Excerpts from Schmitt, Carl (1985) Political Theology, MIT Press. The translation is of the second edition of Political Theology from 1934. The first edition was published in 1922.
I now [1934] distinguish not two but three types of legal thinking; in addition to the normativist and the decisionist types there is the institutional one.
p. 2
Whereas the pure normativists thinks in terms of impersonal rules, and the decisionist implements the good law of the correctly recognized political situation by means of a personal decision, institutional legal thinking unfolds in institutions and organizations that transcend the personal sphere. And whereas the normativist in his distortion makes of law a mere mode of operation of a state bureaucracy, and the decisionist, focusing at the moment, always rund the risk of missing the stable content in every great political movement, an isolated institutional thinking leads to the pluralism characteristic of a feudal-corporate growth that is devoid of sovereignty.
p. 3
Sovereign is he who decides on the exception.
p. 5
The assertion that the exception is truly appropriate for the juristic definition of sovereignty has a systematic, legal-logical foundation. The decision on the exceprion is a decision in the true sense of the word. Because a genaral norm, as represented by an ordinary prescription, can never encompass a total exception, the decision that a real exception exists cannot therefore be entirely derived from this norm.
p. 5-6
The exceprion, which is not codified in the existing legal order, can at best be characterized as a case of extre peril, a danger to the existance of the state, or the like. But it cannot be cirumscribe factually and made to conform to a preformed law.
p. 6
The most guidence the constitution can provide is to indicate who can act in such a case. If such action is not subject to controls, if it is not hampered in some way by checks and balances, as is the case in a liberal constitution, the it is clear who the sovereign is. He decides whether there is an extreme emergency as well as what must be done to eliminate it. Although he stands outside the normally valid legal system, he nevertheless belongs to it, for it is he who must decide whether the constitution needs to be suspended in its entirety.
p. 7
After all, every legal order is based on a decision, and also the concept of the legal order, which is applied as something selfevident, contains whitin it the contrast of the two distinct elements of the juristic – norm and decision. Like every other order, the legal order rests on a decision and not on a norm.
p. 10
What charaterizes an exception is principally unlimited authority, which means the suspensin of the entire existing order. In such a situation it is clear that the stat remains, wheras law recedes. Because the exception is different from anarchy and chaos, order in the juristic sense still prevails even if it is not of the ordinary kind.
The existence of the state is undoubted proof of its superiority over the validity of the legal norm. The decision frees itself from all normative ties anf becomes in the true sense absolute. The state suspends the law in the exception on the basis of its right of self-preservation, as one would say.
p. 12
The exception is that which cannot be subsumed; it defies general codification, but it simultaneously reveals a specifically juristic element – the decision in absolut purity.
p. 13
There exists no norm that is applicable to chaos. For a legal order to make sense, a normal situation must exist, and he is sovereign who definitly decides whether this normal situation actually exists.
p. 13
The exception can be more important to it than the rule, not because of a romantic irony for the paradox, but because the seriousness of an insight goes deeper than the clear generalizations unferred from what ordinarily repeats itself. The exceptions is more important than the rule. The rule proves nothing; the exception proves everything: It confirms not only the rule but also its existance, which derives only from the exception. In the exception the power of real life breaks through the crus of a mechanism that has become torpid by repetition.
p. 15
Sovreignty is the highest, legally independent, underived power.
p. 17
The basis for the validity of a norm can only be a norm; in juristic terms the state is therefore identical with its constitution, with the uniform basic norm.
p. 19
The age-old Aristotelian opposites of deliberation and action begin with two distinct forms; wheras deliberation is approchable through legal form, action is approchable only by a technical formation.
p. 28
All significant concepts of the modern theory of the state are secularized theological concepts not only because of their historical development – in which they were transferred from theology to the theory of the state, whereby, for example, the omnipotent God became the omnipotent lawgiver – but also because of thier systematic structure, the recognition of which is necessary for a sociological consideration of these concepts. The exception in jurisprudence i analogous to the miracle in theology. Only by being aware of this analogy can we appreciate the manner in which the philosophical ideas of the state developed in the las centuries.
The idea of the modern constitutional state triumphed together with deism, a theology and metaphysics that banished the miracle from the world. This theology anf metaphysics rejected not only the transgression of the laws of nature through an exception brought about by direct intervention, as found in the idea of a miracle, but also in the sovereign’s direct intervention in a valid legal order. The rationalism of the enlightenment rejected the exception in every form.
p. 36-37
After the writers of the Restoration developed a political theology, the radicals who opposed all existing order directed, with heightened awareness, their ideological efforts against the belief in God altogether, fighting that belief as if it were the most fundamental expression of the belief in any authority and unity.
p. 50
Every political idea in one way or another takes a position on the “nature” of man and presupposes that he is either “by nature good” or “by nature evil.” This issue can only be clouded by pedagogic or economic explanations, but not evaded.
p. 56
According to Donoso Cortés, it was characteristic if bourgeois liberalism not to decide in this battle but to begin a discussion. He straightforwardly defined the bourgeoisie as a “discussing class,” una clasa discutidora. It has thus been sentenced. This definition contains the class characteristic if wanting to evade the decision. A class that shifts all political activity onto the plane of conversation in the press and in parliament is no match for social conflict
p. 59
Although the liberal bourgeoisie wanted a god, its god could not not become active; it wanted a monarch, but he had to be powerless; it demanded freedom and equality but limited voting rights to the propertied classes in order to ensure the influence of education and property on legislation, as if education and property entitled that class to repress the poor and uneducated; it abolished the aristocracy of blood and family but permitted the impudent rule of the moneyed aristocracy, the most ignorant and most ordinary form of an aristocracy; it wanted neither the sovreignty of a king nor that of the people. What did it actually want?
