Saturday, August 27, 2005

[Excerpts, Swedish] Heidegren, Preussiska anarkister

Excerpter från Heidegren, Carl-Göran. (1997). Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår. Stockholm/Stehag: Symposion.

Spöknippets mest omfattande excerper hittills och ändock allt för kort.

Jünger betonar med eftertryck att den nationalism som han och hans vänner företräder inte har det minsta att göra med ”monarkismen, konservatismen, den borgerliga reaktionen eller den vilhelminska erans patriotism”. I stället bestämmer han nationalismen som ”den rena och obetvingade viljan till insats för den som centralt värde upplevda och förstådda nationen, med alla krafter och alla medel som står till förfogande”. Med provocerande uppriktighet skriver han vidare: ”Nationalismen, i den mån den är en politisk företeelse, eftersträvar alla tyskars nationella, sociala, vapenföra och auktoritativt organiserade stat.” Det kan inte råda minsta tvekan: Jüngers målsättning i politiskt avseende är att försätta den parlamentariska demokratin ur spel.
s 31

Emedan vi är borgarens oförfalskade, uppriktiga och obönhörliga fiender så bereder oss dennes förruttnelse ett nöje. Vi däremot är inga borgare, utan söner av krig och inbördeskrig, och först när allt detta, denna cirkelrörelse i det tomma, sopats undan kommer det att kunna utveckla sig som ännu ryms inom oss av natur, elementär kraft, äkta vildhet, urspråk, förmåga till verklig alstring med blod och säd. Först då föreligger möjligheten av nya former.”
s 32

Jünger är överhuvudtaget angelägen om att betona att den hållning han skisserar inte låter sig företrädas genom organisationer eller partier. I stället appellerar han till ungdomen, ”dagens okända soldater”, som slagits till marken av ”gemenhetens, rutinens och korruptionens giftgaser”. Dessa slagna måste resa sig och lära sig att man ”I en tid som denna kan marschera även utan fana”.
s 32

Den preussiska anarkistens livselement och livselixir är undantagstillståndet, ingenmanslandet mellan sammanstörtande och ännu inte upprättade nya ordningar. Inom nationalrevolutionära kretsar var detta liktydigt med ett tvåfaldigt nej: ingen fortsättning av Weimar-republiken, men inte heller någon restauration av den vilhelminska staten.
s 36

Spenglers märkliga tankegång är att Preußentum och Sozialismus i grund och botten är en och samma sak, och att vad det närmast kommer an på är att befria den tyska socialismen från Marx.
s 37

Att tjäna med stolthet och befalla med ödmjukhet, kort sagt, frihet i lydnad – så lyder trollformeln! Denna preussiska habitus har enligt Spengler sina rötter hos den tyska riddarorden, som under medeltiden koloniserade östersjökusten. Preußentum är tjänstemannaanda, viljan att på grundval av duglighet inta en bestämd plats i en rangordning, där den högsta rangen består i att vara statens förste tjänare.
s 37

Inte heller för Jüngers gode vän Friedrich Hielscher råder någon tvekan om vad som utgör en preussisk hållning. ”Gestaltandet av det gestaltlösa, begränsande av det gränslösa, tyglande av viljan som vill det hela till att tjäna delen för det helas skull, överhuvudtaget tjänst utifrån frihet, tuktan utifrån fullhet, lydnad utifrån makt.”
s 37 Citatet från Hielscher, Das Reich s 152

[D]en preussiska hållningen är primär i förhållande till den politisk-rättsliga storhet som bär namnet Preussen. ”Den stat som kallar sig Preussen är endast preussisk om den verkligen brukas som redskap för den preussiska hållningen”.
s 37

”Preussen” var inom nationalrevolutionära kretsar tvivelsutan i första hand ett polemiskt begrepp. Dess udd var riktad mot ”Väst” och allt som detta begrepp stod för: Versailles, Rom, parlamentarisk demokrati, liberalism, amerikanism, komfort och så vidare. Weimar-republiken var ”Väst” på tysk botten.
s 37 f

Förknippar man vanligtvis anarkismen med strävan efter att upphäva staten, så syftar Jüngers preussiska anarkism omvänt till att tillintetgöra samhället till förmån för den starka staten.

