[Excerpts, Swedish] Jünger, Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation

Excerpts from Jünger, Ernst (1975) Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation, Cavefors: Staffanstorp

Updated July 23, 2005: A number of excerpts were added.

Alla tecken tyder på krig inom kort; jag gör därför klokt i att räkna med att jag måste lägga ned arbetet. […] I alla händelser måste då pennan vila helt och hålet, med undantag av dagboken. Arbetet måste överlåtas åt ögonen, ty skådespel kommer inte att saknas.
s 22, 16 april 1939

Hos andra maskar, som lever av rov, såsom errantier och i synnerhet sagitter, finns det arter av stor skönhet som jag ofta beundrat på havsstränderna. Här ser man hur levnadssättet och inte blodsfrändskapen adlar.
s 23, 18 april 1939

I eftermiddags med min bror ute på mossen i kvavt väder. Samtal om skillnaden mellan nihilism och anarki. Enligt Friedrich Georg består denna olikhet även av det faktum att nihilismen förmår tillägna sig en betydande grad av ordning. Man skulle kanske rent allmänt kunna påstå att den synbara ordningen måste öka i samma mån som den inre harmonin går förlorad. Således ökar antalet läkare i samma takt som förmågan att bota försvinner.
s 24, 30 april 1939

”Bakom allt finns ändå en lag som är starkare än kulturerna, och även om dessa går under så uppstår den alltid på nytt.”
s 33, 10 april 1940

Varje kapitulation är en oåterkallelig handling som drabbar krigarens urkraft. Jag är övertygad om att även språket påverkas. Man kan särskilt tydligt se det under inbördeskrig då de slagna fraktionernas språk genast mister sin kraft.
s 46, 12 Juni 1940

Heraklit har rätt: Ingen kan gå två gånger genom samma flod. Det hamlighetsfulla i en sådan förvandling ligger i att den svarar mot förändringar i det inre – det är vi som skapar vår värld, och det vi upplever beror inte på en slump. Tingen väljs ut och påverkas av vårt tillstånd: Världen är sådan som vi är beskaffade. Var och en av oss är alltså i stånd att förändra världen – detta är den oerhörda betydelsen människan har förlänats. Därför är det också viktigt att vi arbetar med oss själva.
s 50, 23 Juni 1940

Denna återgång till den absoluta statens former, dock utan aristokrati, det vill säga utan inre distans, möjliggör katastrofer vilkas omfattning man ännu inte har någon föreställning om. Men man anar dem, i en känsla av fruktan som kastar sin skugga till och med över triumferna.
s 65, 25 oktober 1941

Jag får inte ett ögonblick glömma att jag är omgiven av olyckliga och djupt lidande människor. Vad vore jag annars för slags människa och officer? Uniformen förpliktar till att ge skydd överallt där det är möjligt.
s 84, 18 juli 1942

Karaktärsmässigt har engelsmannen, om man jämför honom med preussaren, flegmatikerns försprång framför sangvinikern och objektivt sett sjömannens framför landkrabban. Ett sjöfarande folk är vant vid större svängningar. Därtill kommer de ofta framhållna fördelarna med det normandiska arvskiftet, som är gynnsammare för bildandet av ett ledande skikt, framför det samgermanska systemet. I varje fall är det bättre att stå rygg mot rygg eller skuldra vid skuldra med sådana kusiner, som vid Waterloo, än ansikte mot ansikte. Den preussiska politiken gick ju också alltid ut på detta, och denna politik var bra så länge den sköttes av jordägare och inte av den plebiscitära demokratins utvalda. Naturligtvis minskar jordens betydelse när befolkningssiffran stiger och får sin tyngdpunkt i storstäderna; men havets betydelse blir större.
s 89, 16 augusti 1942

I en sådan zon som denna förverkligas något som jag förr spekulerade över i olika riktningar – nämligen tanken att där allt är tillåtet, blir resultatet först anarki och därefter en strängare ordning. Den som likviderar sina motståndare helt godtyckligt kan inte själv vänta sig någon pardon; och därmed skapas nya, hårdare stridsmetoder.