The curious contradictions of this liberalism struck not only reactionaries such as Donoso Cortés and F. J. Stahl but also revolutionaries such as Marx and Engels.
p. 59-60
Just as liberalism discusses and negotiates every political detail, so it also wants to dissolve metaphysical truth in a discussion. The essence of liberalism is negotiation, a cautious half measure, in the hope that the definitive dispute, the decisive bloody battle, can be transformed into a parliamentary debate and permit the decision to be suspended forever in an everlasting discussion.
p. 63
[D]ecisionism is essentially dictatorship, not legitimacy. [...] [I]n the face of radical evil the only solution is dictatorship, and the legitimist principle of succession becomes at such a moment empty dogamtism. Authority and anarchy could thus confront each other in absolute decisiveness and form a clear antithesis: De Maistre said that every government is necessarily absolute, and the anarchist says the same; but with the aid of his axiom of the good man and corrupt government, the latter draws the exact opposite political conclusion, manelym that all governments must be opposed for the reason that every government is a dictatorship. Every claim of a decision must be evil for the anarchist, because the right emerges by itself if the immanence of life is not disturbed by such claims. This radical antithesis forces him of course to decide against the decision; and this results in the odd paradox whereby Bakunin, the greatest anarchist of the nineteenth century, had to become in theory the theologian of the antitheological and in practice the dictatir of an antidictatorship.
p. 66
Tuesday, May 31, 2005
Sunday, May 29, 2005
Book chain-blog
Copyriot invited Spöknippet to participate in what might be called a "chain-blog" about books. Admittedly rather plebeian, this does provide some indication on what you can expect to read in the not to distant future here.
Total number of books owned?
At the moment, 400-500.
The last book I bought?
Julius Evola - Revolt against the moden world together with Thomas Hobbes - Leviathan.
The last book I read?
Carl Schmitt - Political Theology. Excerpts are on the way.
Five books that mean a lot to me? (AKA books I've read more than 3 times)
- Johan Tralau - Människoskymming - Främlingsskap, frihet och Hegels problem hos Karl Marx och Ernst Jünger.
- Carl-Göran Heidegren - Preussiska anarkister - Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår.
- Atos Wirtanen - Tekniken, Människan, Kulturen.
- Carl von Clausewitz - Vom Krige.
- The Bible.
Tag 5 people and have them fill this out on their blog.
Update May 31, 2005
It seems like some kind of motivation for the books chosen would be in place.
• Johan Tralau's Människoskymmning pretty much "saved" marxism. Tralau convincingly shows the similarities between Ernst Jünger and Karl Marx. "The young" Marx was in no way a humanist, quite the contrary.
• As for Dennis C-G Heidegren's Preussiska anarkister served as an important introduction to Ernst Jünger and people around him as well as to conservative revolution in general.
• Atos Wirtanen's Tekniken, Människan, Kulturen introduced Oswald Spengler and in a way also Nietzsche many years ago. Wirtanen's combination of Marx and Darwin together with the near futuristic technological optimism of the Fifties was at the time very inspiring.
• When it comes to analysing conflicts in general and wars in particular there are few books that come close to Carl von Clausewitz' Vom Krige. A metapolitical classic.
• There is always something in the book of books. The Bible is not only an immense source of inspiration but also fundamental for understanding Europe as well as the west.
Wednesday, May 18, 2005
[Swedish] Lite om bloggar
Bloggosfären är fylld av liberal sörja, borgare som desperat klamrar sig fast vid modernitetens ruiner. Från Esbatis kommentarer till Alicio i Underlandet. Det finns av den anledningen ytterst sällan någon anledning att på ett direkt sätt förhålla sig till andra bloggar.
Att nedlåta sig till debatterande är för Spöknippet otänkbart. Varje gång någon liberal untermensch med en blogg skriver om Spöknippet genereras givetvis trafik hit. Samtidigt är det ju knappast några andens aristokrater som trillar in den vägen. Det är måhända ingen slump att de bloggar (Café Exposé, Project Subaltern, Svartvit, Future/Past) som har Spöknippet bland sina länkar inte heller de refererar andra bloggar i någon större utsträckning.
Spöknippet finns däremot av någon outgrundlig anledning inte med bland Copyriots fasta länkar men rsms har trots allt haft den goda smaken att upprepade gånger länka Spöknippet. Oavsett detta är Copyriot en utmärkt sida som, ämnet till trots, lyckas undvika att helt och hållet sjunka ned i dagspolitikens förgörande träsk.
Den blogg som föranledde denna post är dock av ett annat slag. PoMOQueer, vilken görs av någon slags postmodernistiskt lagd homofil kulturkofta. Dess länk till Spöknippet förefaller något märklig.
Om däremot någon till äventyrs skulle känna till någon Traditionalistisk, konservativt revolutionär eller bara preussisk blogg, var inte främmande för att posta en länk i comments. Då skulle det kanske finnas anledning att länka andra bloggar något flitigare. Det sägs nämligen att dylik verksamhet är en cental del av "bloggandet"...
"Vi kommer att akta oss för att göra något för högern eller vänstern. Vi befinner oss lika långt från båda. Men vi kommer även akta oss för att företa något riktat mot dessa krafter i samtiden. Ty det är inte vår avsikt att väcka dessa till nytt liv genom att angripa dem utifrån. Överlåt dem åt sig själva. Bekymra er inte om dem. Då går de hädan. Samtliga." (Friedrich Hielscher)
Att nedlåta sig till debatterande är för Spöknippet otänkbart. Varje gång någon liberal untermensch med en blogg skriver om Spöknippet genereras givetvis trafik hit. Samtidigt är det ju knappast några andens aristokrater som trillar in den vägen. Det är måhända ingen slump att de bloggar (Café Exposé, Project Subaltern, Svartvit, Future/Past) som har Spöknippet bland sina länkar inte heller de refererar andra bloggar i någon större utsträckning.