Kommunismen - den samhälleliga ordningens ”sista och långtråkigaste triumf” - är hänvisad till att företrädas av ett politiskt parti. Den preussiska anarkismens utgångspunkt är däremot: ”Man kan inte verka för Tyskland i sällskap.”
s 41

För Simmel är Nietzsche inte den store immoralisten, utan tvärtom den konsekvente förkunnaren av en ny moral, en moral utan inslag av transcendens: ett jordiskt förnämhetsideal. Detta ideal är förankrat i den mänskliga karaktären, i själsgemenskaper som en människa antingen besitter eller inte besitter. Denna karaktär och dessa egenskaper utgör självändamål i en objektiv betydelse. ”Den förnäma människan”, skriver Simmel, ”frågar inte efter ’vad det kostar’.” Priset må vara hur högt som helst med avseende på umbäranden och prövningar, på subjektivt lidande. De värden den förnäme hyllar står över alla kostnadskalkyler, eller denne nedlåter sig inte till några sådana.
s 42 f

”Inom det parlamentariska demokratier avlöser majoriteter varandra. Den empiriska karaktären växlar, den intelligibla består. Från det ögonblick då den högsta makten överlåts på en enskild individ avlöser män varandra.”
s 44 citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929

”Det är inte vår uppgift att fundera över åtgärder som får det utrikespolitiska trycket att framstå som lindrigare, som kunde mildra de inrikespolitiska spänningarna, och inte heller deltaga i val, att påverka konferenser och omröstningar, att engagera oss i så kallade folkomröstningar. Det är inte vår uppgift att dra i fält med långa triader mot den politiska och sociala moralens allmänna förfall, mot fosterfördrivning, mot strejker, mot utspärrningar, mot minskningen av polis och armé.”
s 45 Citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929

”Därför förhåller det sig så att denna tid kräver en dygd framför alla andra: beslutsamhet. Vad det kommer an på är förmågan att vilja och tro, alldeles oavsett de innehåll som denna vilja och tro ger sig själv.”
s 49, från Das abenteuerliche Herz, s 110

”Ingen fråntar den ansvaret som avfordrar sitt eget samvete räkenskap. Ingen får tiga som ser avgrunder medan andra ännu är blinda.”
s 50 Citatet från förordet till Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, 1932

Vad Niekisch förebrår Hitler är att denne är på väg att förråda Tyskland: hitlerismen är västerländsk demagogi på tysk mark. Att så är fallet avslöjar sig omedelbart genom hållningen till det bolsjevistiska Ryssland. ”Mot bakgrund av det aktuella världsläget kan man endast ifrågasätta endera Versilles-ordningen eller den bolsjevistiska ordningen; den som slår mot den ena försvarar därigenom redan den andra.”
s 55 Citatet från Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, s 16

”Det existerar ingen legal revolution och ingen revolutionär legalitet; där legaliteten börjar upphör revolutionen.”
s 55 Niekisch i Hitler - ein deutsches Verthängnis

Därför är det utlovade Tredje riket snarare en religiös förhoppning än en politisk möjlighet. ”Nationalsocialismen är en form av nationell messianism; Hitler är Messias.” Niekisch drar sig inte för att utdela en dolkstöt i ryggen som rimligen måste ha försatt der Führer i raseri: ”Den nationella messianismen är av judiskt ursprung”. Summa summarum, nationalsocialismen är ingen revolutionär rörelse, den utgör inget hot mot Versailles-systemet, utan är tvärtom dettas förlängda arm i Tyskland.
s 56

”När jag var färdig med min skrift Hitler - ein deutsches Verthängnis, och Webers utkast till teckningarna förelåg, bjöd jag hem Jünger, Schmitt och Bronnen till mig. Jag visade dem utkasten.[…] Jünger avstod från omdöme. Han visste väl, menade han, hur jag tänkt igenom allt och kalkylerat med följderna. Han fann teckningarna bra och verkningsfulla, och säkert skulle skriften göra ett starkt intryck.”
s 56 Niekisch i Gewagtes Leben, s 188-189

”Just den säkerhet varmed typiskt framåtsträvande rörelser leder till resultat som är motsatta sin egen tendens låter förmoda att det här - liksom överallt i livet - inte är tendenserna, utan andra, fördolda drivkrafter som är avgörande.”
s 77 Från Die totale Mobilmachung

