensch med en blogg skriver om Spöknippet genereras givetvis trafik hit. Samtidigt är det ju knappast några andens aristokrater som trillar in den vägen. Det är måhända ingen slump att de bloggar (Café Exposé, Project Subaltern, Svartvit, Future/Past) som har Spöknippet bland sina länkar inte heller de refererar andra bloggar i någon större utsträckning.

Spöknippet finns däremot av någon outgrundlig anledning inte med bland Copyriots fasta länkar men rsms har trots allt haft den goda smaken att upprepade gånger länka Spöknippet. Oavsett detta är Copyriot en utmärkt sida som, ämnet till trots, lyckas undvika att helt och hållet sjunka ned i dagspolitikens förgörande träsk.

Den blogg som föranledde denna post är dock av ett annat slag. PoMOQueer, vilken görs av någon slags postmodernistiskt lagd homofil kulturkofta. Dess länk till Spöknippet förefaller något märklig.

Om däremot någon till äventyrs skulle känna till någon Traditionalistisk, konservativt revolutionär eller bara preussisk blogg, var inte främmande för att posta en länk i comments. Då skulle det kanske finnas anledning att länka andra bloggar något flitigare. Det sägs nämligen att dylik verksamhet är en cental del av "bloggandet"...

[Swedish] Med Lenin mot vänstern

"Socialister", det är i de flesta fall i själva verket bara frågan om lätt maskerade liberaler, brukar i allmänhet vara snabba med att hylla och förespråka allsköns perversion och depraverat beteende. Det har dock inte alltid varit så. Lenin visste som synes nedan betydligt bättre.

Utdragen kommer ifrån Clara Zetkins Hågkomster av Lenin. Ett längre utdrag, med senare tiders socialisters vanliga fördömanden av Lenin, hittas här.

"Ungdomens ändrade inställning till sexuallivets problem är givetvis "principiell" och grundad på en teori. En del säger att deras inställning är revolutionär och kommunistisk och tror själva att det är så. Det gör inget intryck på mig som är gammal. Visserligen är jag långtifrån någon dyster asket, men ungdomens nya sexualliv - ibland också ålderdomen - tycks mig ofta vara rent borgerligt, en utbyggnad av den gamla borgerliga bordellen. [...] Säkert känner ni till den storartade teorin, att i ett kommunistiskt samhälle tillfredsställs den sexuella åtrån och kärleksbehovet lika enkelt och självklart som man "dricker ett glas vatten". Vattendrickningsteorin har gjort en del av vår ungdom alldeles tokig och varit ödesdiger för många unga pojkar och flickor. Vattendrickningsteorins anhängare påstår att de är marxistiska. Jag betackar mig för en sådan marxism som direkt och omedelbart härleder alla företeelser och omvandlingar i samhällets ideologiska överbyggnad ur deras ekonomiska bas. [...]

Jag anser den berömda vattendrickningsteorin vara fullkomligt omarxistisk och till på köpet antisocial. I sexuallivet tar sig ju inte bara det av naturen givna uttryck, utan också det som har blivit kultur, det må vara högt eller lågt. I sin bok "Familjens ursprung" har Engels påpekat hur betydelsefullt det är att en allmän könsdrift utvecklats och förfinats till individuell könskärlek. Könens förhållande är ju inte enbart ett växelspel mellan samhällsekonomin och ett fysiskt behov, avsiktligt utvalt för fysiologiskt betraktande. Det vore rationalism, inte marxism, att vilja återföra dessa relationers omvandling, fristående och lösryckta ur sitt sammanhang, på samhällets ekonomiska grundvalar. Javisst, törst måste släckas! Men inte brukar väl en normal människa under normala förhållanden lägga sig ner i gatsmutsen och dricka ut en vattenpöl? Eller ens ur ett glas som har blivit solkigt längs kanten av mångas läppar? Den sociala sidan är ändå viktigare än allt annat. Vattendrickningen är faktiskt individuell. Till kärlek måste man vara två och en tredje, ett nytt liv, kan uppstå. På detta faktum grundar sig samhällets intresse och plikten mot gemenskapen.

Som kommunist har jag ingen som helst sympati för vattendrickningsteorin, inte ens om den bär den vackra etiketten "kärlekens befrielse". Förresten är kärlekens befrielse varken någon ny eller någon kommunistisk ide. Ni minns nog att den predikades i skönlitteraturen framför allt någon gång i mitten av förra århundradet, då den kallades "hjärtats frigörelse". I borgerlig praxis visade den sig vara en köttets frigörelse. Predikandet var talangfullare då än det är nu, hur är det i praktiken kan jag inte bedöma. Det är inte så att jag vill predika askes med min kritik. Absolut inte! Kommunismen skall inte komma med askes utan med livsglädje, livskraft, bland annat genom ett förverkligat kärleksliv. Men den nu så ofta iakttagna sexuella hypertrofin ger enligt min uppfattning varken livsglädje eller 1iyskraft, den bara tar. I revolutionens tidsålder är detta illa, mycket illa.