Spöknippet finns däremot av någon outgrundlig anledning inte med bland Copyriots fasta länkar men rsms har trots allt haft den goda smaken att upprepade gånger länka Spöknippet. Oavsett detta är Copyriot en utmärkt sida som, ämnet till trots, lyckas undvika att helt och hållet sjunka ned i dagspolitikens förgörande träsk.
Den blogg som föranledde denna post är dock av ett annat slag. PoMOQueer, vilken görs av någon slags postmodernistiskt lagd homofil kulturkofta. Dess länk till Spöknippet förefaller något märklig.
Om däremot någon till äventyrs skulle känna till någon Traditionalistisk, konservativt revolutionär eller bara preussisk blogg, var inte främmande för att posta en länk i comments. Då skulle det kanske finnas anledning att länka andra bloggar något flitigare. Det sägs nämligen att dylik verksamhet är en cental del av "bloggandet"...
Sunday, May 15, 2005
[Swedish] Med Lenin mot vänstern
"Socialister", det är i de flesta fall i själva verket bara frågan om lätt maskerade liberaler, brukar i allmänhet vara snabba med att hylla och förespråka allsköns perversion och depraverat beteende. Det har dock inte alltid varit så. Lenin visste som synes nedan betydligt bättre.
Utdragen kommer ifrån Clara Zetkins Hågkomster av Lenin. Ett längre utdrag, med senare tiders socialisters vanliga fördömanden av Lenin, hittas här.
"Ungdomens ändrade inställning till sexuallivets problem är givetvis "principiell" och grundad på en teori. En del säger att deras inställning är revolutionär och kommunistisk och tror själva att det är så. Det gör inget intryck på mig som är gammal. Visserligen är jag långtifrån någon dyster asket, men ungdomens nya sexualliv - ibland också ålderdomen - tycks mig ofta vara rent borgerligt, en utbyggnad av den gamla borgerliga bordellen. [...] Säkert känner ni till den storartade teorin, att i ett kommunistiskt samhälle tillfredsställs den sexuella åtrån och kärleksbehovet lika enkelt och självklart som man "dricker ett glas vatten". Vattendrickningsteorin har gjort en del av vår ungdom alldeles tokig och varit ödesdiger för många unga pojkar och flickor. Vattendrickningsteorins anhängare påstår att de är marxistiska. Jag betackar mig för en sådan marxism som direkt och omedelbart härleder alla företeelser och omvandlingar i samhällets ideologiska överbyggnad ur deras ekonomiska bas. [...]
Jag anser den berömda vattendrickningsteorin vara fullkomligt omarxistisk och till på köpet antisocial. I sexuallivet tar sig ju inte bara det av naturen givna uttryck, utan också det som har blivit kultur, det må vara högt eller lågt. I sin bok "Familjens ursprung" har Engels påpekat hur betydelsefullt det är att en allmän könsdrift utvecklats och förfinats till individuell könskärlek. Könens förhållande är ju inte enbart ett växelspel mellan samhällsekonomin och ett fysiskt behov, avsiktligt utvalt för fysiologiskt betraktande. Det vore rationalism, inte marxism, att vilja återföra dessa relationers omvandling, fristående och lösryckta ur sitt sammanhang, på samhällets ekonomiska grundvalar. Javisst, törst måste släckas! Men inte brukar väl en normal människa under normala förhållanden lägga sig ner i gatsmutsen och dricka ut en vattenpöl? Eller ens ur ett glas som har blivit solkigt längs kanten av mångas läppar? Den sociala sidan är ändå viktigare än allt annat. Vattendrickningen är faktiskt individuell. Till kärlek måste man vara två och en tredje, ett nytt liv, kan uppstå. På detta faktum grundar sig samhällets intresse och plikten mot gemenskapen.
Som kommunist har jag ingen som helst sympati för vattendrickningsteorin, inte ens om den bär den vackra etiketten "kärlekens befrielse". Förresten är kärlekens befrielse varken någon ny eller någon kommunistisk ide. Ni minns nog att den predikades i skönlitteraturen framför allt någon gång i mitten av förra århundradet, då den kallades "hjärtats frigörelse". I borgerlig praxis visade den sig vara en köttets frigörelse. Predikandet var talangfullare då än det är nu, hur är det i praktiken kan jag inte bedöma. Det är inte så att jag vill predika askes med min kritik. Absolut inte! Kommunismen skall inte komma med askes utan med livsglädje, livskraft, bland annat genom ett förverkligat kärleksliv. Men den nu så ofta iakttagna sexuella hypertrofin ger enligt min uppfattning varken livsglädje eller 1iyskraft, den bara tar. I revolutionens tidsålder är detta illa, mycket illa.
I synnerhet ungdomen behöver livsglädje och livskraft. Hälsosam idrott, gymnastik, simning, fotvandring, kroppsövningar av alla slag är vad ungdomen behöver, lika väl som mångsidiga andliga intressen. Den måste lära, studera och forska, alltsammans så mycket som möjligt i gemenskap med andra! Sådant ger ungdomen mer än de ständiga föredragen och diskussionerna om sexuella problem och det man kallar att njuta av livet. En sund kropp i en sund själ! Varken munk eller Don Juan, men inte heller ett mellanting som den tyske småborgaren. Ni känner vår unge kamrat X Y Z? Han är en präktig pojke, högt begåvad. Men jag är rädd för att det ändå aldrig blir något av honom. Han fladdrar och far från den ena kärleksupplevelsen till den andra. Det duger inte i den politiska kampen och inte i revolutionen. Jag skulle aldrig våga satsa på en kvinnas pålitlighet och uthållighet i striden om hennes personliga kärlekshistoria vore sammanflätad med politiken. Inte heller skulle jag lita på en man som springer efter vartenda kjoltyg och blir förtrollad av varenda liten hona. Nej sådant går inte alls ihop med revo1utionen! Lenin for upp, slog handen i bordet och gick hastigt några steg fram och tillbaka i rummet.