Framåtskridande - 1800-talets stora folkkyrka - har allt mer kastat av sig masken av förnuft och humanitet, och framskrider alltmer oförhöljd som ”en halvt grotesk, halvt barbarisk maskinfetischism, en naiv teknikkult”. Detta är framåtskridandets dolda innebörd. Jüngers behandlar temat upplysningens dialektik genom att tala om en grundläggande och genomgripande mobilisering ”som tiden fullbordar med oss”. Sedan första världskriget står det klart att det inte är en partiell mobilisering, som den gamla furstemakten kunde inskränka sig till och inte heller en allmän mobilisering, som var utmärkande för den konstitutionella monarkin under den borgerliga tidsåldern, utan en total mobilisering som står på dagordningen. Man kan bejaka eller avvisa denna process, men undandra sig den kan ingen. ”Den totala mobiliseringen fullbordas i långt mindre utsträckning än den fullbordar sig själv, den är i krigs- och fredstid uttrycket för det hemlighetsfulla och tvingande anspråk som detta liv underkastar oss i massornas och maskinernas tidsålder.”
s 77 f

Redan i de gamla frivilligas jubel vid krigsutbrottet förenade sig ”vämjelsen inför de gamla värdena ned den omedvetna längtan efter ett nytt liv”. Snart stod det emellertid klart att detta krig inte skulle likna andra krig, emedan fronten snabbt kom att utsträckas ända till hemarbeterskan vid symaskinen, samtidigt som skillnaden mellan soldat och civilist allt mer kom att bli överspelad. Det sätt på varpå kriget efter hand allt mer antog formen av en ”gigantisk arbetsprocess” som försatte varje atom i rörelse kungjorde att en ny tidsålder hade tagit sin början, ett förhållande som gör detta krig till en historisk händelse ”som till sin betydelse är vida överlägsen den franska revolutionen”.
s 78

Framtiden kommer att tillhöra dem - stater, nationer, folk - som är i stånd att genomföra en total mobilisering, som är i stånd att kanalisera all frigjord energi i en riktning.
s 78

Carl Schmitt diagnostiserar i sin skrift Der Hüter der Verfassung från 1931 en vändning mot den totala staten, varmed han avser upphävandet av skillnaden mellan stat och samhälle och som en följd därav politiseringen av potentiellt sett alla samhällsområden. I direkt anslutning härtill skriver han: ”En framstående representant för de tyska frontsoldaterna, Ernst Jünger, har för denna häpnadsväckande process infört den högst pregnanta formeln: den totala mobiliseringen.” I den totala staten finns det inte längre något neutralt - i betydelsen opolitiskt - område där staten inte äger rätt att intervenera. Detta förhållande är allra mest påtagligt på ekonomins område. Schmitt förklarar denna rörelse mot den totala staten som en motrörelse till den neutralisering och avpolitisering av staten som varit utmärkande för liberalismens tidsålder. s 79 f

För ett realistiskt tankesätt gäller att sanning och verklighet är identiska och att lögnen så till vida utgör det icke-varande. Idealismen är ett ”oförnämt tankesätt”* just emedan det nedvärderar verkligheten till förmån för något föregivet högre och sannare.
s 87 * Friedrich Georg Jünger i Wiederstand nr 5 1934

"Det är inte heller något huvudsakligt kännetecken för nationalisten att han redan till frukost slukar tre judar - antisemitismen är för honom inte någon väsentlig fråga.”
s 89 Jünger i ”’Nationalismus’ und Nationalismus”, publ. i Das Tagebuch sep 1929

”Vi debatterar inte med renegater som utsätter oss för oförskämdheter i smutsblad utgivna av judiska landsförrädare. Herr Jünger är därmed för oss ett avslutat kapitel.”
s 89 Goebbels svar till Jüngers ovan nämnda artikel i Der Angriff 27 oktober 1929

Det är inte den assimilerade juden han [Jünger] välkomnar, utan den som är sin religion och kultur trogen, det vill säga de vid denna tid i så hög grad föraktade östjudarna som präglade delar av statsbilden i Berlin, framförallt den så kallade Scheunenviertel strax norr om Alexanderplatz.
s 89

Så vitt jag kan se grundar sig för honom [Jünger] ett folks särart inte på en naturbestämning, inte på ”ras” i biologisk bemärkelse, utan snarare på gemensamma erfarenheter och habitus.
s 92