I synnerhet ungdomen behöver livsglädje och livskraft. Hälsosam idrott, gymnastik, simning, fotvandring, kroppsövningar av alla slag är vad ungdomen behöver, lika väl som mångsidiga andliga intressen. Den måste lära, studera och forska, alltsammans så mycket som möjligt i gemenskap med andra! Sådant ger ungdomen mer än de ständiga föredragen och diskussionerna om sexuella problem och det man kallar att njuta av livet. En sund kropp i en sund själ! Varken munk eller Don Juan, men inte heller ett mellanting som den tyske småborgaren. Ni känner vår unge kamrat X Y Z? Han är en präktig pojke, högt begåvad. Men jag är rädd för att det ändå aldrig blir något av honom. Han fladdrar och far från den ena kärleksupplevelsen till den andra. Det duger inte i den politiska kampen och inte i revolutionen. Jag skulle aldrig våga satsa på en kvinnas pålitlighet och uthållighet i striden om hennes personliga kärlekshistoria vore sammanflätad med politiken. Inte heller skulle jag lita på en man som springer efter vartenda kjoltyg och blir förtrollad av varenda liten hona. Nej sådant går inte alls ihop med revo1utionen! Lenin for upp, slog handen i bordet och gick hastigt några steg fram och tillbaka i rummet.

- Revolutionen fordrar koncentration, en stegring av krafterna både hos massan och hos individen. Den accepterar inte orgiastiska förhållanden av den sorten som är normala för d'Annunzios dekadenta hjältar och hjältinnor. Ett otyglat sexualliv är borgerligt, ett tecken på förfall. Proletariatet är en klass i uppåtgående. Den behöver inte ruset, varken som bedövningsmedel eller som stimulans - varken den sexuella överretningens rus eller alkoholruset. Proletariatet kan och får inte glömma kapitalismens avskyvärdhet, dess ruttenhet och barbari. Sina starkaste impulser till kamp får det genom sitt klassläge, genom det kommunistiska idealet! Vad proletariatet behöver är klarhet, klarhet och åter k1arhet! Därför upprepar jag ännu en gång, att vi inte vill veta av något slöseri, någon försvagning, någon utarmning av krafterna. Självbehärskning och självdisciplin är inte slaveri, inte heller då det gäller kärleken. Men förlåt mig, Clara! Jag har kommit långt bort från utgångspunkten för vårt samtal. Varför kallar ni mig inte till ordningen? Det är bekymren som sätter fart på min tunga. Vår ungdoms framtid ligger mig så varmt om hjärtat. Det är en del av revolutionen. Och om skadeverkningen likt ogräsrötter kryper över till revolutionens värld från det borgerliga samhället, så är det bäst att ingripa i tid. Problemen vi talar om är förresten också en beståndsdel i kvinnofrågan."

[Excerpts, Swedish] Jünger, Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation

Excerpts from Jünger, Ernst (1975) Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation, Cavefors: Staffanstorp

Updated July 23, 2005: A number of excerpts were added.

Alla tecken tyder på krig inom kort; jag gör därför klokt i att räkna med att jag måste lägga ned arbetet. […] I alla händelser måste då pennan vila helt och hålet, med undantag av dagboken. Arbetet måste överlåtas åt ögonen, ty skådespel kommer inte att saknas.
s 22, 16 april 1939

Hos andra maskar, som lever av rov, såsom errantier och i synnerhet sagitter, finns det arter av stor skönhet som jag ofta beundrat på havsstränderna. Här ser man hur levnadssättet och inte blodsfrändskapen adlar.
s 23, 18 april 1939

I eftermiddags med min bror ute på mossen i kvavt väder. Samtal om skillnaden mellan nihilism och anarki. Enligt Friedrich Georg består denna olikhet även av det faktum att nihilismen förmår tillägna sig en betydande grad av ordning. Man skulle kanske rent allmänt kunna påstå att den synbara ordningen måste öka i samma mån som den inre harmonin går förlorad. Således ökar antalet läkare i samma takt som förmågan att bota försvinner.
s 24, 30 april 1939

”Bakom allt finns ändå en lag som är starkare än kulturerna, och även om dessa går under så uppstår den alltid på nytt.”
s 33, 10 april 1940

Varje kapitulation är en oåterkallelig handling som drabbar krigarens urkraft. Jag är övertygad om att även språket påverkas. Man kan särskilt tydligt se det under inbördeskrig då de slagna fraktionernas språk genast mister sin kraft.
s 46, 12 Juni 1940

