The manifesto was first published in Stahlhelm und Staat 1927. Its publication here should not be viewed as sign of shared beliefs, allthough that is true to some extent. Rather, it has been published to give a better understanding of some of the movements that Ernst Jünger argues against in, for example, "'Nationalismus' and Nationalismus".
Stahlhelm, the union of battle-tested Germans soldiers returned undefeated from the front and the German cadets trained by them in the spirit of valor, announces on the eight annual memorial to the Reich's soldiers of the front in the capital city of the Reich the political goals, to struggle for which it and all its comrades accept anew as their duty.
Stahlhelm proclaims the battle against all softness and cowardice, which seek to weaken and destroy the consciousness of the German people through renunciation of the right of defense and will to defense.
Stahlhelm declares that it does not recognize the state of affairs created by the Treaty of Versailles and its later supplements. It therefore demands the recognition of the national state for all Germans, the restoration of the German right of defense, the effective revocation of the extorted acknowledgment of war guilt, and the regulation and reparation of war damages on the basis of the collective liability of all peoples responsible for the world war. These goals may not be abandoned in the execution of the rights stipulated in the treaty in the premature clearing of the occupied territories and in the adjustment of the eastern borders.
Stahlhelm demands the renewed recognition of the national colors: black, white and red. Under this flag the German Reich conducted the period of its incomparably heroic struggle against a world of enemies.
The economic and social want of our people is caused by the deficiency of Lebensraum and the territory in which to work. Stahlhelm supports the foreign policy that opens up settlement and work territories for the German population surplus and that maintains vital cultural, economic, and political ties between these territories ande the core motherland. Stahlhelm does not want the German people, driven by want to desperation to become the victim and storm center of bolshevism.
Stahlhelm embraces the conviction that the destiny of the German people may be determined only by a strong leadership able and willing to bear responsibility for it. Therefore Stahlhelm demands an increase in the competency of the president of the Reich; the securing of the welfare of the nation and people against the caprice of parliamentary emergency agreements and contingencies; and the creation of an electoral right the results of which guarantee both the true will of the people and the possibility of genuine administrative responsibility.
Stahlhelm does not want to form or become a new party. But it does want to represent the civic will of the former front soldiers. It wants for its members to acquire the possibility and right of decisive participation in all positions of public service and popular representation, from the local community to the national government. The right of the front soldiers to this participation is based on the special aptitude that they gained through the closest connection between personal accomplishment and the most severe struggle of the German people for its rights and its future. [...]
True to its origins and its history, Stahlhelm opposes all efforts and conceptions that seek to divide the German people. It esteems highly the experience of old comradeship at the front and unity and wants to develop out of it a national sense of unity. It denies the validity of the materialist conception of history and the Marxist doctrine. It opposes the idea of class struggle. And in full recognition of the value among enterprise, entrepreneur, and fellow workers, Stahlhelm will not hinder an honest and decisive settlement of natural conflicts of interests. It demands, however, the maintenance and preservation of the transcending interest of the German community.
Stahlhelm looks with concern on the increasing separating of healthy popular forces from the native soil which accompanies increasing industrialization, and demands an agrarian policy that makes settlements possible. Interior colonization and a settlement policy for the strengthening of German Austria by filling the border area with German peasant villages are weapons in the struggle for national preservation in the employment of which Stahlhelm is able and willing to assist.
Stahlhelm demands that measures be taken against the increased foreign influence in our political, economic, and cultural life since the revolution and against the degeneration of ethical views.
Stahlhelm demands the recognition and achievement of its goals by the constitutional representatives of the German people in the administration and parliaments. It has firmly decided to struggle for its goals only through the employment of just and legal means together with all parliamentary and extraparliamentary forces among the German people that desire to maintain community with it for work and struggle.
This is the path and the will of the Stahlhelm for the internal and external liberation of Germany.
Hail to the Front!