”Bakom formeln om den totala staten finner man den riktiga insikten att dagens stat besitter nya maktmedel och möjligheter av en oerhörd intensitet, vars yttersta räckvidd och följdverkningar vi knappt anar, emedan vårt ordförråd och vår fantasi fortfarande är djupt rotade idet nittonde århundradet. (...) En sådan stat låter inte några statsfientliga, statshämmande, statssplittrande krafter uppkomma i sitt inre. Den har inte en tanke på att lämna ut de nya maktmedlen till sina fiender och förstörare eller på att förankra sin makt i stickord som liberalism, rättsstat eller vad man vill. En sådan stat vet att skilja mellan vän och fiende.”
s 101, Schmitt i Weiterentwicklung des totales Staats in Deutschland, februari 1933

”Från senare tid vill jag här nämna den storartade diskussionen mellan Ernst Jünger och Paul Adams (Deutschland-Sender, 1 februari 1933) som snart kommer att föreligga i tryck. Ernst Jünger företrädde vid detta tillfälle den agonala principen (’människan är inte ägnad för fred’), medan Paul Adams såg krigets mening i frambringandet av herravälde, ordning och fred.”
s 103 f, Schmitt i Der Begriff des Politischen, 3 uppl. s 10n

”De vars själ blivit till ädelsten, kall och gnistrande av tämjd eld, bär framtiden inom sig.”
”De utvaldas skara är liten”
s 112 Hielscher, Das Reich

Utgångspunkt för Hielschers överläggningar bildar tanken att Tyskland sedan Bismarcks avskedande 1890 alltmer kommit att hamna under ett västeuropeiskt-amerikanskt inflytande och därigenom blivit främmande för sig självt. ”Övervinnandet av denna motsägelse”, heter det kort och koncist, ”leder till vänskap med Asien.
s 114

I centrum för Hielschers bok Das Reich, som publicerades våren 1931 på eget förlag, står en egensinnig konception om riket som befinner sig i vardande i den tyska folksjälen. Därvidlag är det emellertid inte tyskheten som avgör om man är tillhörig detta vardande rike, utan det är tvärt om tillhörigheten till riket som avgör om man är att betrakta som tysk. Tysk är helt enkelt Hielschers namn på ”rikets människoslag”. Tillhörigheten till riket är i sin tur en fråga om hållning och tro. Kort sagt, riket och tyskheten är själarnas gemenskap i tron: ”Att vara tysk betyder att göra en sak utan biavsikter. Det är inget rums- och tidsbundet, inte företeelsernas yta, utan väsendet självt, tron, positionen i Gud, närmare bestämt avgör en enda tro tillhörigheten till riket.” Endast den tillhör riket som bekänner sig till riket.
s 115

Den förhandlande borgaren står i färd med att förpassas till historiens skräphög av den kämpande arbetaren. En ny vokabulär gör sig allt mer gällande som livets växelmynt: frihet, bindning, ansvar, ordning, stat etc. ”Den som i dagens Tyskland traktar efter ett nytt herrvälde bör vända blicken dithän där han ser ett nytt medvetande och ansvar i verket.” Den som blickar i denna riktning stöter på arbetargestalten. Följer man Jüngers argumentation så långt är slutsatsen näraliggande, ja närmast tvingande: arbetare måste uppnå ett gestaltmedveteande snarare än ett klassmedvetande - med förbehållet att termen ”arbetare” här inte får uppfattas i en snävt marxistisk betydelse. Jag tolkar vidare att det faller på de preussiska anarkisternas lott att utgöra arbetarens avantgarde.
s 135

”Man skall veta ett i arbetarens tidsålder, när denna bär sitt namn med rätta och inte på så sätt som till exempel idag alla partier kallar sig arbetarpartier, kan det inte finnas något som inte förstås som arbete. Arbete är tempot hos näven, tanken, hjärtat, livet under dag och natt, vetenskapen, kärleken, konsten, tron, kulturen, kriget; arbete är atomens svängningar och kraften som försätter stjärnor och solsystem i rörelse.”
s 137 Från Der Arbeiter

Arbetaren är ingalunda identisk med industriarbetaren; den senare utgör endast en av arbetargestaltens framträdande former - varken mer eller mindre. Sinnebilden för arbetaren är snarare människan som excellerar i umgänget med den modernaste tekniken.
s 137

Jünger talar upprepade gånger om den specifika hållning som utmärker arbetargestalten. Med ett uttryck som ligger vår tids teoretiska diskurs närmare skulle man kunna tala om arbetarens specifika habitus.
s 138