Teoretiskt tyckte jag att detta var lockande, men i praktiken nalkas oundvikligen det ögonblick då det blir fråga om att lyfta sin hand mot värnlösa människor. Att med kallt blod göra detta är bara möjligt i strider med djur eller i krig som förs mellan ateister.
s 104, 11 december 1942

Den verkligt starka, den som är bestämd att härska, känns igen på att han inte uppträder alltigenom som fiende, som en person fylld av hat; han känner också ansvar för motståndaren. Att man har mera kraft än de andra, visar sig på ett högre plan än där det fysiska våldet finns, som ju bara övertygar subalterna naturer.
s 104, 11 december 1942

Brev från Perpetua, min mor och Carl Schmitt. Denne skriver om nihilismen som han vid en genomgång av de fyra elementen associerar med elden. Nihilistisk, skriver han, är driften att låta sig brännas i krematorier. Ur askan uppstår Fågel Fenix, det vill säga luftens rike.

Carl Schmitt är en av de få som söker inordna skeendet i kategorier som inte är så kortlivade som de nationella, sociala eller ekonomiska. Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.
s 107 23 december 1942

Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.
s 109, 31 december 1942

Om det är som Clausewitz hävdar, nämligen att kriget är en fortsättning på politiken med andra medel, innebär det också att ju totalare kriget förs, desto mindre inflytande får politiken.
s 115, 28 februari 1943

Vid kanalkusten lär man vara i färd med att bygga väldiga raketbatterier, varifrån man ämnar beskjuta London med flytande luft. Kniébolo har alltid överskattat sådana noviteter.
s 124, 3 maj 1943

I alla schematiska förbättringsteorier, i alla socialhygieniska åtgärder finns en speciell sorts bannlysning, en speciell grymhet. Det sannskyldiga eländet är djupt och substantiellt, och lika så hör det onda till vår existens, till vår inre natur; man får inte blunda för detta på ett puritanskt vis.
s 133 f, 18 juli 1943

I kväll kom Bogo [Hielscher, Spöknippets anm.] i sällskap med Husser till Rapfaël. Bogo framstår för mig i denna på självständiga människor så fattiga tid som en av de bekanta jag grubblat mest över men kommit minst underfund med. Förr trodde jag att han skulle gå till vår tids historia som en hyperintellektuell men föga känd figur; i dag tror jag emellertid att han kommer att uträtta mer.
s 145, 16 oktober 1943

Redan från början förstod jag att hans [Hitlers] utmärkelser var det man måste frukta mest, och jag sade med Friedrich Georg: Ingen ära vinner den / som deltar i dina slag / dina segrar är föraktliga / liksom dina nederlag.
s 147, 16 oktober 1943
ur ”Abschiedslied” i Friedrich Georg Jüngers diktsamling Der Taurus (1937): Ruhm nicht bringt es, / Deine Schlachten mitzuschlagen, / Deine Siege sind verächtlich / Wie die Niederlagen.
not s 307.

Tysklands öde är förtvivlat om det inte hos dess ungdom, och i synnerhet hos dess arbetare, växer fram ett nytt riddarskap.
s 149, 28 oktober 1943

Vi samtalade om Leipzig där han [Hendrik de Man] hade verkat före första världskriget som medarbetare i socialdemokratiska ”Volkszeitung”. Man förvånas gång på gång över dessa gamla socialister som på den tiden betraktades som revolutionärer. Det var i själva verket ett nytt skikt av ordningsbevarare som trängde fram i alla länder under arbetarstatens födslovåndor. Förvandlingen från ämbetsman till funktionär eller, för att tala med Carl Schmitt, från legitimitet till legalitet påminner om övergången från hieratisk till demotisk skrift.
s 150, 5 november 1943

De bästa hjärnorna inom den tyska generalstaben var inte bara emot besättandet av Rehnlandet och randstaterna, utan också emot den forcerade rustningen över huvud taget. Militärbefälhavaren har berättat detaljer för mig som varje framtida historiker kommer betrakta som icke trovärdiga. Situationen kan bara beskrivas med en paradox: Krigarkasten ville visserligen bibehålla kriget, men i arkaisk form. I dag sköts det av tekniker.