Heraklit har rätt: Ingen kan gå två gånger genom samma flod. Det hamlighetsfulla i en sådan förvandling ligger i att den svarar mot förändringar i det inre – det är vi som skapar vår värld, och det vi upplever beror inte på en slump. Tingen väljs ut och påverkas av vårt tillstånd: Världen är sådan som vi är beskaffade. Var och en av oss är alltså i stånd att förändra världen – detta är den oerhörda betydelsen människan har förlänats. Därför är det också viktigt att vi arbetar med oss själva.
s 50, 23 Juni 1940

Denna återgång till den absoluta statens former, dock utan aristokrati, det vill säga utan inre distans, möjliggör katastrofer vilkas omfattning man ännu inte har någon föreställning om. Men man anar dem, i en känsla av fruktan som kastar sin skugga till och med över triumferna.
s 65, 25 oktober 1941

Jag får inte ett ögonblick glömma att jag är omgiven av olyckliga och djupt lidande människor. Vad vore jag annars för slags människa och officer? Uniformen förpliktar till att ge skydd överallt där det är möjligt.
s 84, 18 juli 1942

Karaktärsmässigt har engelsmannen, om man jämför honom med preussaren, flegmatikerns försprång framför sangvinikern och objektivt sett sjömannens framför landkrabban. Ett sjöfarande folk är vant vid större svängningar. Därtill kommer de ofta framhållna fördelarna med det normandiska arvskiftet, som är gynnsammare för bildandet av ett ledande skikt, framför det samgermanska systemet. I varje fall är det bättre att stå rygg mot rygg eller skuldra vid skuldra med sådana kusiner, som vid Waterloo, än ansikte mot ansikte. Den preussiska politiken gick ju också alltid ut på detta, och denna politik var bra så länge den sköttes av jordägare och inte av den plebiscitära demokratins utvalda. Naturligtvis minskar jordens betydelse när befolkningssiffran stiger och får sin tyngdpunkt i storstäderna; men havets betydelse blir större.
s 89, 16 augusti 1942

I en sådan zon som denna förverkligas något som jag förr spekulerade över i olika riktningar – nämligen tanken att där allt är tillåtet, blir resultatet först anarki och därefter en strängare ordning. Den som likviderar sina motståndare helt godtyckligt kan inte själv vänta sig någon pardon; och därmed skapas nya, hårdare stridsmetoder.

Teoretiskt tyckte jag att detta var lockande, men i praktiken nalkas oundvikligen det ögonblick då det blir fråga om att lyfta sin hand mot värnlösa människor. Att med kallt blod göra detta är bara möjligt i strider med djur eller i krig som förs mellan ateister.
s 104, 11 december 1942

Den verkligt starka, den som är bestämd att härska, känns igen på att han inte uppträder alltigenom som fiende, som en person fylld av hat; han känner också ansvar för motståndaren. Att man har mera kraft än de andra, visar sig på ett högre plan än där det fysiska våldet finns, som ju bara övertygar subalterna naturer.
s 104, 11 december 1942

Brev från Perpetua, min mor och Carl Schmitt. Denne skriver om nihilismen som han vid en genomgång av de fyra elementen associerar med elden. Nihilistisk, skriver han, är driften att låta sig brännas i krematorier. Ur askan uppstår Fågel Fenix, det vill säga luftens rike.

Carl Schmitt är en av de få som söker inordna skeendet i kategorier som inte är så kortlivade som de nationella, sociala eller ekonomiska. Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.
s 107 23 december 1942

Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.
s 109, 31 december 1942

Om det är som Clausewitz hävdar, nämligen att kriget är en fortsättning på politiken med andra medel, innebär det också att ju totalare kriget förs, desto mindre inflytande får politiken.
s 115, 28 februari 1943

Vid kanalkusten lär man vara i färd med att bygga väldiga raketbatterier, varifrån man ämnar beskjuta London med flytande luft. Kniébolo har alltid överskattat sådana noviteter.
s 124, 3 maj 1943

I alla schematiska förbättringsteorier, i alla socialhygieniska åtgärder finns en speciell sorts bannlysning, en speciell grymhet. Det sannskyldiga eländet är djupt och substantiellt, och lika så hör det onda till vår existens, till vår inre natur; man får inte blunda för detta på ett puritanskt vis.
s 133 f, 18 juli 1943

I kväll kom Bogo [Hielscher, Spöknippets anm.] i sällskap med Husser till Rapfaël. Bogo framstår för mig i denna på självständiga människor så fattiga tid som en av de bekanta jag grubblat mest över men kommit minst underfund med. Förr trodde jag att han skulle gå till vår tids historia som en hyperintellektuell men föga känd figur; i dag tror jag emellertid att han kommer att uträtta mer.
s 145, 16 oktober 1943

Redan från början förstod jag att hans [Hitlers] utmärkelser var det man måste frukta mest, och jag sade med Friedrich Georg: Ingen ära vinner den / som deltar i dina slag / dina segrar är föraktliga / liksom dina nederlag.
s 147, 16 oktober 1943
ur ”Abschiedslied” i Friedrich Georg Jüngers diktsamling Der Taurus (1937): Ruhm nicht bringt es, / Deine Schlachten mitzuschlagen, / Deine Siege sind verächtlich / Wie die Niederlagen.
not s 307.

