[Excerpts, Swedish] Jünger x 2

Vi hade glädjen att alldeles nyligen se inte mindre än tre bloggposter handlandes om Ernst Jünger på en och samma dag. Ir/Rationell postade även en sammanställning av bloggposter behandlandes Jünger.

De Jüngerexcerpter Spöknippet tillhandahåller idag kommer från Der Kampf als inner Erlebnis samt Feuer und Blut. Översättningen är inte Spöknippets utan de är, med något undantag, hämtade från den värsta politiskt korrekta genusideologiska smörja Spöknippet någonsin skådat. Titel och författare förtigs därför med förhoppningen att de snarast skall falla i evig glömska. Det är dock väl notat och originalkälla kan därmed anges för citaten.

Ögonmänniskan ser att ett av excerpterna nedan kommer från kapitlet "Feuer" i Der Kampf als inner Erlebnis. Måhända kan en svensk översättning glädja någon.

Der Kampf als inner Erlebnis (Berlin 1922)

Åsynen av motståndaren skänker förutom den yttersta fasa även en befrielse från tungt, outhärdligt tryck. Detta är blodets vällust, som hänger över kriget som ett rött stormsegel över en svart galär, i sin gränslösa flykt endast besläktad med eros.
s 8 f

När blodet virvlade genom hjärna och ådror som inför en efterlängtad kärleksnatt, bara ännu mycket hetare och vildare. När man ryckte allt närmare det dånande larmet där framme och nedslagen jagade varandra allt våldsammare, allt hastigare, när överflödet av hetsande tankar fick fälten runt omkring att börja glöda, när man var så fylld av känslor att landskap och händelser senare bara dunkelt och drömlikt dök upp ur minnet. Elddopet! Där var luften så laddad av översvämmande manlighet att varje andetag berusade en, att man hade velat gråta utan att veta varför. O mannahjärtan som förmår känna det!
s 12

Dock har vi barn av denna tid blivit så utleda på dessa nakna fakta. Så utleda.
s 18

En förlamande sekunds tystnad, då ögonen möttes, inträdde först. Sedan sköt där upp ett skri, tvärt, vilt, blodrött, som brände sig in i hjärnorna, en glödande oförgätlig stämpel. Detta skri slet slöjor från känslans dunkla, oanade världar, blev för var och en som hörde det ett tvång att kasta sig framåt för att döda eller bli dödad. Vad betydde då lyfta händer, vad pardon eller kamrat. Då fanns bara ett samförstånd: blodets (…)
Korta, rasande febrar var dessa ursinnets orgier; när de gått över, lämnade de skyttegraven efter sig lik en tillstökad bädd där någon dött i kramper. Bleka gestalter med vita bandage stirrade in i den uppgående solens under, ur stånd att begripa att världen och det de upplevt var verklighet.
s 29

Det var en helt ny ras, förkroppsliga energi, laddad med den högsta kraft. Smidiga, magra, seniga kroppar, skarpt tecknade ansikten, under hjälmen ögon förstenade i tusen fasor. De var övervinnare, stålnaturer inställda på kampen i dess ohyggligaste form. Dess anlopp över de söndersplittrade landskapet innebar en yttersta triumf av fantastisk fasa. Bröt deras oförvägna trupper on i sönderslagna ställningar, där bleka gestalter med vansinnig blick stirrade mot ferm, så frigjordes oanade energier. Som dödens jonglörer, sprängämnenas och eldens mästare, som praktfulla rovdjur förflyttade de sig med fjädrande steg genom skyttegravarna. I sammandrabbningens ögonblick förkroppsligade de det mest kampberedda som jorden kunde bära, det mest slagkraftiga koncentrat av kropp, intelligens, vilja och sinnen.
s 32 f

En kultur må stå aldrig så högt – slocknar den manliga nerven, är den en koloss på lerfötter. Ju mäktigare dess byggnad, desto fruktansvärdare dess fall.