”Det enda möjliga arvet av preusseriet, arbetarskapet, utesluter inte det elementära utan tvärtom innesluter det; det har gått genom anarkins skola, förstörelsen av de gamla bindningarna, därför har det att verkställa ett frihetsanspråk i en ny tid, i ett nytt rum och genom en ny aristokrati.”
s 138 Från Der arbeiter

Arbetaren har gått igenom anarkins skola, men får för den skull inte förväxlas med anarkisten. Det finns all anledning att vara uppmärksam på den tyngdpunktsförskjutning som skett mellan Das abenteuerliche Herz och Der Arbeiter. I arbetsvärlden finns i princip inte längre något utrymme för individuella initiativ, utan varje individ är underkastad en genomgripande förändringsprocess. Tyngdpunkten har förskjutits från Tat till Prozeß, från handlingen som förändrande ingriper i världen till den process som under alla omständigheter - med eller mot den enskilde individens vilja - fullbordar sig. Tiden själv är det som bär upp den anarkistiska kvaliteten, inte den enskilde som sådan. Var Jüngers anarkism en preussisk anarkism, så är hans arbetare förvisso en preussisk arbetare: denne har gått igenom förstörelsens stålbad ur vilket en ny ordning och en ny hierarki är på väg att resa sig. I en våldsamt överspänd formulering, som emellertid samtidigt innehåller en signifikativ sammanställning, heter det: ”Ju mera cyniskt, spartanskt, preussiskt eller bolsjevistiskt som livet låter sig levas, desto bättre kommer det att vara.” Den nya ordningen ger sig inte till känna som rörelsens avstannande utan snarare som ett mönster som uppenbarar sig och blir synligt i rörelsen. ”Härav framgår möjligheten av en munter anarki, som tillika sammanfaller med den strängaste ordning - ett skådespel som redan är förebådat i de stora fältslagen och de jättelika städerna, vars bild återfinns vid vårt århundrades början” Här blir Jüngers inspirationskällor än en gång tydliga: det första världskrigets materialslag och Berlin som fortsättningen på kriget med andra medel.
s 138 f

Det bestående intryck som möter främlingens öga är att en våldsamt accelererad rörelse har bemäktigat sig allt och alla. Det förhåller sig med denna rörelse som med arbetar gestalten: har man väl en gång fått upp ögonen för den så återfinner man den överallt.

Den kan iakttas på fälten där det sås ock skördas, i schakten ur vilka man hämtar malm och kol och vid dammarna där flodernas och sjöarnas vatten däms upp. Tusenfalt varierad verkar den såväl vid minsta arbetsbänk som inom stora produktions områden. Den saknas varken i vetenskapliga laboratorier eller på handelns kontor, i privata eller offentliga lokaler. Det finns inga ställen så avlägsna att den där inte driver, hamrar på, ger sina signaler – det må sedan gälla ett sjunkande skepp ute på nattsvarta havet eller en expedition djupt inne i polarisens kyla. Den är lika mycket där man handlar och tänker som där man kämpar eller roar sig.
För individens del har det märkliga förhållandet inträtt att det kräver en särskild ansträngning för att överhuvudtaget se denne. Som sinnebilden för individens undergång framstår för Jünger den tyska krigskatastrofen vid Langemarck i Belgien den första krigshösten, då tusentals unga frivilliga i en klassisk angreppsformation rusade rakt mot en vägg av maskingevärseld och mejades ner. ”Den fria viljan, bildning, begeistring och dödsföraktets rus” – 1800-talets alla dygder – räckte inte till för att övervinna det fåtal hundra meter där den mekaniska döden regerade. Detta var långt mer än en militär katastrof, det var en antydan om ett förestående epokskifte. Efterkrigstiden utgör såtillvida fortsättningen av den borgerliga individens upplösning och undergång med ”fredliga” medel. Detta är märkbart redan med avseende på de individuella fysionomierna: ansiktena har förlorat allt mer av sin individualitet till förmån för en enhetlig prägel. ”Blicken är lugn och skarp, skolad i att betrakta föremål som rör sig med hög hastighet.” Borta är den oroligt flackande och distraherade blick som kännetecknar borgaren, för vilken redan en starkt trafikerad gatukorsning framkallar en svindelupplevelse. Överhuvudtaget kommer i dagens ansikten alltmer av maskliknande drag till uttryck som hos männen bär en metallisk karaktär, hos kvinnorna en kosmetisk. Dessa ansikten bär enhetlighetens och entydighetens prägel på bekostnad av det säregna och individuella – kort sagt, på den borgerliga individens bekostnad.
s 140 f