- Revolutionen fordrar koncentration, en stegring av krafterna både hos massan och hos individen. Den accepterar inte orgiastiska förhållanden av den sorten som är normala för d'Annunzios dekadenta hjältar och hjältinnor. Ett otyglat sexualliv är borgerligt, ett tecken på förfall. Proletariatet är en klass i uppåtgående. Den behöver inte ruset, varken som bedövningsmedel eller som stimulans - varken den sexuella överretningens rus eller alkoholruset. Proletariatet kan och får inte glömma kapitalismens avskyvärdhet, dess ruttenhet och barbari. Sina starkaste impulser till kamp får det genom sitt klassläge, genom det kommunistiska idealet! Vad proletariatet behöver är klarhet, klarhet och åter k1arhet! Därför upprepar jag ännu en gång, att vi inte vill veta av något slöseri, någon försvagning, någon utarmning av krafterna. Självbehärskning och självdisciplin är inte slaveri, inte heller då det gäller kärleken. Men förlåt mig, Clara! Jag har kommit långt bort från utgångspunkten för vårt samtal. Varför kallar ni mig inte till ordningen? Det är bekymren som sätter fart på min tunga. Vår ungdoms framtid ligger mig så varmt om hjärtat. Det är en del av revolutionen. Och om skadeverkningen likt ogräsrötter kryper över till revolutionens värld från det borgerliga samhället, så är det bäst att ingripa i tid. Problemen vi talar om är förresten också en beståndsdel i kvinnofrågan."
Utdragen kommer ifrån Clara Zetkins Hågkomster av Lenin. Ett längre utdrag, med senare tiders socialisters vanliga fördömanden av Lenin, hittas här.
"Ungdomens ändrade inställning till sexuallivets problem är givetvis "principiell" och grundad på en teori. En del säger att deras inställning är revolutionär och kommunistisk och tror själva att det är så. Det gör inget intryck på mig som är gammal. Visserligen är jag långtifrån någon dyster asket, men ungdomens nya sexualliv - ibland också ålderdomen - tycks mig ofta vara rent borgerligt, en utbyggnad av den gamla borgerliga bordellen. [...] Säkert känner ni till den storartade teorin, att i ett kommunistiskt samhälle tillfredsställs den sexuella åtrån och kärleksbehovet lika enkelt och självklart som man "dricker ett glas vatten". Vattendrickningsteorin har gjort en del av vår ungdom alldeles tokig och varit ödesdiger för många unga pojkar och flickor. Vattendrickningsteorins anhängare påstår att de är marxistiska. Jag betackar mig för en sådan marxism som direkt och omedelbart härleder alla företeelser och omvandlingar i samhällets ideologiska överbyggnad ur deras ekonomiska bas. [...]
Jag anser den berömda vattendrickningsteorin vara fullkomligt omarxistisk och till på köpet antisocial. I sexuallivet tar sig ju inte bara det av naturen givna uttryck, utan också det som har blivit kultur, det må vara högt eller lågt. I sin bok "Familjens ursprung" har Engels påpekat hur betydelsefullt det är att en allmän könsdrift utvecklats och förfinats till individuell könskärlek. Könens förhållande är ju inte enbart ett växelspel mellan samhällsekonomin och ett fysiskt behov, avsiktligt utvalt för fysiologiskt betraktande. Det vore rationalism, inte marxism, att vilja återföra dessa relationers omvandling, fristående och lösryckta ur sitt sammanhang, på samhällets ekonomiska grundvalar. Javisst, törst måste släckas! Men inte brukar väl en normal människa under normala förhållanden lägga sig ner i gatsmutsen och dricka ut en vattenpöl? Eller ens ur ett glas som har blivit solkigt längs kanten av mångas läppar? Den sociala sidan är ändå viktigare än allt annat. Vattendrickningen är faktiskt individuell. Till kärlek måste man vara två och en tredje, ett nytt liv, kan uppstå. På detta faktum grundar sig samhällets intresse och plikten mot gemenskapen.
Som kommunist har jag ingen som helst sympati för vattendrickningsteorin, inte ens om den bär den vackra etiketten "kärlekens befrielse". Förresten är kärlekens befrielse varken någon ny eller någon kommunistisk ide. Ni minns nog att den predikades i skönlitteraturen framför allt någon gång i mitten av förra århundradet, då den kallades "hjärtats frigörelse". I borgerlig praxis visade den sig vara en köttets frigörelse. Predikandet var talangfullare då än det är nu, hur är det i praktiken kan jag inte bedöma. Det är inte så att jag vill predika askes med min kritik. Absolut inte! Kommunismen skall inte komma med askes utan med livsglädje, livskraft, bland annat genom ett förverkligat kärleksliv. Men den nu så ofta iakttagna sexuella hypertrofin ger enligt min uppfattning varken livsglädje eller 1iyskraft, den bara tar. I revolutionens tidsålder är detta illa, mycket illa.
I synnerhet ungdomen behöver livsglädje och livskraft. Hälsosam idrott, gymnastik, simning, fotvandring, kroppsövningar av alla slag är vad ungdomen behöver, lika väl som mångsidiga andliga intressen. Den måste lära, studera och forska, alltsammans så mycket som möjligt i gemenskap med andra! Sådant ger ungdomen mer än de ständiga föredragen och diskussionerna om sexuella problem och det man kallar att njuta av livet. En sund kropp i en sund själ! Varken munk eller Don Juan, men inte heller ett mellanting som den tyske småborgaren. Ni känner vår unge kamrat X Y Z? Han är en präktig pojke, högt begåvad. Men jag är rädd för att det ändå aldrig blir något av honom. Han fladdrar och far från den ena kärleksupplevelsen till den andra. Det duger inte i den politiska kampen och inte i revolutionen. Jag skulle aldrig våga satsa på en kvinnas pålitlighet och uthållighet i striden om hennes personliga kärlekshistoria vore sammanflätad med politiken. Inte heller skulle jag lita på en man som springer efter vartenda kjoltyg och blir förtrollad av varenda liten hona. Nej sådant går inte alls ihop med revo1utionen! Lenin for upp, slog handen i bordet och gick hastigt några steg fram och tillbaka i rummet.
