Otto Strasser's Fourteen Theses of the German Revolution were published in the July 1929 edition of NS-Briefe, one year before he finally broke with Hitler and formed the Black Front.
THE GERMAN REVOLUTION
The meaning of the Great War? German Revolution! That mighty revolution of the twentieth century, of which the "World War" was only the first act, of which all "putsches," "rebellions," "battles" are only parts, in which fate tests and discards different solutions in order to find the solution.
On both levels of life - the spiritual, the intellectual - mighty changes are going on, confused in expression, fragmented in form, and yet filled with the same melody, advancing toward the same goal!
But this goal is the German Revolution, the revolution of conservatism, by which the great French Revolution, that victory of liberalism, will be overthrown, overcome, set aside! It is the revolution of the soul against the mind, of nationalism against individualism, of socialism against capitalism, and when we try to announce its overwhelming content in a schematic way, we set down:
THE FOURTEEN THESES OF THE GERMAN REVOLUTION
I
The German Revolution denies before God and the world and obligation toward the "peace treaties" of Versailles and Saint-Germain, treaties based on the lie of Germany's guilt and instituted through brute force, The German Revolution wages ceaseless and fanatic war, with all means, until it brings about the complete abrogation of these dictated treaties and all agreements based on them.
II
The German Revolution proclaims the freedom of the German nation in a strong German state which embraces all the German peoples of central Europe, and which, from Memel to Strassburg, from Eupen to Vienna, embraces Germans of the motherland and of the unredeemed territories, and because of its greatness and ability, forms the backbone and the heart of white Europe.
III
The German Revolution refuses to rule over and exploit foreign peoples and nations. It wants no more and no less than sufficient living space for the young nation of Germans, and insofar as the fulfillment of this deepest natural right of life conflicts with the same right of other peoples and nations, the German Revolution recognizes the decision of war as the will of fate.
IV
The German Revolution declares that it is the sole purpose of the state to gather together all the forces of the nation and to employ them uniformly in guaranteeing the life and the future of this nation. It accepts every means which furthers his purpose an denies every means which hinders it.
V
The German Revolution therefore demands the harshest use of a strong central authority against all disruptive or disturbing organizations, whether political, party, or religious. The centralized state of the German nation binds together in the most powerful unity those forces which grow out of regional and particularist traditions.
VI
As an appropriate extension of the high tasks of the state, the German Revolution gives free scope for the development to the forces of occupational self-government, which have been inhibited and suppressed by a lifeless liberal system. It values the living organization in professional and occupational chambers above an artificial parliamentarism, just as in anything and everything, it values the personal responsibility of leadership over the irresponsibility of an anonymous mass.
VII
The German Revolution proclaims that the German nation is a community of fate. But it is aware that a community of fate is not only a community of need but also a community of bread and therefore affirms all of the demands which follow from this recognition according to the fundamental principle: "The common good before the individual good."
VIII
The German Revolution therefore rejects the individualistic economic system of capitalism; and the overthrow of capitalism is the prerequisite to the success of the German Revolution. With the same decisiveness of the German Revolution affirms the corporative economic system of socialism, processing from and concluding with the knowledge that the purpose of any economic system is solely the satisfaction of the needs of the nation, not riches or gain.
IX
The German Revolution therefore declares its superior property right in all land and mineral rights. Landowners are only leaseholders of the nation, and are accountable to the nation and to the state, because the nation as a whole defends the property.
X
On the basis of the same right, the German Revolution proclaims the right of all workers to share in ownership, profit and management of the economy of the nation, which every folk comrade serves. His personal share in property, profit and management id either earned or limited by increased output, greater responsibility. The German Revolution knows ad recognizes the motive force of personal interest, but incorporates this force into a larger machinery for the good of the nation.
XI
The German Revolution sees this good of the nation neither in the accumulation of material goods, nor in a limitless improvement of the standard of living, but exclusively in the recovery and maintenance in the health of that God-given organism, the Nation. Only thus can this German nation fulfill the task entrusted to it by fate.
XII
The German Revolution sees this task as the full development of the unique folkish character and therefore fights with every means against racial degeneration or foreign influence in culture, and for folkish renewal and purity, for German culture. This fight applies particularly to the Jews, who, in combination with the international powers of freemasonry and ultra-Montanism, are destroying, partly compelled by their nature, partly internationally, the life of the German soul.