Tysklands öde är förtvivlat om det inte hos dess ungdom, och i synnerhet hos dess arbetare, växer fram ett nytt riddarskap.
s 149, 28 oktober 1943

Vi samtalade om Leipzig där han [Hendrik de Man] hade verkat före första världskriget som medarbetare i socialdemokratiska ”Volkszeitung”. Man förvånas gång på gång över dessa gamla socialister som på den tiden betraktades som revolutionärer. Det var i själva verket ett nytt skikt av ordningsbevarare som trängde fram i alla länder under arbetarstatens födslovåndor. Förvandlingen från ämbetsman till funktionär eller, för att tala med Carl Schmitt, från legitimitet till legalitet påminner om övergången från hieratisk till demotisk skrift.
s 150, 5 november 1943

De bästa hjärnorna inom den tyska generalstaben var inte bara emot besättandet av Rehnlandet och randstaterna, utan också emot den forcerade rustningen över huvud taget. Militärbefälhavaren har berättat detaljer för mig som varje framtida historiker kommer betrakta som icke trovärdiga. Situationen kan bara beskrivas med en paradox: Krigarkasten ville visserligen bibehålla kriget, men i arkaisk form. I dag sköts det av tekniker.

Till denna sfär hör de nya makthavarnas attacker mot det gamla begreppet vapenära och mot resterna av riddarandan.
s 162, 29 mars 1944

Invasionen sysselsätter allas tankar; både den tyska ledningen och fransmännen tror att den kommer att äga rum under de närmaste dagarna. Men vilka fördelar skulle engelsmännen uppnå? De liknar en bankir som inhöstar säkra vinster på grund av krigets växlingar på östfronten. Av vilken orsak skulle de avbryta detta högst gynnsamma parti? Det kan, även bortsett från amerikanernas önskningar, tänkas flera orsaker; Ryssarna kan bli för starka eller också för svaga. De kan också hota med förhandlingar om separatfred.
s 169, 8 maj 1944

I staden [Paris] råder det allt oftare brist på gas och elektricitet. Vi lever i en ny sorts belägringstillstånd. Anfallen riktas inte så mycket mot fabriker och förrådsbyggnader som mot trafik- och energipulsådror, helt naturligt i ett krig mellan arbetare.
s 170, 17 maj 1944

Generaler är för det mesta energiska och dumma, det vill säga de äger den aktiva och organisatoriska intelligens som finns hos varje bättre telefonist och som är föremål för massas stupida beundran. Eller också är de bildade, och det går ut över brutaliteten som hör till deras yrke. Således brister det alltid någonstans, antingen i vilja eller överblick. Högst sällan förenas handlingskraft och bildning, som hos Caesar eller Sulla eller i vår tid hos Scharnhorst och prins Eugen. Av det skälet är generaler också för det mesta hantlangare man betjänar sig av.
s 173, 31 maj 1944

Samtal [med Heinrich von Stüpnagel] om stoicismen och dess grundsats: ”I vissa lägen är det en plikt för den rakryggade att skiljas från livet.”
s 173, 31 maj 1944

Den materialistiska historieskrivningen begriper bara det hos tingen som är synligt för den. Den känner inte till mångfalden som ger väven färg och mönster. Detta hör också till vår uppgift: att återupptäcka drivkrafternas mångfald. Detta kräver en större objektivitet än den positivistiska.
s 175, 6 juni 1944

Det finns två sätt att övervinna den nationella isoleringen: med förnuftet eller med religionen. Léautaud [fransk förf.] har nått målet på det första sättet. Även hos honom kan man se att ju mer det nationella försvinner ur en människas medvetande, desto mer levande kommer det till uttryck i hennes väsen, i hennes essens.
s 179, 6 juli 1944

Vilka offer krävs inte - just bland de få kvarvarande ridderliga människorna, de fria andarna, de som kan känna och tänka bortom de dova lidelserna. Och ändå är dessa offer viktiga, därför att de skapar en inre sfär och förhindrar att nationen som helhet, en bloc faller