- Revolutionen fordrar koncentration, en stegring av krafterna både hos massan och hos individen. Den accepterar inte orgiastiska förhållanden av den sorten som är normala för d'Annunzios dekadenta hjältar och hjältinnor. Ett otyglat sexualliv är borgerligt, ett tecken på förfall. Proletariatet är en klass i uppåtgående. Den behöver inte ruset, varken som bedövningsmedel eller som stimulans - varken den sexuella överretningens rus eller alkoholruset. Proletariatet kan och får inte glömma kapitalismens avskyvärdhet, dess ruttenhet och barbari. Sina starkaste impulser till kamp får det genom sitt klassläge, genom det kommunistiska idealet! Vad proletariatet behöver är klarhet, klarhet och åter k1arhet! Därför upprepar jag ännu en gång, att vi inte vill veta av något slöseri, någon försvagning, någon utarmning av krafterna. Självbehärskning och självdisciplin är inte slaveri, inte heller då det gäller kärleken. Men förlåt mig, Clara! Jag har kommit långt bort från utgångspunkten för vårt samtal. Varför kallar ni mig inte till ordningen? Det är bekymren som sätter fart på min tunga. Vår ungdoms framtid ligger mig så varmt om hjärtat. Det är en del av revolutionen. Och om skadeverkningen likt ogräsrötter kryper över till revolutionens värld från det borgerliga samhället, så är det bäst att ingripa i tid. Problemen vi talar om är förresten också en beståndsdel i kvinnofrågan."
Saturday, May 14, 2005
[Excerpts, Swedish] Jünger, Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation
Excerpts from Jünger, Ernst (1975) Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation, Cavefors: Staffanstorp
Updated July 23, 2005: A number of excerpts were added.
Alla tecken tyder på krig inom kort; jag gör därför klokt i att räkna med att jag måste lägga ned arbetet. […] I alla händelser måste då pennan vila helt och hålet, med undantag av dagboken. Arbetet måste överlåtas åt ögonen, ty skådespel kommer inte att saknas.
s 22, 16 april 1939
Hos andra maskar, som lever av rov, såsom errantier och i synnerhet sagitter, finns det arter av stor skönhet som jag ofta beundrat på havsstränderna. Här ser man hur levnadssättet och inte blodsfrändskapen adlar.
s 23, 18 april 1939
I eftermiddags med min bror ute på mossen i kvavt väder. Samtal om skillnaden mellan nihilism och anarki. Enligt Friedrich Georg består denna olikhet även av det faktum att nihilismen förmår tillägna sig en betydande grad av ordning. Man skulle kanske rent allmänt kunna påstå att den synbara ordningen måste öka i samma mån som den inre harmonin går förlorad. Således ökar antalet läkare i samma takt som förmågan att bota försvinner.
s 24, 30 april 1939
”Bakom allt finns ändå en lag som är starkare än kulturerna, och även om dessa går under så uppstår den alltid på nytt.”
s 33, 10 april 1940
Varje kapitulation är en oåterkallelig handling som drabbar krigarens urkraft. Jag är övertygad om att även språket påverkas. Man kan särskilt tydligt se det under inbördeskrig då de slagna fraktionernas språk genast mister sin kraft.
s 46, 12 Juni 1940
Heraklit har rätt: Ingen kan gå två gånger genom samma flod. Det hamlighetsfulla i en sådan förvandling ligger i att den svarar mot förändringar i det inre – det är vi som skapar vår värld, och det vi upplever beror inte på en slump. Tingen väljs ut och påverkas av vårt tillstånd: Världen är sådan som vi är beskaffade. Var och en av oss är alltså i stånd att förändra världen – detta är den oerhörda betydelsen människan har förlänats. Därför är det också viktigt att vi arbetar med oss själva.
s 50, 23 Juni 1940
Denna återgång till den absoluta statens former, dock utan aristokrati, det vill säga utan inre distans, möjliggör katastrofer vilkas omfattning man ännu inte har någon föreställning om. Men man anar dem, i en känsla av fruktan som kastar sin skugga till och med över triumferna.
s 65, 25 oktober 1941
Jag får inte ett ögonblick glömma att jag är omgiven av olyckliga och djupt lidande människor. Vad vore jag annars för slags människa och officer? Uniformen förpliktar till att ge skydd överallt där det är möjligt.
s 84, 18 juli 1942
Karaktärsmässigt har engelsmannen, om man jämför honom med preussaren, flegmatikerns försprång framför sangvinikern och objektivt sett sjömannens framför landkrabban. Ett sjöfarande folk är vant vid större svängningar. Därtill kommer de ofta framhållna fördelarna med det normandiska arvskiftet, som är gynnsammare för bildandet av ett ledande skikt, framför det samgermanska systemet. I varje fall är det bättre att stå rygg mot rygg eller skuldra vid skuldra med sådana kusiner, som vid Waterloo, än ansikte mot ansikte. Den preussiska politiken gick ju också alltid ut på detta, och denna politik var bra så länge den sköttes av jordägare och inte av den plebiscitära demokratins utvalda. Naturligtvis minskar jordens betydelse när befolkningssiffran stiger och får sin tyngdpunkt i storstäderna; men havets betydelse blir större.
s 89, 16 augusti 1942
I en sådan zon som denna förverkligas något som jag förr spekulerade över i olika riktningar – nämligen tanken att där allt är tillåtet, blir resultatet först anarki och därefter en strängare ordning. Den som likviderar sina motståndare helt godtyckligt kan inte själv vänta sig någon pardon; och därmed skapas nya, hårdare stridsmetoder.