Ett annat kännetecken för tiden är strävan att översätta mänskliga förhållanden till talförhållanden, viljan att kvantifiera, en strävan som har funnit sitt karakteristiska uttryck i statistiken, må det sedan handla om produktionsvolymer eller hastighetsrekord.
s 141 f

En annan följd av individens tendentiella försvinnande är att politiska attentat, om de vill uppnå största möjliga verkan, inte längre bör riktas mot ”statens personliga eller individuella företrädare”, utan snarare mot ”järnvägsbroar, radiomaster eller fabrikslager”.
s 142

Skillnaden mellan borgaren och arbetaren består, enligt Jünger, inte i att den senare besitter ett högre värde utan i att de båda helt enkelt är radikalt olika, och därför kan det inte heller finnas någon gemensam måttstock. Individen och typen talar olika språk och lyder under olika skilda lagar. ”Där ett annat språk talas är debatten avslutad och aktionen börjar.” På samma gång gör sig inom arbetargestalten en ny rangordning alltmera märkbar.

Medan arbetargestalten på det nedersta stadiet av rangordningen såsom blind vilja eller planetarisk funktion infångar och underordnar sig den enskilde, installerar den på det andra stadiet denne som bärare av den speciella arbetskaraktären i en mångfald av planenliga konstruktioner. På det sista och hösta stadiet framträder emellertid den enskilde såtillvida som denne omedelbart relaterar sig till den totala arbetargestalten.
s 142

Jüngers lägesbestämning kan sammanfattas på följande sätt. Vi befinner oss i ett interregnum mellan borgarens skenherravälde och arbetargestaltens verkliga herravälde, närmare bestämt i ett skede när det förra definitivt avslöjats som ett sken och det senare börjar göra sig alltmer märkbart. den första fasen av denna övergång kännetecknas av en genomgripande förstörelseprocess riktad mot den bestående ordningen, som underminerar och upplöser dess bindningar och värden. Detta gäller inte minst alla transcendenta, och därför utgör tekniken i Jüngers ögon ”den avgjort mest antikristliga makt som hittills framträtt”. Teknikens segertåg efterlämnar ett ödelagt landskap, ett tillstånd av ”anarki – en anarki som sliter sönder livsenheterna i sina atomer”. Nollpunkten är emellertid redan överskriden. Häremot svarar vad Jünger kallar ”en ny uppspirande känsla för jorden”. Vi befinner oss därmed i den andra fasen ”där tekniken ställer sig till förfogande för stora och djärva planer”, i en fas kännetecknad av att alla medel tas i anspråk för en total mobilisering. Den tredje och avslutande fasen, som vi ännu inte inträtt i, är nådd först när det dynamiskt-explosiva tillståndet har övergått i ett perfektionstillstånd.

Teknikens perfektion är ett av kännetecknen på fullbordan av den totala mobilisering vi är inbegripna i. Denna förmår därför förvisso höja livet till en högre organisationsnivå, men inte, som framstegstanken trodde, till en högre värdenivå. I denna perfektion är det dynamiska och revolutionära rummets avlösning av ett statiskt och mycket ordnat rum antydd.
s 144 f

Arbetaren vet att handskas och umgås med sina medel – tekniken – på samma sätt som djuren brukar sina organ, med en instinktiv säkerhet. Här ekar Spengler: den moderna tekniken utgör arbetarens specifika sätt att hantera och bemästra livet. Man kan med avseende på förhållandet mellan människa och teknik tala om en organisk konstruktion när detta förhållande blivit otvunget eller ”när tekniken uppnått den högsta graden av självklarhet som utmärker djur- och växtlemmar”.
s 146

Generellt gäller att ”tekniken till sin natur inte utgör ett medel som är anpassat och inrättat för nationen”. Arbetargestalten tenderar såtillvida att expandera utöver nationalstatens gränser och begränsningar, och därmed kan inte heller nationen längre komma i fråga som något högsta värde. Jüngers konception – eller kanske snarare vision – spränger nationalismen så att säga inifrån, och arbetsstaten kan därför inte utgöra med än ett övergångstillstånd.
s 146 f