XIII
The German Revolution therefore also fights against the rule of Jewish Roman law and for a German law which has the German and his honor as its axis and consciously affirms and values the inequality of man. This German law recognizes as citizens only folk comrades and measures all according to the good of the whole.
XIV
The German Revolution overthrows the world view of the great French Revolution and shapes the face of the twentieth century. It is nationalistic - against the enslavement of the German people; it is socialist - against the tyranny if money; it is folkish - against the destruction of the German soul - but it is all of these only for the sake of the nation. And for the sake of those nation for the German Revolution recoils from no battle, finds no sacrifice too great, no war too bloody, for Germany must live! Thus we youths feel the heartbeat of the German Revolution pounding, thus we front soldiers see the face of the near future before us and experience, humble-proud, the role of the chosen ones, to fight, to win the battle of the twentieth century, satisfied to see the meaning of the war, the Third Reich.
Showing posts with label Strasser. Show all posts
Showing posts with label Strasser. Show all posts
Saturday, June 11, 2005
Sunday, November 14, 2004
[Excerpts, Swedish] Strasser, Den tyska Bartholomeinatten
Written by one of those who lay the foundation for the machtübernahme Dr. Otto Strasser's book should be read by anyone who still has illusions that some sort of trace of socialism could be found in Hitler's "Germany". When first published in 1934, less then six months had passed since, amongst others, Gregor Strasser and Ernst Röhm was murdered during die nacht der langen Messer. The excerpts are from the Swedish edition published in 1940.
Ty den dagen [30 juni 1934] stod Hitler vid skiljelinjen mellan två utvecklingsmöjligheter, mellan vilka hans uppstigande till makten lämnade honom valet fritt: möjligheten till en socialistisk revolution och ett fascistiskt krig.
s 5 f
[...]Hitlerpressen festartiklar [gör] det påvrast tänkbara intryck – icke i ord, men så mycket mer i fråga om innehåll!
Upplösning av partierna? Mycket bra! Men vari ligger den principiella skillnaden mellan mångpartivälde och enpartivälde? Är icke detta i stället en taktisk gradskillnad, som ej äger det ringaste gemensamt med en verklig revolutionär nydaning? Är riksdagen kanske avskaffad och ersatt med en representation från alla stånd? Nej, visst inte, den förträffliga riksdagen lever än, det är bara det, att de som företräda riksstaten samtliga tillhöra det regerande monopolpartiet! Partibelöningar vid utnämningar och klickväsen – har sådant avskaffats och ersatts med folkets beslut genom egna revolutionära organ? Nej, visst inte, sådana företeelser tränga sig fram i främsta ledet oblygare, oförskämdare, fräckare än någonsin tillförne, nu utan någon kontroll genom avundsjukan mellan konkurrerande partigrupper!
[…]
Folkets enande genom och under Hitler? – Ja visst, den som ser den likriktade pressen, hör den likriktade rundradion iakttar de påbjudna massuppmarscherna av befolkningen och de påträngande demonstrationerna från partiets sida, bibringas den föreställningen, att ”aldrig har ett folk stått enigare än det tyska under Adolf Hitler”. – Vartill behövs då koncentrationslägren ett helt år efter övertagandet av makten? Vartill det kategoriska mötesförbudet, det helt genomförda undertryckandet av tryckfriheten? Hur skulle det se ut i riket, om bara under en enda månad mötesfrihet och tryckfrihet vore rådande? – Vad bleve då kvar av denna enhets komedi, som åstadkommits på det viset, att fyra man lägga munkavle på sina sex motståndare och sedan med glad stolthet prisa den outsägliga enhet, som är rådande mellan dem alla?
[…]
Social rättvisa? – Var icke just detta huvudstycke och kärnpunkten i Hitlerpropagandan? Skulle icke ”tredje riket” skänka uppfyllelse åt ”den antikapitalistiska längtan, som hyses av 95 % av det tyska folket”, genomföra den gyllene kalvens fall och bortom kapitalism och marxism upprätta en ”tysk socialism”, som klingar som fanfar i partiets själva namn och som i en klart formulerad fordran ingår i partiprogrammets 25 punkter? – Mycket litet har till och med den av propagandaministeriet matade partipressen att säga härom. Ty händelsernas eget språk är härvidlag vältaligare än festtalens svada. Ett faktum kvarstår: efter 12 månaders Hitlerregim står kapitalismen starkare och mera aggressiv än någonsin.