Tuesday, November 16, 2004
Sunday, November 14, 2004
[Excerpts, Swedish] Strasser, Den tyska Bartholomeinatten
Written by one of those who lay the foundation for the machtübernahme Dr. Otto Strasser's book should be read by anyone who still has illusions that some sort of trace of socialism could be found in Hitler's "Germany". When first published in 1934, less then six months had passed since, amongst others, Gregor Strasser and Ernst Röhm was murdered during die nacht der langen Messer. The excerpts are from the Swedish edition published in 1940.
Ty den dagen [30 juni 1934] stod Hitler vid skiljelinjen mellan två utvecklingsmöjligheter, mellan vilka hans uppstigande till makten lämnade honom valet fritt: möjligheten till en socialistisk revolution och ett fascistiskt krig.
s 5 f
[...]Hitlerpressen festartiklar [gör] det påvrast tänkbara intryck – icke i ord, men så mycket mer i fråga om innehåll!
Upplösning av partierna? Mycket bra! Men vari ligger den principiella skillnaden mellan mångpartivälde och enpartivälde? Är icke detta i stället en taktisk gradskillnad, som ej äger det ringaste gemensamt med en verklig revolutionär nydaning? Är riksdagen kanske avskaffad och ersatt med en representation från alla stånd? Nej, visst inte, den förträffliga riksdagen lever än, det är bara det, att de som företräda riksstaten samtliga tillhöra det regerande monopolpartiet! Partibelöningar vid utnämningar och klickväsen – har sådant avskaffats och ersatts med folkets beslut genom egna revolutionära organ? Nej, visst inte, sådana företeelser tränga sig fram i främsta ledet oblygare, oförskämdare, fräckare än någonsin tillförne, nu utan någon kontroll genom avundsjukan mellan konkurrerande partigrupper!
[…]
Folkets enande genom och under Hitler? – Ja visst, den som ser den likriktade pressen, hör den likriktade rundradion iakttar de påbjudna massuppmarscherna av befolkningen och de påträngande demonstrationerna från partiets sida, bibringas den föreställningen, att ”aldrig har ett folk stått enigare än det tyska under Adolf Hitler”. – Vartill behövs då koncentrationslägren ett helt år efter övertagandet av makten? Vartill det kategoriska mötesförbudet, det helt genomförda undertryckandet av tryckfriheten? Hur skulle det se ut i riket, om bara under en enda månad mötesfrihet och tryckfrihet vore rådande? – Vad bleve då kvar av denna enhets komedi, som åstadkommits på det viset, att fyra man lägga munkavle på sina sex motståndare och sedan med glad stolthet prisa den outsägliga enhet, som är rådande mellan dem alla?
[…]
Social rättvisa? – Var icke just detta huvudstycke och kärnpunkten i Hitlerpropagandan? Skulle icke ”tredje riket” skänka uppfyllelse åt ”den antikapitalistiska längtan, som hyses av 95 % av det tyska folket”, genomföra den gyllene kalvens fall och bortom kapitalism och marxism upprätta en ”tysk socialism”, som klingar som fanfar i partiets själva namn och som i en klart formulerad fordran ingår i partiprogrammets 25 punkter? – Mycket litet har till och med den av propagandaministeriet matade partipressen att säga härom. Ty händelsernas eget språk är härvidlag vältaligare än festtalens svada. Ett faktum kvarstår: efter 12 månaders Hitlerregim står kapitalismen starkare och mera aggressiv än någonsin.
Arbetarestammen, som fått sig frånhänd rätten att tillvaratagna sina egna intressen, är försvarslöst prisgiven åt oblyg exploatering, som tar sig uttryck i sänkta löner, försämrade arbetsvillkor och fullständig rättslöshet.