Teoretiskt tyckte jag att detta var lockande, men i praktiken nalkas oundvikligen det ögonblick då det blir fråga om att lyfta sin hand mot värnlösa människor. Att med kallt blod göra detta är bara möjligt i strider med djur eller i krig som förs mellan ateister.
s 104, 11 december 1942
Den verkligt starka, den som är bestämd att härska, känns igen på att han inte uppträder alltigenom som fiende, som en person fylld av hat; han känner också ansvar för motståndaren. Att man har mera kraft än de andra, visar sig på ett högre plan än där det fysiska våldet finns, som ju bara övertygar subalterna naturer.
s 104, 11 december 1942
Brev från Perpetua, min mor och Carl Schmitt. Denne skriver om nihilismen som han vid en genomgång av de fyra elementen associerar med elden. Nihilistisk, skriver han, är driften att låta sig brännas i krematorier. Ur askan uppstår Fågel Fenix, det vill säga luftens rike.
Carl Schmitt är en av de få som söker inordna skeendet i kategorier som inte är så kortlivade som de nationella, sociala eller ekonomiska. Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.
s 107 23 december 1942
Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.
s 109, 31 december 1942
Om det är som Clausewitz hävdar, nämligen att kriget är en fortsättning på politiken med andra medel, innebär det också att ju totalare kriget förs, desto mindre inflytande får politiken.
s 115, 28 februari 1943
Vid kanalkusten lär man vara i färd med att bygga väldiga raketbatterier, varifrån man ämnar beskjuta London med flytande luft. Kniébolo har alltid överskattat sådana noviteter.
s 124, 3 maj 1943
I alla schematiska förbättringsteorier, i alla socialhygieniska åtgärder finns en speciell sorts bannlysning, en speciell grymhet. Det sannskyldiga eländet är djupt och substantiellt, och lika så hör det onda till vår existens, till vår inre natur; man får inte blunda för detta på ett puritanskt vis.
s 133 f, 18 juli 1943
I kväll kom Bogo [Hielscher, Spöknippets anm.] i sällskap med Husser till Rapfaël. Bogo framstår för mig i denna på självständiga människor så fattiga tid som en av de bekanta jag grubblat mest över men kommit minst underfund med. Förr trodde jag att han skulle gå till vår tids historia som en hyperintellektuell men föga känd figur; i dag tror jag emellertid att han kommer att uträtta mer.
s 145, 16 oktober 1943
Redan från början förstod jag att hans [Hitlers] utmärkelser var det man måste frukta mest, och jag sade med Friedrich Georg: Ingen ära vinner den / som deltar i dina slag / dina segrar är föraktliga / liksom dina nederlag.
s 147, 16 oktober 1943
ur ”Abschiedslied” i Friedrich Georg Jüngers diktsamling Der Taurus (1937): Ruhm nicht bringt es, / Deine Schlachten mitzuschlagen, / Deine Siege sind verächtlich / Wie die Niederlagen.
not s 307.
Tysklands öde är förtvivlat om det inte hos dess ungdom, och i synnerhet hos dess arbetare, växer fram ett nytt riddarskap.
s 149, 28 oktober 1943
Vi samtalade om Leipzig där han [Hendrik de Man] hade verkat före första världskriget som medarbetare i socialdemokratiska ”Volkszeitung”. Man förvånas gång på gång över dessa gamla socialister som på den tiden betraktades som revolutionärer. Det var i själva verket ett nytt skikt av ordningsbevarare som trängde fram i alla länder under arbetarstatens födslovåndor. Förvandlingen från ämbetsman till funktionär eller, för att tala med Carl Schmitt, från legitimitet till legalitet påminner om övergången från hieratisk till demotisk skrift.
s 150, 5 november 1943
De bästa hjärnorna inom den tyska generalstaben var inte bara emot besättandet av Rehnlandet och randstaterna, utan också emot den forcerade rustningen över huvud taget. Militärbefälhavaren har berättat detaljer för mig som varje framtida historiker kommer betrakta som icke trovärdiga. Situationen kan bara beskrivas med en paradox: Krigarkasten ville visserligen bibehålla kriget, men i arkaisk form. I dag sköts det av tekniker.
Till denna sfär hör de nya makthavarnas attacker mot det gamla begreppet vapenära och mot resterna av riddarandan.
s 162, 29 mars 1944
Invasionen sysselsätter allas tankar; både den tyska ledningen och fransmännen tror att den kommer att äga rum under de närmaste dagarna. Men vilka fördelar skulle engelsmännen uppnå? De liknar en bankir som inhöstar säkra vinster på grund av krigets växlingar på östfronten. Av vilken orsak skulle de avbryta detta högst gynnsamma parti? Det kan, även bortsett från amerikanernas önskningar, tänkas flera orsaker; Ryssarna kan bli för starka eller också för svaga. De kan också hota med förhandlingar om separatfred.
s 169, 8 maj 1944
I staden [Paris] råder det allt oftare brist på gas och elektricitet. Vi lever i en ny sorts belägringstillstånd. Anfallen riktas inte så mycket mot fabriker och förrådsbyggnader som mot trafik- och energipulsådror, helt naturligt i ett krig mellan arbetare.
s 170, 17 maj 1944
Generaler är för det mesta energiska och dumma, det vill säga de äger den aktiva och organisatoriska intelligens som finns hos varje bättre telefonist och som är föremål för massas stupida beundran. Eller också är de bildade, och det går ut över brutaliteten som hör till deras yrke. Således brister det alltid någonstans, antingen i vilja eller överblick. Högst sällan förenas handlingskraft och bildning, som hos Caesar eller Sulla eller i vår tid hos Scharnhorst och prins Eugen. Av det skälet är generaler också för det mesta hantlangare man betjänar sig av.