Till denna sfär hör de nya makthavarnas attacker mot det gamla begreppet vapenära och mot resterna av riddarandan.
s 162, 29 mars 1944

Invasionen sysselsätter allas tankar; både den tyska ledningen och fransmännen tror att den kommer att äga rum under de närmaste dagarna. Men vilka fördelar skulle engelsmännen uppnå? De liknar en bankir som inhöstar säkra vinster på grund av krigets växlingar på östfronten. Av vilken orsak skulle de avbryta detta högst gynnsamma parti? Det kan, även bortsett från amerikanernas önskningar, tänkas flera orsaker; Ryssarna kan bli för starka eller också för svaga. De kan också hota med förhandlingar om separatfred.
s 169, 8 maj 1944

I staden [Paris] råder det allt oftare brist på gas och elektricitet. Vi lever i en ny sorts belägringstillstånd. Anfallen riktas inte så mycket mot fabriker och förrådsbyggnader som mot trafik- och energipulsådror, helt naturligt i ett krig mellan arbetare.
s 170, 17 maj 1944

Generaler är för det mesta energiska och dumma, det vill säga de äger den aktiva och organisatoriska intelligens som finns hos varje bättre telefonist och som är föremål för massas stupida beundran. Eller också är de bildade, och det går ut över brutaliteten som hör till deras yrke. Således brister det alltid någonstans, antingen i vilja eller överblick. Högst sällan förenas handlingskraft och bildning, som hos Caesar eller Sulla eller i vår tid hos Scharnhorst och prins Eugen. Av det skälet är generaler också för det mesta hantlangare man betjänar sig av.
s 173, 31 maj 1944

Samtal [med Heinrich von Stüpnagel] om stoicismen och dess grundsats: ”I vissa lägen är det en plikt för den rakryggade att skiljas från livet.”
s 173, 31 maj 1944

Den materialistiska historieskrivningen begriper bara det hos tingen som är synligt för den. Den känner inte till mångfalden som ger väven färg och mönster. Detta hör också till vår uppgift: att återupptäcka drivkrafternas mångfald. Detta kräver en större objektivitet än den positivistiska.
s 175, 6 juni 1944

Det finns två sätt att övervinna den nationella isoleringen: med förnuftet eller med religionen. Léautaud [fransk förf.] har nått målet på det första sättet. Även hos honom kan man se att ju mer det nationella försvinner ur en människas medvetande, desto mer levande kommer det till uttryck i hennes väsen, i hennes essens.
s 179, 6 juli 1944

Vilka offer krävs inte - just bland de få kvarvarande ridderliga människorna, de fria andarna, de som kan känna och tänka bortom de dova lidelserna. Och ändå är dessa offer viktiga, därför att de skapar en inre sfär och förhindrar att nationen som helhet, en bloc faller ned i ödets fasansfulla avgrund. Dock hatar de blinda alla människor som verkar för dem i ljuset.
s 182, 24 juli 1944

Inom armén införs nu den så kallade tyska hälsningen som ett tecken på att den förlorat kampen. Detta är en av de nutida formerna att gå sub jago några gånger om dagen.
s 182, 24 juli 1944

Den primitiva människan däremot hyllar maximen: ”Vad min grupp gör, är bra.” Och tyvärr verkar det som om denna primitivitet är på oavbruten frammarsch och därmed politikens zoologiska karaktär.
s 188, 29 augusti 1944

Min fasa bottnar i att jag från första början insåg vad det var frågan om: ett makabert jubel till råttfångar musik. Naturligtvis är Kniébolo också ett europeiskt fenomen. Tyskland som ett land i centrum kommer alltid vara den plats där sådana företeelser först och tydligast träder i dagen.
s 191 f, 18 oktober 1944

Absolut sett är det ju också betydelselöst att jag just är författare – jag skulle kunna göra samma sak på andra sätt, till exempel genom att meditera. Böcker är spånor, livets avfall. Dessutom finns här ett hemligt drag som är besläktat med den erotiska sfären: Man visar visserligen upp sina barn, men man uttalar sig inte om detaljerna vid själva tillblivelsen.
s 199, 14 december 1944