Bönderna, omhuldade och smickrade med vackra ord, digna alltjämt under de kapitalistiska ränte- och hypoteksskuldernas börda, under de oförändrat höga och lika obarmhärtigt indrivna skatterna samt de stegrande priserna som – på arbetares, anställdas och tjänstemäns bekostnad – genomdrivits av kapitalet, men som åter uppslukas av tvångsbidragen till den våldsamt utvidgade förvaltningsapparat, som representeras av ”riksförsörjningsdepartementet” samt det statsorganiserade tiggeriet för skiljda ändamål.
s 7-10
Sedan mars 1933 skrider spöket genom Tyskland, den andra revolutionens spöke. Hitler hade knappt segrat, hans parti likriktat hela Tyskland, så stod spöket redan bakom honom. I början brydde man sig icke mycket om det. Man betraktade det som att alster av national-bolsjevikiska alarmrykten, sinnesförvirrat radikalt prat. Men från vecka till vecka växte det högre och högre, så att till sist icke ens Göbbels höll sig för god vifta med en andra revolution. […] Göbbels höll nu endast evolutionära anföranden! Men spöket var omöjligt att få bukt med. Det var seglivat. Snart är det åter framme och sprider ut bland den tyska allmänheten, att det går utför: med partiet, med S.A., med arbetsfronten, med ungdomen. Spöket blir högljuddare och högljuddare!
[…]
Det finnes slagord, som skapa historia, då de bryta fram ur historiens källflöden med styrkan hos en naturkraft, ”tidens lösen”, vari tidens strävan, den nya sinnesarten hos dess människor, deras anspråk, inriktning och längtan avspegla sig. Man vet ej vem som skapat dem, vem som fört dem vidare. De likna folkvisan: folket, tiden hava arbetat på den. Åt gamla ord förlänas en ny, oanat mäktig innebörd, de abstraktaste begrepp växa ut i historisk verklighet. Då tiden är inne, då en stat skall mogna till liv, uppställer den för sig det lösande ordet. I det historiska skeendets dialektik är det ett ord med hård, till kamp uppfordrande, medryckande klang. En tidssignal, som kallar ungdomen till kamp för det man offrar och strävar för! En dödssignal för alla våldsstater! Sådana ord voro en gång folkviljan och tredje ståndet; klass, proletariat, nation och socialism. Ett sådant ord är nu i Tyskland lösenordet om ”den andra revolutionen”.
s 16 f
Den misstar sig grundligt, som betraktar Hitler, den ursprungliga Hitler, som en demagog i kapitalismens tjänst, nej, Hitler är ledaren för den tyska gironden, den tyska revolutionens ”Kerenski”, subjektivt ärligt övertygad om sina vägars nödvändighet och riktighet, men själsligt icke i stånd att förarbeta revolutionära känslor till revolutionär verklighet.
s 53
I det stora hela ger kännedomen om Hitlers utpräglat kvinnliga natur nyckeln till en förståelse av hans väsen och hans handlingar. Hans vacklande stämningar, som gåvo kamarillan omkring honom ett sådant fruktansvärt inflytande; hans förskräckelse för alla avgöranden, som är ent av grotesk; hans avväpnande brist på logik, som sätter honom i stånd att förneka sina egna ord med säkerheten hos ett gott samvete; hans andliga beroende av en eller annan om än aldrig så ovederhäftig, men tillföljd av hans brist på bildning kritiklöst anammad lära eller åskådning; hans aversion mot alla karaktärsfasta, självsäkra människor och däremot svarande förkärlek för ostadig, kompromissande, ja, brottsliga människor – allt detta finner sin förklaringsgrund i Hitlers feminina natur – liksom icke minst i hans inlevelseförmåga, i hans fantasirikedom, i hans överkänslighet, i hans rent av hypnotiska färdigheter, som äro av både passiv och aktiv art.
Är Hitler en ledarnatur? – Kan man beteckna en person som ledare, vilken visserligen har öra för en nations innersta känsloyttringar och även behärskar konsten att sätta dessa lidelser i svallning – men som saknar all djupare insikt om de innersta orsakerna till folksjälens yttringar och varje vetskap om de drivkrafter, som sätta dem i rörelse, och om de mål, mot vilka de röra sig? – En människa, som i oklar aning om egen andlig otillräcklighet (endast nödtorftigt maskerad under överdriven självkänsla) erfar ängslan inför varje klart avgörande och som därför finner behag i att yttra sig i allmänna ordalag, som varje åhörare kan utlägga efter egen uppfattning?
