[Excerpts, Swedish] Engdahl, Fribytare i folkhemmet

Excerpter från Engdahl, Per. (1979). Fribytare i folkhemmet. Lund: Cavefors. Dessa är omkring tre år gamla. En omläsning är planerad, huruvida det kommer att innebära en utökning av texten återstår att se.

Föreningen av nationell tradition och modern verklighet [i Vägen framåt] framstår som en bärande grundsats, liksom den klart antikapitalistiska och antimarxistiska inställningen.
s 97

I dag är nationalismen samlingsparollen i kampen mot den internationella kapitalismen, den borgerliga demokratin och den marxistiska klasskampsdogmen. Med sitt korporativa program och med sitt hävdande av nationen som en levande irrationell enhet har den sina förbindelselinjer till romantikens tankevärld, liksom dess tro på den enskildes ansvar och personlighetens betydelse kan ledas tillbaka till liberala åskådningssätt. Men den moderna korporatismen har dock sina huvudrötter i socialistiskt tänkande. Den är främst ett uttryck för den strävan efter planhushållning, som vuxit fram ur det nuvarande systemets kaos.
s 98 [från ett längre utdrag ur Vägen framåt 6/6-1932]

1934 års reform följdes året därefter av det italienska angreppet på Etiopien. Korporatismen som dominerande faktor ersattes av imperialismen. Drömmen om det klasslösa samhället fick träda tillbaka för drömmen om det återupprättade romerska imperiet. Här spelade inte bara historieromantiken utan också våldsinslaget i den fascistiska ideologin sin ödesdigra roll. Där till kom den ekonomiska faktorn. Italien saknade nästan helt råvaror.
s 106

När vi nu i efterhand betraktar utvecklingen, står det ganska klart, att Etiopiens erövring var ett misstag. Övergången från dominerande korporatism till dominerande imperialism blev början till slutet. Krig kostar pengar, pengar och åter pengar. Mussolini blev därigenom beroende av de penningstarka samhällsklasserna med deras klart reaktionära inställning. Från och med Etiopienkriget började korruptionen sakta smyga in i det fascistiska samhället.
s106

Moralen var till för att lägga band på arbetarklassen och hålla den nere. Tron på en bättre värld hinsides var en kostnadsfri ersättning för den standard, som man inte ville ge det arbetande folket. Mot denna slavägarmoral var den sexuella frigörelsen en begynnande revolt mot fördomar och orättvisor.
[…] När jag fick ordet, knöt jag an till [Per] Meurlings klasskamp. Ohämmad sexuell driftsutlösning kräver energi. Ju mer vi kan inrikta arbetarklassens intresse på den sexuella faktorn, dess mer energi berövar vi den sociala kampen. Propagandan för ohämmad sexuell utlösning är ett typiskt exempel för det kapitalistiska fåtalets strävan att förmå massorna att tänka på något annat. Det är typiskt, konstaterade jag, att den kulturströmning, för vilken den sexuella anarkin är ett eftertraktat mål, har sitt kanske främsta stöd i Albert Bonniers Förlag, d v s i ett av storfinansens mest inflytelserika örnnästen.
s 115

Tron på maskincivilisationen var [på 30-talet] ännu stark. Ekot av Marinettis futuristiska manifest dröjde ännu kvar i det allmänna medvetandet och kom till uttryck i funktionalismens nya djärva formgivning.
s 115 f

Om man nu kan tala om en nazistisk ideologi. I verkligheten rör det sig om en rad olika strömningar, som historiska omständigheter kommit att sammanföra kring Hitlers person. I viss utsträckning kunde dessa motsättningar öppet diskuteras. Så var t.ex. fallet med den nationalsocialistiska statsuppfattningen. Den mest typiska uppfattningen företräddes av den främst statsvetenskaplige experten inom SS, Rudolf Neese. Utgångspunkten är folket. Ur dess mitt framträder ledaren, som förkroppsligar folkviljan. Han ger medvetet och konkret uttryck åt vad folket dunkelt känner. Kring honom samlas ett följe, som förstått hans intentioner och därmed blir bärare av hans idéer. Det är partiet. Samtidigt står det en förvaltningsapparat till hans förfogande, staten. Stat och parti är sålunda två parallella företeelse eller med andra ord de båda hörnpelare, på vilka folkordningen vilar.
s 123

Det är nu [senare delen av 30-talet] som man börjar märka de första tecknen på den tendens, som skulle behärska svensk debatt årtionden framåt, den tendens som uppfattade varje kritik av demokratin som ett ja till diktaturen, som saknade varje sinne för nyanser i en författningspolitisk diskussion, och som till sist kom att urarta till ett slags demokratisk totalitarism.
s 128

1943 publicerade vi en ledare med titeln ”Över allt förnuft”, i vilken vi hävdade, att lojaliteten mot fosterlandet inte fick ifrågasättas med förnuftsskäl, och att om en av oss ogillad regering direkt provocerade ett tyskt anfall, så vore det vår oavvisliga skyldighet att ställa oss till regeringens förfogande för att försvara vårt land.
s 167

Vi hade ställt oss avvisande mot diktaturen, mot rasmaterialismen och mot den rättstolkning, som ledde till koncentrationsläger och likriktning. Men det som vi ansåg vara den nya tidens signum, folkgemenskapstanken, den nationella solidariteten, folkens samverkan i ett nytt Europa, hade vi ingen anledning att svika.
s 169

Jag grubblade på Wigforss’ problem: klassutjämning, socialisering, byråkrati. Då med ens kom tanken flygande: häv kapitalets äganderätt till företagen. Låt varje företag bli sin egen ägare. Detta skulle sedan bli ett av den nysvenska rörelsens väsentligaste reformkrav.
s 170

Vi hade länge letat efter det centrala, det som man på dåtidens språk kallade ”myten”. Många förslag hade varit framme. Till sist kom vi på det: vår myt var myten om kulturen som historiens grundvärde.
s 177