Arbetarestammen, som fått sig frånhänd rätten att tillvaratagna sina egna intressen, är försvarslöst prisgiven åt oblyg exploatering, som tar sig uttryck i sänkta löner, försämrade arbetsvillkor och fullständig rättslöshet.
Bönderna, omhuldade och smickrade med vackra ord, digna alltjämt under de kapitalistiska ränte- och hypoteksskuldernas börda, under de oförändrat höga och lika obarmhärtigt indrivna skatterna samt de stegrande priserna som – på arbetares, anställdas och tjänstemäns bekostnad – genomdrivits av kapitalet, men som åter uppslukas av tvångsbidragen till den våldsamt utvidgade förvaltningsapparat, som representeras av ”riksförsörjningsdepartementet” samt det statsorganiserade tiggeriet för skiljda ändamål.
s 7-10
Sedan mars 1933 skrider spöket genom Tyskland, den andra revolutionens spöke. Hitler hade knappt segrat, hans parti likriktat hela Tyskland, så stod spöket redan bakom honom. I början brydde man sig icke mycket om det. Man betraktade det som att alster av national-bolsjevikiska alarmrykten, sinnesförvirrat radikalt prat. Men från vecka till vecka växte det högre och högre, så att till sist icke ens Göbbels höll sig för god vifta med en andra revolution. […] Göbbels höll nu endast evolutionära anföranden! Men spöket var omöjligt att få bukt med. Det var seglivat. Snart är det åter framme och sprider ut bland den tyska allmänheten, att det går utför: med partiet, med S.A., med arbetsfronten, med ungdomen. Spöket blir högljuddare och högljuddare!
[…]
Det finnes slagord, som skapa historia, då de bryta fram ur historiens källflöden med styrkan hos en naturkraft, ”tidens lösen”, vari tidens strävan, den nya sinnesarten hos dess människor, deras anspråk, inriktning och längtan avspegla sig. Man vet ej vem som skapat dem, vem som fört dem vidare. De likna folkvisan: folket, tiden hava arbetat på den. Åt gamla ord förlänas en ny, oanat mäktig innebörd, de abstraktaste begrepp växa ut i historisk verklighet. Då tiden är inne, då en stat skall mogna till liv, uppställer den för sig det lösande ordet. I det historiska skeendets dialektik är det ett ord med hård, till kamp uppfordrande, medryckande klang. En tidssignal, som kallar ungdomen till kamp för det man offrar och strävar för! En dödssignal för alla våldsstater! Sådana ord voro en gång folkviljan och tredje ståndet; klass, proletariat, nation och socialism. Ett sådant ord är nu i Tyskland lösenordet om ”den andra revolutionen”.
s 16 f
Den misstar sig grundligt, som betraktar Hitler, den ursprungliga Hitler, som en demagog i kapitalismens tjänst, nej, Hitler är ledaren för den tyska gironden, den tyska revolutionens ”Kerenski”, subjektivt ärligt övertygad om sina vägars nödvändighet och riktighet, men själsligt icke i stånd att förarbeta revolutionära känslor till revolutionär verklighet.
s 53
I det stora hela ger kännedomen om Hitlers utpräglat kvinnliga natur nyckeln till en förståelse av hans väsen och hans handlingar. Hans vacklande stämningar, som gåvo kamarillan omkring honom ett sådant fruktansvärt inflytande; hans förskräckelse för alla avgöranden, som är ent av grotesk; hans avväpnande brist på logik, som sätter honom i stånd att förneka sina egna ord med säkerheten hos ett gott samvete; hans andliga beroende av en eller annan om än aldrig så ovederhäftig, men tillföljd av hans brist på bildning kritiklöst anammad lära eller åskådning; hans aversion mot alla karaktärsfasta, självsäkra människor och däremot svarande förkärlek för ostadig, kompromissande, ja, brottsliga människor – allt detta finner sin förklaringsgrund i Hitlers feminina natur – liksom icke minst i hans inlevelseförmåga, i hans fantasirikedom, i hans överkänslighet, i hans rent av hypnotiska färdigheter, som äro av både passiv och aktiv art.