[…]
Men en taktiker är han av stora mått! Med en känslighet i fingerspetsarna som en kvinna! Med all rekvisita för människopåverkan som en skådespelare! Med en förmåga att slingra sig som en hal ål och med en oljig mångtydlighet som en hovman av den gamla skolan! – Då skrattar han vinnande, blickar trohjärtat, markerar tårad blick (det finnes väl knappast en intern sammankomst, där inte Hitler försöker spela ut detta trumfkort), för att plötsligt bryta ut i ursinniga skällsord, övergå i ett hotfullt rytande, om han beräknar göra ett starkare intryck med detta!
Falsk? – Nej! Ännu alltjämt äga Goethes ord sin giltighet: ”Man bedrager aldrig, man bedrager sig själv.” – Vad är det då som gör, att vi taga en skådespelares gester, en kvinnas tårar, en mans svaghet på allvar? Blott och bart vår egen vilja, vår egen tro!
s 53-4
Med lögner började talet [här syftas på Hitlers tal i riksdagen den 13 juli 1934]: den tusen gånger vederlagda frasen, att den 9 november 1918 en utomordentlig, blomstrande stat lömskt tilldelats den dolkstöt i ryggen, medan i motsats härtill den 30 januari 1933 en stat, ”som politiskt och ekonomiskt befann sig i ett tillstånd av fullständigt förfall” fått övertagas av honom, ljuder i detta nu särskilt oförskämd, när det politiska, ekonomiska och finansiella samt icke minst utrikespolitiska läget efter ett och ett halvt års Hitlerregim ter sig snart sagt förtvivlat. (I detta förtvivlade läge allenast har man i själva verket att söka förklaringen till den 30 juni – och till allt som därav följde!)
Lögn, vartenda ord om hans egna [Hitlers] prestationer: om den numera återställda ”riksenheten” (under det att delstater och delstatsministerier frodas långt yppigare än under Weimar tiden), om den övervunna ”partisplittringen” (under det att alla motsättningar kvarstå oförändrade – och såvitt de icke nedtystas genom munkavle – träda i dagen inom själva partiet, varom just den 30 juni bär vittnesbörd), om de fyra och en halv millionerna nyanställda (under det att den officiella statistiken blott utbasonerar två och en halv millioner och varenda människa känner väl till – allra bäst de direkt drabbade – skillnaden mellan en i sitt yrke verksam arbetare och de Hitlerska kategorierna av lantbruksbiträden, nödhjälpsarbetare, arbetslägerinterner o. s. v.).
s 115
Profetiskt ljuda i mina öron Gregor Strassers sista ord i maj 1933: ”Adolf Hitler kommer att sluta sitt liv genom självmord!”
s 119
Vad det inte läget i Tyskland beträffar, så betecknar den 30 juni 1934 följaktligen en seger för den politiskt reaktionära riktningen Hindenburg-Papen-Blomberg i allians med den kapitalistiska gruppen Thyssen-Göring och den girondistiska gruppen Hitler-Göbbels över den andra revolutionens påträngande krafter, den tyska socialismen!
s 119
För Hitlers politiska ställning innebar förlusten av den ”vänstra” flygeln ett uppgivande av den angenäma vågmästarställning, som hittills gjort det möjligt för honom att genom fritt val av den ena eller den andra sidan giva övervikt åt vem han ville och att därmed bestämma utgången. Denna suveräna ställning var hädanefter icke längre möjlig, Hitler hade själv underminerat grundvalarna för sin skiljedomarställning, lagt grunden till den ”högra” flygelns övermakt, gjort denna övermakt slutgiltig och på detta sätt i viss mån blivit ”fånge hos reaktionen.”