Juden är evig – det vill säga att han har ett svar på alla århundraden. Jag börjar avvika från min åsikt att 1900-talet skulle vara helt ogynnsamt för honom, och tror nu att seklets andra hälft kommer att medföra överraskningar i detta hänseende. Just de fruktansvärda offren förebådar detta.
s 201, 23 december 1944

Den gamla [Hindenburg] finner ingen ro i graven. Han var ju också portvakt, dörröppnare åt Kniébolo, som han visserligen motarbetade men tänkte utnyttja; dock visade sig denne vara listigast.
s 204, 23 januari 1945

Vid niotiden varslar ett mäktigt, malande ljud, som blir starkare och starkare, om de amerikanska stridsvagnarnas ankomst. Vägen ligger öde. För mina utvakade ögon blir den kalare, nästan lufttom, i gryningsljuset. Inom detta område är jag, som så många gånger förr i mitt liv, den siste som har befälsrätt. Gav igår den enda ordern i detta sammanhang: Bemanna stridsvagnshindret och öppna det när de första fientliga fordonen kommer i sikte.
s 212, 11 april 1945

Man kan iaktta, förstå, eftersträva och till och med älska det nödvändiga, och ändå vara uppfylld av en ofantlig smärta. Detta måsta man veta, om man vill begripa vår tid och dess människor.
s 213, 11 april 1945

Stauffenbergs bom berövade honom [Hitler] visserligen inte livet, men auran; det kunde man också höra på rösten. Att en sådan aktion skulle äga rum och att attentatorn skulle tillhöra en gammal släkt, anade jag från första början - och även att aktionen bara kunde göra verkan genom att misslyckas.
s 221, 1 maj 1945

”De lidandes antal är betydelselöst” – det är en av de teser, med vilka jag exponerat mig till ingen nytta. Den är emellertid även psykologiskt giltig, ty endast åsynen av den enskilde, vå nästa, kan uppenbara lidandet i världen för oss. Den är teologiskt giltig, så till vida som en enda människa kan ta på sig miljoners lidanden, uppväga och förvandla dem, ge dem en mening. Lidandet bildar en barriär, en oubliett mitt i en statistisk, kvalitetslös, plebiscitär, propagandistisk, platt moraliserande värld, i ett samhälle där ordet ”offer” skrämmer sinnena. Den enorma mängden av smärta kan dock även idag bara få en mening om det har funnit människor som övergivit siffrorna för den djupare innebörden. Endast detta höjer sig över katastrofen och leder den bort från det tomma kretslopp, den virvel dit det oavlåtligt strömmar nya hämnande skaror.
s 222, 6 maj, 1945

De konservativa ansåg att man måste ”låta några hjärnor nästla sig in”, det vill säga överta ledningen av nationalsocialisterna.
[…]
Nazisterna skulle likt teaterarbetare dra upp ridån, slå sönder en del saker och sedan träda tillbaka. Då skulle scenen vara fri. Så blev det också, men uppträdandet varade längre än man förutsåg 1930.
s 227 & 228, 7 maj 1945

”Överjägmästaren” [i På marmorklipporna] skulle än vara Hitler, än Göring, än Stalin. Sådana tolkningar hade jag visserligen förutsett men inte avsett. Närt det gäller identiteten är typer underkastade andra lagar än individerna i en samhällsroman. I alla fall finns det ingen situation där det är omöjligt att använda sig av andliga medel.
s 230, 8 maj, 1945

Att gå från den extrema vänstern till högern leder till djupare verklighetsuppfattning och större kännedom om de politiska grundprinciperna än att gå i motsatt riktning; i det senare fallet är det svårare att frigöra sig från alla fraser.
s 234, 10 maj 1945