Nationen kan inte längre aspirera på att utgöra ett högsta värde emedan världen förändras i riktning mot arbetargestaltens gränslösa – planetariska – herravälde. Arbetargestalten utgör överhuvudtaget inte något värde utan representerar den punkt där varje diskussion om önskvärt eller icke önskvärt med nödvändighet upphör: varat. ”Denna utgör i sin mest betydande innebörd ett vara, och detta innebär i förhållande till den enskilda individen att denna antingen är arbetare eller inte är det – fullständigt utan betydelse är däremot det blotta anspråket på att vara det.”
s 147

[D]en från sitt första besök i Sovjetunionen just hemkomne Niekisch skriver [i sin recension av der Arbeiter]: ”Ingenstans har ’arbetargestalten’ gjort sig så definitivtgällande som i det bolsjevistiska Ryssland. (…) Understundom ter sig Jüngers framställning som en tankemässig abstraktion, ja som ett förhärligande av den ryska erfarenhetsvärlden.” Niekisch är medveten om att det gnisslar, men han övervinner detta med hjälp av sin högst egna dialektik. ”Förvisso är det en bok som helt och hållet andas storstadsatmosfär. Men den är på samma gång ända ut i sina yttersta förgreningar protestantisk. (…) När allt kommer omkring är bolsjevismen inget annat än Luther i Ryssland.”
s 148 [Uteslutningarna i Niekisch text är Heidegrens.]

Jünger nämner [i sin replik på Albrecht Erich Günters recension av der Arbeiter] tre förutsättningar för att man skall kunna tala om en ny ordning: förekomsten av en ny princip, av en ny människa och av nya former för livet. Är dessa tre förutsättningar uppfyllda så föreligger åtminstone möjligheten att förverkliga en ny ordning. Den fråga som inställer sig är om detta är fallet när det gäller den genomgripande omvälvningsprocess som vi just nu befinner oss i. Jüngers svar lyder att de båda första förutsättningarna tvivelsutan är uppfyllda: den nya principen är arbetet, den nya människan är arbetaren. På den tredje frågan är svaret däremot mindre entydigt.
s 150

”Det system av krafter som hotar vårt liv och vår frihet är och förblir Versailles-systemet, och av detta skäl är observationen och kännedomen om alla makter som befinner sig utanför detta system för oss av största vikt.”
s 162 Jünger i Widerstand september 1933.

”Den ’Totala mobiliseringen’ skildrar den stora processen, ’Arbetaren’ den gestalt vars historiska uppgift består i genomförandet av processen. Den föreliggande betraktelsen driver undersökningen ett steg vidare; den påvisar att prövostenen för detta förlopp inte till äventyrs står att finna i värdet, utan i smärtan.
s 163

Det är det föreliggande arbetets huvudtes att Jüngers strävan att häva det ontologiska undantagstillståndet, en strävan som utgör det ömsom explicita, ömsom fördolda ledmotivet i hans skriftställarskap under åren 1929-1934, kulminerar i tanken att den högsta och oföränderliga måttstock gentemot vilken varje företeelse i samtiden har att mäta sig står att finna i smärtan. När tron på traderade värdehierarkier gått förlorad blir i stället hjärtat absolut. Hjärtat klappar för nationen, men nationens tröja har visat sig vara för trång och sprängs av arbetargestalten som reser anspråk på ett planetariskt herravälde. Då återstår endast smärtan som en evig och omutlig måttstock.
s 163

Ledmotivet i essän om smärtan utgör ”livets tilltagande förstening” och människans övervinnande av smärtan genom ”försakligandet och objektiveringen av livet”. Tekniken för detta förtingligande av livet heter disciplinering, en process vilken i sin tur en ”böjelse för disciplin” i tiden kommer till mötes. Smärta, disciplin och förtingligande: ”Med den fortskridande objektiveringen ökar det mått smärta som kan uthärdas.” Att disciplinera sig själv, att göra sig till ett ting, att rusta sig in för mötet med smärtan innebär att degradera den egna kroppen från ett högsta värde, som till varje pris skall bevaras, till en ”förpost” som man är beredd att uppoffra, att bringa till insats i namn av något högre.
s 164 f