Författaren är förvissad om, att Hitler insåg denna för honom och hens maktställning ogynnsamma förskjutning av krafterna (då hans makt i långt högre grad berodde på denna gynnsamma vågmästarställning än på hans egen kraft) och i överensstämmelse med sin natur med (väl dolt) raseri reagerade mot de personer som försatt honom i detta läge.
s 127
Ty den dagen [30 juni 1934] stod Hitler vid skiljelinjen mellan två utvecklingsmöjligheter, mellan vilka hans uppstigande till makten lämnade honom valet fritt: möjligheten till en socialistisk revolution och ett fascistiskt krig.
s 5 f
[...]Hitlerpressen festartiklar [gör] det påvrast tänkbara intryck – icke i ord, men så mycket mer i fråga om innehåll!
Upplösning av partierna? Mycket bra! Men vari ligger den principiella skillnaden mellan mångpartivälde och enpartivälde? Är icke detta i stället en taktisk gradskillnad, som ej äger det ringaste gemensamt med en verklig revolutionär nydaning? Är riksdagen kanske avskaffad och ersatt med en representation från alla stånd? Nej, visst inte, den förträffliga riksdagen lever än, det är bara det, att de som företräda riksstaten samtliga tillhöra det regerande monopolpartiet! Partibelöningar vid utnämningar och klickväsen – har sådant avskaffats och ersatts med folkets beslut genom egna revolutionära organ? Nej, visst inte, sådana företeelser tränga sig fram i främsta ledet oblygare, oförskämdare, fräckare än någonsin tillförne, nu utan någon kontroll genom avundsjukan mellan konkurrerande partigrupper!
[…]
Folkets enande genom och under Hitler? – Ja visst, den som ser den likriktade pressen, hör den likriktade rundradion iakttar de påbjudna massuppmarscherna av befolkningen och de påträngande demonstrationerna från partiets sida, bibringas den föreställningen, att ”aldrig har ett folk stått enigare än det tyska under Adolf Hitler”. – Vartill behövs då koncentrationslägren ett helt år efter övertagandet av makten? Vartill det kategoriska mötesförbudet, det helt genomförda undertryckandet av tryckfriheten? Hur skulle det se ut i riket, om bara under en enda månad mötesfrihet och tryckfrihet vore rådande? – Vad bleve då kvar av denna enhets komedi, som åstadkommits på det viset, att fyra man lägga munkavle på sina sex motståndare och sedan med glad stolthet prisa den outsägliga enhet, som är rådande mellan dem alla?
[…]
Social rättvisa? – Var icke just detta huvudstycke och kärnpunkten i Hitlerpropagandan? Skulle icke ”tredje riket” skänka uppfyllelse åt ”den antikapitalistiska längtan, som hyses av 95 % av det tyska folket”, genomföra den gyllene kalvens fall och bortom kapitalism och marxism upprätta en ”tysk socialism”, som klingar som fanfar i partiets själva namn och som i en klart formulerad fordran ingår i partiprogrammets 25 punkter? – Mycket litet har till och med den av propagandaministeriet matade partipressen att säga härom. Ty händelsernas eget språk är härvidlag vältaligare än festtalens svada. Ett faktum kvarstår: efter 12 månaders Hitlerregim står kapitalismen starkare och mera aggressiv än någonsin.
Arbetarestammen, som fått sig frånhänd rätten att tillvaratagna sina egna intressen, är försvarslöst prisgiven åt oblyg exploatering, som tar sig uttryck i sänkta löner, försämrade arbetsvillkor och fullständig rättslöshet.
Bönderna, omhuldade och smickrade med vackra ord, digna alltjämt under de kapitalistiska ränte- och hypoteksskuldernas börda, under de oförändrat höga och lika obarmhärtigt indrivna skatterna samt de stegrande priserna som – på arbetares, anställdas och tjänstemäns bekostnad – genomdrivits av kapitalet, men som åter uppslukas av tvångsbidragen till den våldsamt utvidgade förvaltningsapparat, som representeras av ”riksförsörjningsdepartementet” samt det statsorganiserade tiggeriet för skiljda ändamål.