I kväll meddelade radion att utdrivandet av den tyska befolkningen från Sudetområdet är i full gång. Däribland finns utan tvivel miljoner oskyldiga, ur vilkas mitt det en gång kommer framträda en ny anklagare. Det var ett av missgreppen i Versailles-diktatet att ställa dessa tyskar under främmande herravälde; nu får de lida för denna galenskap. Utan skuld får de också betala för att en dålig advokat bemäktade sig deras rättvisa sak.
s 242, 11 juni 1945

Enögd humanitet är vidrigare än barbari.
s 242, 11 juni 1945

Man måste komma ihåg att de moderna ledarna har ett utomordentlig gott samvete, i synnerhet om de kommit sig upp genom allmänna val. De kan ju bara komma så långt om de är helt uppfyllda av sig själva och sina två eller tre slagord. Detta leder till att allt reduceras till de enklaste mönster. I monarkierna fanns åtminstone lyckträffar.
s 248, 12 augusti 1945

Tesen om kollektivskulden har två strängar som löper parallellt. För den besegrade innebär det: Jag måste ansvara för min broder och hans skuld. För segraren tjänar den som drivfjäder för utplundring utan åtskillnad. Spänns bågen för högt, kan den farliga frågan inställa sig huruvida brodern verkligen hade så helt orätt.
s 249, 20 augusti 1945

Jag läste också Jaltaprotokollen, eller kanske bara några utdrag, som ger en föreställning om de fundamentala förändringar folkrätten har undergått, även bland europeiska nationer. I motsats till vad som står hos Clausewitz sträcker sig kriget in i freden, om man nu över huvud taget kan tala om fred. Det finns inga nya idéer, inte ens någon restauration.
s 249, 20 augusti 1945

Regeringarna avlöser varandra som lederna på en binnikemask; huvudet, den intelligibla karaktären fortbestår. Varje regering bygger till en rad nya celler på fängelset. Statskonsten går mer och mer ut på att trots allt detta skapa en illusion av frihet, och följaktligen är propagandan det viktigaste medlet vid sidan av polisen.
s 256, 3 september 1945

Provokation och replik. Deras avlösning av varandra, deras pendelslag hör till de stora motiven i historien; efter varje utslag följer ett återslag, efter varje måttlöshet en korrigering.

Efter 1918 hade Tyskland hamnat i den provocerades roll, och Hitler gjorde sig till dess advokat, övertog repliken. Det låg i hans karaktär att utifrån repliken övergå till måttlös provokation och därmed åter utmana till massiv replik. Det är den situation han efterlämnat åt oss. En bra utgångsposition vändes till sin motsats.
s 271, 28 mars 1946

Således fanns det i Tyskland långt bättre idéer än de Hitler föreslog, men mycket få män som var beredda att gå i bräschen för dem, bortsett från kommunisterna. Dessa hade mycket gemensamt med Hitler och han med dem, även införandet av tekniken i de politiska metoderna, vilken kommer att spela en allt viktigare roll i framtiden.
s 276 f, 30 mars 1946

Han [Hitler] hade inte något förhållande till mina senare skrifter, till exempel ”Der Arbeiter” eller ”Die Totale Mobilmachung”, som hade kunnat hjälpa honom ur hans nationalistiska och partimässiga tänkande; dock införlivade han, antagligen i tredje hand, några formuleringar ur dem med sin slagordsarsenal. ”Der Arbeiter” utkom 1932 och recenserades onådigt i ”Völkischer Beobachter”; anmälaren konstaterade att jag närmade mig nackskottens område”.
s 279, 2 april 1946

”Slaveriet låter sig stegras betydligt, om man ger det ett sken av frihet.” Jag skulle knappast uttrycka mig så idag, inte därför att jag ändrat åsikt utan för att det skulle kunna uppfattas som ett recept av andar som på intet sätt är i behov av det.
s 281, 5 januari 1948

Vi borde tänka på de döda som om de levde, och på de levande, som skilde oss redan döden åt. På så sätt riktar vi önskningarna högre, hän mot den oförstörbara människan. Och om vi spänt bågen riktigt, kommer vi att få uppleva det underbara ögonblick då det kommer svar. Ty allt avgörs i det inre.
s 283, 2 december 1948