Det [sporten] handlar således i grund och botten mindre om en tävlan mellan individer och mera om ”en exakt mätprocedur”, där det andra medvetande ständigt är närvarande i form av måttband, stoppur, fotolinser etc. Som sådan är sporten ett uttryck för vårt sätt att vara där kroppen genom en utdragen disciplineringsprocess formats till ett lydigt verktyg. Tendensen att objektivera den mänskliga kroppen gör sig även märkbar genom en ökad närvaro av den obeklädda kroppen inom områden som sport, dans ock reklam. Likaså inom medicinen där användande av narkos å ena sidan befria från smärta, å andra sidan ”förvandlar kroppen till ett objekt som står öppet för mekaniska ingrepp på samma sätt som ett livlöst stoff”.
s 166

Från de stora skogarna där överjägmästaren härskar oinskränkt utgår ett hot som underminerar den redan bräckliga ordningen. I några avsnitt ger Jünger en subtil skildring av de mekanismer varigenom giftet tränger in i en redan försvagad samhällskropp: förbrytarband tillåts husera fritt, uppenbara rättsövergrepp beivras inte längre, skumma sakförare uppträder som orättens försvarare i domstolarna, språket förråas, förstörelsens krafter tränger in i ämbeten och magistrat. ”Överjägmästaren liknade en ond läkare som först befordrar sjukdomen för att sedan kunna göra de ingrepp han har i sinnet.” Att på samma gång underblåsa anarkin och uppträda som ordningens försvarare är överjägmästarens sataniska och högst verkningsfulla strategi.
s 174 [Stycket refererar På marmorklipporna.]

Noter

Så sent som i en intervju från mitten av 1980-talet besvarade Jünger frågan hur han definierade den preussiska andan i ordalag som starkt erinrar om Spengler: ”Hos preussarna har av allt att döma de österländska och västerländska influenserna uppnått en sådan balans att ett system av befäl och lydnad, av lustfylld tjänstvillighet kan fungera i harmoni.”
s 182 Jünger i Entretiens avec Ernst Jünger av Julien Hervier, Paris 1986.

”Den som fruktar klara förhållanden och den totala mobiliseringen är ingen socialist. […] Generalstab, produktionsarméer, planer, gemensamt arbete. Fullständig insats och ansvar till det yttersta - det är socialism.”
s 188 Harro Schulze-Boysen i Gegner von Heute utgiven 1932.

”Demokrati och kapitalism är ett och samma ont: man måste bekämpa dem på en och samma gång.”
s 189 Thierry Maulnier i den franska tidskriften Combat från 1936

”Ett folk förväntas flera gånger om året välja mellan fem organiserade system, av vilka vart och ett inom sig är totalt och vart och ett, i sina yttersta konsekvenser, upphäver och förintar de andra, välja till exempel mellan ateism och kristendom, samtidigt mellan socialism och kapitalism, samtidigt mellan monarki och republik, mellan Moskva, Rom, Wittenberg, Genevé och Bruna Huset, och mellan liknande oförenliga vän-fiende-alternativ, bakom vilka finns starka organisationer!”
s 192 Schmitt i Positionen und Begrife, s 189

Den [heroiska realismen] söker inte upp lösningarna utan konflikterna - i dessas skärpa och obeveklighet tycks den för livet eviga mening vara inbäddad.” Bakgrunden till Jüngers hållning utgör vissheten om att leva i en tid ”som ifrågasätter all”. Den heroiska realismen är kompromisslös, emedan varje kompromiss för den som strävar efter något absolut blir ett uttryck för svaghet, för en brist på övertygelse och vilja.
s 198

Uppenbarligen betraktade Jünger vi denna tidpunkt ett framtida krig som mer eller mindre oundvikligt. ”Som vi ser det är ryssarna helt i sin rätt när de strävar efter att förskaffa sig en rustning, som det inte bara är av avgörande betydelse för ryssland att vara i besittning av, utan överhuvudtaget för varje stormakt med avseende på framtida konflikter. (…) Att människan blir lidande under sådana jättelika ansträngningar utgör ingen invändning, utan det är snarare en självklarhet.”
s 203 Jünger, källa ej angiven.

1 comment:

Kulturella fåror said...

Måste tacka för en mycket informativ och givande blog, inte bara på grund av detta ypperliga utdrag ur Preussiska Anarkister utan även för de inspirerande texter som du skapat och lagt upp.

Tack för detta.