s 7-10
Sedan mars 1933 skrider spöket genom Tyskland, den andra revolutionens spöke. Hitler hade knappt segrat, hans parti likriktat hela Tyskland, så stod spöket redan bakom honom. I början brydde man sig icke mycket om det. Man betraktade det som att alster av national-bolsjevikiska alarmrykten, sinnesförvirrat radikalt prat. Men från vecka till vecka växte det högre och högre, så att till sist icke ens Göbbels höll sig för god vifta med en andra revolution. […] Göbbels höll nu endast evolutionära anföranden! Men spöket var omöjligt att få bukt med. Det var seglivat. Snart är det åter framme och sprider ut bland den tyska allmänheten, att det går utför: med partiet, med S.A., med arbetsfronten, med ungdomen. Spöket blir högljuddare och högljuddare!
[…]
Det finnes slagord, som skapa historia, då de bryta fram ur historiens källflöden med styrkan hos en naturkraft, ”tidens lösen”, vari tidens strävan, den nya sinnesarten hos dess människor, deras anspråk, inriktning och längtan avspegla sig. Man vet ej vem som skapat dem, vem som fört dem vidare. De likna folkvisan: folket, tiden hava arbetat på den. Åt gamla ord förlänas en ny, oanat mäktig innebörd, de abstraktaste begrepp växa ut i historisk verklighet. Då tiden är inne, då en stat skall mogna till liv, uppställer den för sig det lösande ordet. I det historiska skeendets dialektik är det ett ord med hård, till kamp uppfordrande, medryckande klang. En tidssignal, som kallar ungdomen till kamp för det man offrar och strävar för! En dödssignal för alla våldsstater! Sådana ord voro en gång folkviljan och tredje ståndet; klass, proletariat, nation och socialism. Ett sådant ord är nu i Tyskland lösenordet om ”den andra revolutionen”.
s 16 f
Den misstar sig grundligt, som betraktar Hitler, den ursprungliga Hitler, som en demagog i kapitalismens tjänst, nej, Hitler är ledaren för den tyska gironden, den tyska revolutionens ”Kerenski”, subjektivt ärligt övertygad om sina vägars nödvändighet och riktighet, men själsligt icke i stånd att förarbeta revolutionära känslor till revolutionär verklighet.
s 53
I det stora hela ger kännedomen om Hitlers utpräglat kvinnliga natur nyckeln till en förståelse av hans väsen och hans handlingar. Hans vacklande stämningar, som gåvo kamarillan omkring honom ett sådant fruktansvärt inflytande; hans förskräckelse för alla avgöranden, som är ent av grotesk; hans avväpnande brist på logik, som sätter honom i stånd att förneka sina egna ord med säkerheten hos ett gott samvete; hans andliga beroende av en eller annan om än aldrig så ovederhäftig, men tillföljd av hans brist på bildning kritiklöst anammad lära eller åskådning; hans aversion mot alla karaktärsfasta, självsäkra människor och däremot svarande förkärlek för ostadig, kompromissande, ja, brottsliga människor – allt detta finner sin förklaringsgrund i Hitlers feminina natur – liksom icke minst i hans inlevelseförmåga, i hans fantasirikedom, i hans överkänslighet, i hans rent av hypnotiska färdigheter, som äro av både passiv och aktiv art.
Är Hitler en ledarnatur? – Kan man beteckna en person som ledare, vilken visserligen har öra för en nations innersta känsloyttringar och även behärskar konsten att sätta dessa lidelser i svallning – men som saknar all djupare insikt om de innersta orsakerna till folksjälens yttringar och varje vetskap om de drivkrafter, som sätta dem i rörelse, och om de mål, mot vilka de röra sig? – En människa, som i oklar aning om egen andlig otillräcklighet (endast nödtorftigt maskerad under överdriven självkänsla) erfar ängslan inför varje klart avgörande och som därför finner behag i att yttra sig i allmänna ordalag, som varje åhörare kan utlägga efter egen uppfattning?