s 173, 31 maj 1944
Samtal [med Heinrich von Stüpnagel] om stoicismen och dess grundsats: ”I vissa lägen är det en plikt för den rakryggade att skiljas från livet.”
s 173, 31 maj 1944
Den materialistiska historieskrivningen begriper bara det hos tingen som är synligt för den. Den känner inte till mångfalden som ger väven färg och mönster. Detta hör också till vår uppgift: att återupptäcka drivkrafternas mångfald. Detta kräver en större objektivitet än den positivistiska.
s 175, 6 juni 1944
Det finns två sätt att övervinna den nationella isoleringen: med förnuftet eller med religionen. Léautaud [fransk förf.] har nått målet på det första sättet. Även hos honom kan man se att ju mer det nationella försvinner ur en människas medvetande, desto mer levande kommer det till uttryck i hennes väsen, i hennes essens.
s 179, 6 juli 1944
Vilka offer krävs inte - just bland de få kvarvarande ridderliga människorna, de fria andarna, de som kan känna och tänka bortom de dova lidelserna. Och ändå är dessa offer viktiga, därför att de skapar en inre sfär och förhindrar att nationen som helhet, en bloc faller ned i ödets fasansfulla avgrund. Dock hatar de blinda alla människor som verkar för dem i ljuset.
s 182, 24 juli 1944
Inom armén införs nu den så kallade tyska hälsningen som ett tecken på att den förlorat kampen. Detta är en av de nutida formerna att gå sub jago några gånger om dagen.
s 182, 24 juli 1944
Den primitiva människan däremot hyllar maximen: ”Vad min grupp gör, är bra.” Och tyvärr verkar det som om denna primitivitet är på oavbruten frammarsch och därmed politikens zoologiska karaktär.
s 188, 29 augusti 1944
Min fasa bottnar i att jag från första början insåg vad det var frågan om: ett makabert jubel till råttfångar musik. Naturligtvis är Kniébolo också ett europeiskt fenomen. Tyskland som ett land i centrum kommer alltid vara den plats där sådana företeelser först och tydligast träder i dagen.
s 191 f, 18 oktober 1944
Absolut sett är det ju också betydelselöst att jag just är författare – jag skulle kunna göra samma sak på andra sätt, till exempel genom att meditera. Böcker är spånor, livets avfall. Dessutom finns här ett hemligt drag som är besläktat med den erotiska sfären: Man visar visserligen upp sina barn, men man uttalar sig inte om detaljerna vid själva tillblivelsen.
s 199, 14 december 1944
Juden är evig – det vill säga att han har ett svar på alla århundraden. Jag börjar avvika från min åsikt att 1900-talet skulle vara helt ogynnsamt för honom, och tror nu att seklets andra hälft kommer att medföra överraskningar i detta hänseende. Just de fruktansvärda offren förebådar detta.
s 201, 23 december 1944
Den gamla [Hindenburg] finner ingen ro i graven. Han var ju också portvakt, dörröppnare åt Kniébolo, som han visserligen motarbetade men tänkte utnyttja; dock visade sig denne vara listigast.
s 204, 23 januari 1945
Vid niotiden varslar ett mäktigt, malande ljud, som blir starkare och starkare, om de amerikanska stridsvagnarnas ankomst. Vägen ligger öde. För mina utvakade ögon blir den kalare, nästan lufttom, i gryningsljuset. Inom detta område är jag, som så många gånger förr i mitt liv, den siste som har befälsrätt. Gav igår den enda ordern i detta sammanhang: Bemanna stridsvagnshindret och öppna det när de första fientliga fordonen kommer i sikte.
s 212, 11 april 1945
Man kan iaktta, förstå, eftersträva och till och med älska det nödvändiga, och ändå vara uppfylld av en ofantlig smärta. Detta måsta man veta, om man vill begripa vår tid och dess människor.
s 213, 11 april 1945
Stauffenbergs bom berövade honom [Hitler] visserligen inte livet, men auran; det kunde man också höra på rösten. Att en sådan aktion skulle äga rum och att attentatorn skulle tillhöra en gammal släkt, anade jag från första början - och även att aktionen bara kunde göra verkan genom att misslyckas.
s 221, 1 maj 1945
”De lidandes antal är betydelselöst” – det är en av de teser, med vilka jag exponerat mig till ingen nytta. Den är emellertid även psykologiskt giltig, ty endast åsynen av den enskilde, vå nästa, kan uppenbara lidandet i världen för oss. Den är teologiskt giltig, så till vida som en enda människa kan ta på sig miljoners lidanden, uppväga och förvandla dem, ge dem en mening. Lidandet bildar en barriär, en oubliett mitt i en statistisk, kvalitetslös, plebiscitär, propagandistisk, platt moraliserande värld, i ett samhälle där ordet ”offer” skrämmer sinnena. Den enorma mängden av smärta kan dock även idag bara få en mening om det har funnit människor som övergivit siffrorna för den djupare innebörden. Endast detta höjer sig över katastrofen och leder den bort från det tomma kretslopp, den virvel dit det oavlåtligt strömmar nya hämnande skaror.
s 222, 6 maj, 1945
De konservativa ansåg att man måste ”låta några hjärnor nästla sig in”, det vill säga överta ledningen av nationalsocialisterna.