Är Hitler en ledarnatur? – Kan man beteckna en person som ledare, vilken visserligen har öra för en nations innersta känsloyttringar och även behärskar konsten att sätta dessa lidelser i svallning – men som saknar all djupare insikt om de innersta orsakerna till folksjälens yttringar och varje vetskap om de drivkrafter, som sätta dem i rörelse, och om de mål, mot vilka de röra sig? – En människa, som i oklar aning om egen andlig otillräcklighet (endast nödtorftigt maskerad under överdriven självkänsla) erfar ängslan inför varje klart avgörande och som därför finner behag i att yttra sig i allmänna ordalag, som varje åhörare kan utlägga efter egen uppfattning?
[…]
Men en taktiker är han av stora mått! Med en känslighet i fingerspetsarna som en kvinna! Med all rekvisita för människopåverkan som en skådespelare! Med en förmåga att slingra sig som en hal ål och med en oljig mångtydlighet som en hovman av den gamla skolan! – Då skrattar han vinnande, blickar trohjärtat, markerar tårad blick (det finnes väl knappast en intern sammankomst, där inte Hitler försöker spela ut detta trumfkort), för att plötsligt bryta ut i ursinniga skällsord, övergå i ett hotfullt rytande, om han beräknar göra ett starkare intryck med detta!
Falsk? – Nej! Ännu alltjämt äga Goethes ord sin giltighet: ”Man bedrager aldrig, man bedrager sig själv.” – Vad är det då som gör, att vi taga en skådespelares gester, en kvinnas tårar, en mans svaghet på allvar? Blott och bart vår egen vilja, vår egen tro!
s 53-4
Med lögner började talet [här syftas på Hitlers tal i riksdagen den 13 juli 1934]: den tusen gånger vederlagda frasen, att den 9 november 1918 en utomordentlig, blomstrande stat lömskt tilldelats den dolkstöt i ryggen, medan i motsats härtill den 30 januari 1933 en stat, ”som politiskt och ekonomiskt befann sig i ett tillstånd av fullständigt förfall” fått övertagas av honom, ljuder i detta nu särskilt oförskämd, när det politiska, ekonomiska och finansiella samt icke minst utrikespolitiska läget efter ett och ett halvt års Hitlerregim ter sig snart sagt förtvivlat. (I detta förtvivlade läge allenast har man i själva verket att söka förklaringen till den 30 juni – och till allt som därav följde!)
Lögn, vartenda ord om hans egna [Hitlers] prestationer: om den numera återställda ”riksenheten” (under det att delstater och delstatsministerier frodas långt yppigare än under Weimar tiden), om den övervunna ”partisplittringen” (under det att alla motsättningar kvarstå oförändrade – och såvitt de icke nedtystas genom munkavle – träda i dagen inom själva partiet, varom just den 30 juni bär vittnesbörd), om de fyra och en halv millionerna nyanställda (under det att den officiella statistiken blott utbasonerar två och en halv millioner och varenda människa känner väl till – allra bäst de direkt drabbade – skillnaden mellan en i sitt yrke verksam arbetare och de Hitlerska kategorierna av lantbruksbiträden, nödhjälpsarbetare, arbetslägerinterner o. s. v.).
s 115
Profetiskt ljuda i mina öron Gregor Strassers sista ord i maj 1933: ”Adolf Hitler kommer att sluta sitt liv genom självmord!”
s 119
Vad det inte läget i Tyskland beträffar, så betecknar den 30 juni 1934 följaktligen en seger för den politiskt reaktionära riktningen Hindenburg-Papen-Blomberg i allians med den kapitalistiska gruppen Thyssen-Göring och den girondistiska gruppen Hitler-Göbbels över den andra revolutionens påträngande krafter, den tyska socialismen!
s 119
För Hitlers politiska ställning innebar förlusten av den ”vänstra” flygeln ett uppgivande av den angenäma vågmästarställning, som hittills gjort det möjligt för honom att genom fritt val av den ena eller den andra sidan giva övervikt åt vem han ville och att därmed bestämma utgången. Denna suveräna ställning var hädanefter icke längre möjlig, Hitler hade själv underminerat grundvalarna för sin skiljedomarställning, lagt grunden till den ”högra” flygelns övermakt, gjort denna övermakt slutgiltig och på detta sätt i viss mån blivit ”fånge hos reaktionen.”