[…]
Men en taktiker är han av stora mått! Med en känslighet i fingerspetsarna som en kvinna! Med all rekvisita för människopåverkan som en skådespelare! Med en förmåga att slingra sig som en hal ål och med en oljig mångtydlighet som en hovman av den gamla skolan! – Då skrattar han vinnande, blickar trohjärtat, markerar tårad blick (det finnes väl knappast en intern sammankomst, där inte Hitler försöker spela ut detta trumfkort), för att plötsligt bryta ut i ursinniga skällsord, övergå i ett hotfullt rytande, om han beräknar göra ett starkare intryck med detta!
Falsk? – Nej! Ännu alltjämt äga Goethes ord sin giltighet: ”Man bedrager aldrig, man bedrager sig själv.” – Vad är det då som gör, att vi taga en skådespelares gester, en kvinnas tårar, en mans svaghet på allvar? Blott och bart vår egen vilja, vår egen tro!
s 53-4
Med lögner började talet [här syftas på Hitlers tal i riksdagen den 13 juli 1934]: den tusen gånger vederlagda frasen, att den 9 november 1918 en utomordentlig, blomstrande stat lömskt tilldelats den dolkstöt i ryggen, medan i motsats härtill den 30 januari 1933 en stat, ”som politiskt och ekonomiskt befann sig i ett tillstånd av fullständigt förfall” fått övertagas av honom, ljuder i detta nu särskilt oförskämd, när det politiska, ekonomiska och finansiella samt icke minst utrikespolitiska läget efter ett och ett halvt års Hitlerregim ter sig snart sagt förtvivlat. (I detta förtvivlade läge allenast har man i själva verket att söka förklaringen till den 30 juni – och till allt som därav följde!)
Lögn, vartenda ord om hans egna [Hitlers] prestationer: om den numera återställda ”riksenheten” (under det att delstater och delstatsministerier frodas långt yppigare än under Weimar tiden), om den övervunna ”partisplittringen” (under det att alla motsättningar kvarstå oförändrade – och såvitt de icke nedtystas genom munkavle – träda i dagen inom själva partiet, varom just den 30 juni bär vittnesbörd), om de fyra och en halv millionerna nyanställda (under det att den officiella statistiken blott utbasonerar två och en halv millioner och varenda människa känner väl till – allra bäst de direkt drabbade – skillnaden mellan en i sitt yrke verksam arbetare och de Hitlerska kategorierna av lantbruksbiträden, nödhjälpsarbetare, arbetslägerinterner o. s. v.).
s 115
Profetiskt ljuda i mina öron Gregor Strassers sista ord i maj 1933: ”Adolf Hitler kommer att sluta sitt liv genom självmord!”
s 119
Vad det inte läget i Tyskland beträffar, så betecknar den 30 juni 1934 följaktligen en seger för den politiskt reaktionära riktningen Hindenburg-Papen-Blomberg i allians med den kapitalistiska gruppen Thyssen-Göring och den girondistiska gruppen Hitler-Göbbels över den andra revolutionens påträngande krafter, den tyska socialismen!
s 119
För Hitlers politiska ställning innebar förlusten av den ”vänstra” flygeln ett uppgivande av den angenäma vågmästarställning, som hittills gjort det möjligt för honom att genom fritt val av den ena eller den andra sidan giva övervikt åt vem han ville och att därmed bestämma utgången. Denna suveräna ställning var hädanefter icke längre möjlig, Hitler hade själv underminerat grundvalarna för sin skiljedomarställning, lagt grunden till den ”högra” flygelns övermakt, gjort denna övermakt slutgiltig och på detta sätt i viss mån blivit ”fånge hos reaktionen.”
Författaren är förvissad om, att Hitler insåg denna för honom och hens maktställning ogynnsamma förskjutning av krafterna (då hans makt i långt högre grad berodde på denna gynnsamma vågmästarställning än på hans egen kraft) och i överensstämmelse med sin natur med (väl dolt) raseri reagerade mot de personer som försatt honom i detta läge.
s 127
Subscribe to:
Posts (Atom)