Då kanske någon frågar: ”Låt vara att Gud är med de starkaste bataljonerna, men är de starkaste bataljonerna också med den högsta kulturen?” Just därför är det den högsta kulturens heliga plikt att ha de starkaste bataljonerna.
s 37

Förvisso helgas kampen av saken; ännu mer helgas saken av kampen.
s 47

Ännu ett, ett sista: extasen. Detta helgonets den store diktarens och den stora kärlekens tillstånd är även det stora modet förunnat. (…) Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. där är människan som den vinande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Därpå smälter hon on i alltet, hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och slår vågorna purpurfärgade ihop över henne, så har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som gled en våg tillbaka ut i det svallande havet.
s 53

De gestalter av stål, som med örnblick rakt över snurrande propellrar genomforskar molnen, som inklämda mellan stridsvagnarnas motorer vågar helvetesfärden genom vrålande kraterfält, som i dagar, med en säker död framför sig, i omringade nästen med högar av lik runt omkring halvt försmäktade sitter hukade bakom glödande kulsprutor. De är det moderna slagfältets bästa, genomströmmade av hänsynslös kämpaanda, av stark vilja som urladdar sig i en hård, koncentrerad, målmedveten stöt.

När jag iakttar hur de ljudlöst klipper vägar i taggtrådshindren, gräver stormtrappor, jämför klockor med lysande urtavla, tar u riktningen mot norr efterstjärnorna, då går det upp för mig: detta är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas elit. En helt ny ras, klok, stark, och full av vilja. Det som här i kampen uppenbarar sig som fenomen, kommer imorgon att vara den axel kring vilken livet allt fortare snurrar. Över deras stora städer skall tusenfalt brusande dån välva sig, när de går fram över asfalten, smidiga rovdjur, fulla av kraft. De kommer att bli byggmästare på världens krossade fundament.
s 74

Här förbi flyter viljan till liv, viljan till kamp och till makt, om det så vore till priset av livet självt. Gentemot denna nattliga och aldrig upphörande ström till kampen blir alla värden intiga, alla begrepp ihåliga, man förnimmer yttringen av något elementärt, väldigt, som alltid funnits och alltid skall finnas, även när det för länge sedan upphört att finnas människor och krig.
s 116

Feuer und Blut (Berlin 1929)

…säkert står vi en fiende med ras närmare än varje pacifist och internationalist.
s 64

Först vår generation börjar försona sig med maskinen och se inte blott och bart det nyttiga utan även det sköna i den.
s 81

Ja, maskinen är skön, den måste vara skön för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. Och i det som Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen, har sagt emot darwinismen, att livet icke endast r en erbarmlig kamp för tillvaron utan en vilja till högre och djupare mål, måste även maskinen inbegripas. Den får inte vara endast ett medel för att producera, för att tillgodose vår knappa nödtorft, utan den skall skänka oss en högre och djupare tillfredställelse. När så sker, är mången fråga löst. Den konstnärliga människan, som i maskinen plötsligt ser en helhet stället för en ändamålsenlig sammansättning av järndelar, strategen som strävar efter att frigöra sig från produktionskrigets band, de arbetar på denna lösning likaväl som teknikern eller socialisten.
s 82

Ibland har vi ju förnummit det, när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, tävlingsförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när svirrande fåglar kretsat över våra städer, och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilver pelare stigit och fallit och de röda visarna på de i vita marmorplattor infällda kraftmätarna på väggarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.
s 82 f

Som ett nästan bortglömt minne blixtrar det till och bländar: Där är ju fienden, där har vi ju människan, och strax skall vi vara framme hos honom! Denna insikt fyller oss med en vild, rasande lust, det är som om allt som till bristningsgränsen nu spänts och lagrats plötsligt såg en utväg och som ett dånande vattenfall störtade sig i purpurfärgade och scharlakansröda avgrunder.
Fort, fort bara, nu måste här dödas! Nu finns det bara en förlossning, en uppfyllelse och en lycka: det flytande blodet. Strax skall man kunna hugga in och man känner en demonisk glad förväntan i medvetandet om att man kommer att uppträda som den starkare, den oemotståndlige. Vänta ni bara, strax är vi där! Jag känner hur min högra hand spänner sig som ett skruvstäd kring pistolkolven och den vänstra kring den korta bambukäppen. Jag känner hur blodet sjudande har skjutit upp i ansiktet på mig, hur tänderna pressas mot varandra och hur klara tårar utan hejd rinner över ansiktet.
s 139 f