Författaren är förvissad om, att Hitler insåg denna för honom och hens maktställning ogynnsamma förskjutning av krafterna (då hans makt i långt högre grad berodde på denna gynnsamma vågmästarställning än på hans egen kraft) och i överensstämmelse med sin natur med (väl dolt) raseri reagerade mot de personer som försatt honom i detta läge.
s 127
Ty den dagen [30 juni 1934] stod Hitler vid skiljelinjen mellan två utvecklingsmöjligheter, mellan vilka hans uppstigande till makten lämnade honom valet fritt: möjligheten till en socialistisk revolution och ett fascistiskt krig.
s 5 f
[...]Hitlerpressen festartiklar [gör] det påvrast tänkbara intryck – icke i ord, men så mycket mer i fråga om innehåll!
Upplösning av partierna? Mycket bra! Men vari ligger den principiella skillnaden mellan mångpartivälde och enpartivälde? Är icke detta i stället en taktisk gradskillnad, som ej äger det ringaste gemensamt med en verklig revolutionär nydaning? Är riksdagen kanske avskaffad och ersatt med en representation från alla stånd? Nej, visst inte, den förträffliga riksdagen lever än, det är bara det, att de som företräda riksstaten samtliga tillhöra det regerande monopolpartiet! Partibelöningar vid utnämningar och klickväsen – har sådant avskaffats och ersatts med folkets beslut genom egna revolutionära organ? Nej, visst inte, sådana företeelser tränga sig fram i främsta ledet oblygare, oförskämdare, fräckare än någonsin tillförne, nu utan någon kontroll genom avundsjukan mellan konkurrerande partigrupper!
[…]
Folkets enande genom och under Hitler? – Ja visst, den som ser den likriktade pressen, hör den likriktade rundradion iakttar de påbjudna massuppmarscherna av befolkningen och de påträngande demonstrationerna från partiets sida, bibringas den föreställningen, att ”aldrig har ett folk stått enigare än det tyska under Adolf Hitler”. – Vartill behövs då koncentrationslägren ett helt år efter övertagandet av makten? Vartill det kategoriska mötesförbudet, det helt genomförda undertryckandet av tryckfriheten? Hur skulle det se ut i riket, om bara under en enda månad mötesfrihet och tryckfrihet vore rådande? – Vad bleve då kvar av denna enhets komedi, som åstadkommits på det viset, att fyra man lägga munkavle på sina sex motståndare och sedan med glad stolthet prisa den outsägliga enhet, som är rådande mellan dem alla?
[…]
Social rättvisa? – Var icke just detta huvudstycke och kärnpunkten i Hitlerpropagandan? Skulle icke ”tredje riket” skänka uppfyllelse åt ”den antikapitalistiska längtan, som hyses av 95 % av det tyska folket”, genomföra den gyllene kalvens fall och bortom kapitalism och marxism upprätta en ”tysk socialism”, som klingar som fanfar i partiets själva namn och som i en klart formulerad fordran ingår i partiprogrammets 25 punkter? – Mycket litet har till och med den av propagandaministeriet matade partipressen att säga härom. Ty händelsernas eget språk är härvidlag vältaligare än festtalens svada. Ett faktum kvarstår: efter 12 månaders Hitlerregim står kapitalismen starkare och mera aggressiv än någonsin.
Arbetarestammen, som fått sig frånhänd rätten att tillvaratagna sina egna intressen, är försvarslöst prisgiven åt oblyg exploatering, som tar sig uttryck i sänkta löner, försämrade arbetsvillkor och fullständig rättslöshet.
Bönderna, omhuldade och smickrade med vackra ord, digna alltjämt under de kapitalistiska ränte- och hypoteksskuldernas börda, under de oförändrat höga och lika obarmhärtigt indrivna skatterna samt de stegrande priserna som – på arbetares, anställdas och tjänstemäns bekostnad – genomdrivits av kapitalet, men som åter uppslukas av tvångsbidragen till den våldsamt utvidgade förvaltningsapparat, som representeras av ”riksförsörjningsdepartementet” samt det statsorganiserade tiggeriet för skiljda ändamål.
s 7-10
Sedan mars 1933 skrider spöket genom Tyskland, den andra revolutionens spöke. Hitler hade knappt segrat, hans parti likriktat hela Tyskland, så stod spöket redan bakom honom. I början brydde man sig icke mycket om det. Man betraktade det som att alster av national-bolsjevikiska alarmrykten, sinnesförvirrat radikalt prat. Men från vecka till vecka växte det högre och högre, så att till sist icke ens Göbbels höll sig för god vifta med en andra revolution. […] Göbbels höll nu endast evolutionära anföranden! Men spöket var omöjligt att få bukt med. Det var seglivat. Snart är det åter framme och sprider ut bland den tyska allmänheten, att det går utför: med partiet, med S.A., med arbetsfronten, med ungdomen. Spöket blir högljuddare och högljuddare!
[…]
Det finnes slagord, som skapa historia, då de bryta fram ur historiens källflöden med styrkan hos en naturkraft, ”tidens lösen”, vari tidens strävan, den nya sinnesarten hos dess människor, deras anspråk, inriktning och längtan avspegla sig. Man vet ej vem som skapat dem, vem som fört dem vidare. De likna folkvisan: folket, tiden hava arbetat på den. Åt gamla ord förlänas en ny, oanat mäktig innebörd, de abstraktaste begrepp växa ut i historisk verklighet. Då tiden är inne, då en stat skall mogna till liv, uppställer den för sig det lösande ordet. I det historiska skeendets dialektik är det ett ord med hård, till kamp uppfordrande, medryckande klang. En tidssignal, som kallar ungdomen till kamp för det man offrar och strävar för! En dödssignal för alla våldsstater! Sådana ord voro en gång folkviljan och tredje ståndet; klass, proletariat, nation och socialism. Ett sådant ord är nu i Tyskland lösenordet om ”den andra revolutionen”.
s 16 f
Den misstar sig grundligt, som betraktar Hitler, den ursprungliga Hitler, som en demagog i kapitalismens tjänst, nej, Hitler är ledaren för den tyska gironden, den tyska revolutionens ”Kerenski”, subjektivt ärligt övertygad om sina vägars nödvändighet och riktighet, men själsligt icke i stånd att förarbeta revolutionära känslor till revolutionär verklighet.
s 53
I det stora hela ger kännedomen om Hitlers utpräglat kvinnliga natur nyckeln till en förståelse av hans väsen och hans handlingar. Hans vacklande stämningar, som gåvo kamarillan omkring honom ett sådant fruktansvärt inflytande; hans förskräckelse för alla avgöranden, som är ent av grotesk; hans avväpnande brist på logik, som sätter honom i stånd att förneka sina egna ord med säkerheten hos ett gott samvete; hans andliga beroende av en eller annan om än aldrig så ovederhäftig, men tillföljd av hans brist på bildning kritiklöst anammad lära eller åskådning; hans aversion mot alla karaktärsfasta, självsäkra människor och däremot svarande förkärlek för ostadig, kompromissande, ja, brottsliga människor – allt detta finner sin förklaringsgrund i Hitlers feminina natur – liksom icke minst i hans inlevelseförmåga, i hans fantasirikedom, i hans överkänslighet, i hans rent av hypnotiska färdigheter, som äro av både passiv och aktiv art.
Är Hitler en ledarnatur? – Kan man beteckna en person som ledare, vilken visserligen har öra för en nations innersta känsloyttringar och även behärskar konsten att sätta dessa lidelser i svallning – men som saknar all djupare insikt om de innersta orsakerna till folksjälens yttringar och varje vetskap om de drivkrafter, som sätta dem i rörelse, och om de mål, mot vilka de röra sig? – En människa, som i oklar aning om egen andlig otillräcklighet (endast nödtorftigt maskerad under överdriven självkänsla) erfar ängslan inför varje klart avgörande och som därför finner behag i att yttra sig i allmänna ordalag, som varje åhörare kan utlägga efter egen uppfattning?
[…]
Men en taktiker är han av stora mått! Med en känslighet i fingerspetsarna som en kvinna! Med all rekvisita för människopåverkan som en skådespelare! Med en förmåga att slingra sig som en hal ål och med en oljig mångtydlighet som en hovman av den gamla skolan! – Då skrattar han vinnande, blickar trohjärtat, markerar tårad blick (det finnes väl knappast en intern sammankomst, där inte Hitler försöker spela ut detta trumfkort), för att plötsligt bryta ut i ursinniga skällsord, övergå i ett hotfullt rytande, om han beräknar göra ett starkare intryck med detta!
Falsk? – Nej! Ännu alltjämt äga Goethes ord sin giltighet: ”Man bedrager aldrig, man bedrager sig själv.” – Vad är det då som gör, att vi taga en skådespelares gester, en kvinnas tårar, en mans svaghet på allvar? Blott och bart vår egen vilja, vår egen tro!
s 53-4
Med lögner började talet [här syftas på Hitlers tal i riksdagen den 13 juli 1934]: den tusen gånger vederlagda frasen, att den 9 november 1918 en utomordentlig, blomstrande stat lömskt tilldelats den dolkstöt i ryggen, medan i motsats härtill den 30 januari 1933 en stat, ”som politiskt och ekonomiskt befann sig i ett tillstånd av fullständigt förfall” fått övertagas av honom, ljuder i detta nu särskilt oförskämd, när det politiska, ekonomiska och finansiella samt icke minst utrikespolitiska läget efter ett och ett halvt års Hitlerregim ter sig snart sagt förtvivlat. (I detta förtvivlade läge allenast har man i själva verket att söka förklaringen till den 30 juni – och till allt som därav följde!)
Lögn, vartenda ord om hans egna [Hitlers] prestationer: om den numera återställda ”riksenheten” (under det att delstater och delstatsministerier frodas långt yppigare än under Weimar tiden), om den övervunna ”partisplittringen” (under det att alla motsättningar kvarstå oförändrade – och såvitt de icke nedtystas genom munkavle – träda i dagen inom själva partiet, varom just den 30 juni bär vittnesbörd), om de fyra och en halv millionerna nyanställda (under det att den officiella statistiken blott utbasonerar två och en halv millioner och varenda människa känner väl till – allra bäst de direkt drabbade – skillnaden mellan en i sitt yrke verksam arbetare och de Hitlerska kategorierna av lantbruksbiträden, nödhjälpsarbetare, arbetslägerinterner o. s. v.).
s 115
Profetiskt ljuda i mina öron Gregor Strassers sista ord i maj 1933: ”Adolf Hitler kommer att sluta sitt liv genom självmord!”
s 119
Vad det inte läget i Tyskland beträffar, så betecknar den 30 juni 1934 följaktligen en seger för den politiskt reaktionära riktningen Hindenburg-Papen-Blomberg i allians med den kapitalistiska gruppen Thyssen-Göring och den girondistiska gruppen Hitler-Göbbels över den andra revolutionens påträngande krafter, den tyska socialismen!
s 119
För Hitlers politiska ställning innebar förlusten av den ”vänstra” flygeln ett uppgivande av den angenäma vågmästarställning, som hittills gjort det möjligt för honom att genom fritt val av den ena eller den andra sidan giva övervikt åt vem han ville och att därmed bestämma utgången. Denna suveräna ställning var hädanefter icke längre möjlig, Hitler hade själv underminerat grundvalarna för sin skiljedomarställning, lagt grunden till den ”högra” flygelns övermakt, gjort denna övermakt slutgiltig och på detta sätt i viss mån blivit ”fånge hos reaktionen.”
Författaren är förvissad om, att Hitler insåg denna för honom och hens maktställning ogynnsamma förskjutning av krafterna (då hans makt i långt högre grad berodde på denna gynnsamma vågmästarställning än på hans egen kraft) och i överensstämmelse med sin natur med (väl dolt) raseri reagerade mot de personer som försatt honom i detta läge.
s 127
Subscribe to:
Posts (Atom)