[…]
Nazisterna skulle likt teaterarbetare dra upp ridån, slå sönder en del saker och sedan träda tillbaka. Då skulle scenen vara fri. Så blev det också, men uppträdandet varade längre än man förutsåg 1930.
s 227 & 228, 7 maj 1945
”Överjägmästaren” [i På marmorklipporna] skulle än vara Hitler, än Göring, än Stalin. Sådana tolkningar hade jag visserligen förutsett men inte avsett. Närt det gäller identiteten är typer underkastade andra lagar än individerna i en samhällsroman. I alla fall finns det ingen situation där det är omöjligt att använda sig av andliga medel.
s 230, 8 maj, 1945
Att gå från den extrema vänstern till högern leder till djupare verklighetsuppfattning och större kännedom om de politiska grundprinciperna än att gå i motsatt riktning; i det senare fallet är det svårare att frigöra sig från alla fraser.
s 234, 10 maj 1945
I kväll meddelade radion att utdrivandet av den tyska befolkningen från Sudetområdet är i full gång. Däribland finns utan tvivel miljoner oskyldiga, ur vilkas mitt det en gång kommer framträda en ny anklagare. Det var ett av missgreppen i Versailles-diktatet att ställa dessa tyskar under främmande herravälde; nu får de lida för denna galenskap. Utan skuld får de också betala för att en dålig advokat bemäktade sig deras rättvisa sak.
s 242, 11 juni 1945
Enögd humanitet är vidrigare än barbari.
s 242, 11 juni 1945
Man måste komma ihåg att de moderna ledarna har ett utomordentlig gott samvete, i synnerhet om de kommit sig upp genom allmänna val. De kan ju bara komma så långt om de är helt uppfyllda av sig själva och sina två eller tre slagord. Detta leder till att allt reduceras till de enklaste mönster. I monarkierna fanns åtminstone lyckträffar.
s 248, 12 augusti 1945
Tesen om kollektivskulden har två strängar som löper parallellt. För den besegrade innebär det: Jag måste ansvara för min broder och hans skuld. För segraren tjänar den som drivfjäder för utplundring utan åtskillnad. Spänns bågen för högt, kan den farliga frågan inställa sig huruvida brodern verkligen hade så helt orätt.
s 249, 20 augusti 1945
Jag läste också Jaltaprotokollen, eller kanske bara några utdrag, som ger en föreställning om de fundamentala förändringar folkrätten har undergått, även bland europeiska nationer. I motsats till vad som står hos Clausewitz sträcker sig kriget in i freden, om man nu över huvud taget kan tala om fred. Det finns inga nya idéer, inte ens någon restauration.
s 249, 20 augusti 1945
Regeringarna avlöser varandra som lederna på en binnikemask; huvudet, den intelligibla karaktären fortbestår. Varje regering bygger till en rad nya celler på fängelset. Statskonsten går mer och mer ut på att trots allt detta skapa en illusion av frihet, och följaktligen är propagandan det viktigaste medlet vid sidan av polisen.
s 256, 3 september 1945
Provokation och replik. Deras avlösning av varandra, deras pendelslag hör till de stora motiven i historien; efter varje utslag följer ett återslag, efter varje måttlöshet en korrigering.
Efter 1918 hade Tyskland hamnat i den provocerades roll, och Hitler gjorde sig till dess advokat, övertog repliken. Det låg i hans karaktär att utifrån repliken övergå till måttlös provokation och därmed åter utmana till massiv replik. Det är den situation han efterlämnat åt oss. En bra utgångsposition vändes till sin motsats.
s 271, 28 mars 1946
Således fanns det i Tyskland långt bättre idéer än de Hitler föreslog, men mycket få män som var beredda att gå i bräschen för dem, bortsett från kommunisterna. Dessa hade mycket gemensamt med Hitler och han med dem, även införandet av tekniken i de politiska metoderna, vilken kommer att spela en allt viktigare roll i framtiden.
s 276 f, 30 mars 1946
Han [Hitler] hade inte något förhållande till mina senare skrifter, till exempel ”Der Arbeiter” eller ”Die Totale Mobilmachung”, som hade kunnat hjälpa honom ur hans nationalistiska och partimässiga tänkande; dock införlivade han, antagligen i tredje hand, några formuleringar ur dem med sin slagordsarsenal. ”Der Arbeiter” utkom 1932 och recenserades onådigt i ”Völkischer Beobachter”; anmälaren konstaterade att jag närmade mig nackskottens område”.
s 279, 2 april 1946
”Slaveriet låter sig stegras betydligt, om man ger det ett sken av frihet.” Jag skulle knappast uttrycka mig så idag, inte därför att jag ändrat åsikt utan för att det skulle kunna uppfattas som ett recept av andar som på intet sätt är i behov av det.
s 281, 5 januari 1948
Vi borde tänka på de döda som om de levde, och på de levande, som skilde oss redan döden åt. På så sätt riktar vi önskningarna högre, hän mot den oförstörbara människan. Och om vi spänt bågen riktigt, kommer vi att få uppleva det underbara ögonblick då det kommer svar. Ty allt avgörs i det inre.
s 283, 2 december 1948
Updated July 23, 2005: A number of excerpts were added.
Alla tecken tyder på krig inom kort; jag gör därför klokt i att räkna med att jag måste lägga ned arbetet. […] I alla händelser måste då pennan vila helt och hålet, med undantag av dagboken. Arbetet måste överlåtas åt ögonen, ty skådespel kommer inte att saknas.
s 22, 16 april 1939
Hos andra maskar, som lever av rov, såsom errantier och i synnerhet sagitter, finns det arter av stor skönhet som jag ofta beundrat på havsstränderna. Här ser man hur levnadssättet och inte blodsfrändskapen adlar.
s 23, 18 april 1939
I eftermiddags med min bror ute på mossen i kvavt väder. Samtal om skillnaden mellan nihilism och anarki. Enligt Friedrich Georg består denna olikhet även av det faktum att nihilismen förmår tillägna sig en betydande grad av ordning. Man skulle kanske rent allmänt kunna påstå att den synbara ordningen måste öka i samma mån som den inre harmonin går förlorad. Således ökar antalet läkare i samma takt som förmågan att bota försvinner.
s 24, 30 april 1939
”Bakom allt finns ändå en lag som är starkare än kulturerna, och även om dessa går under så uppstår den alltid på nytt.”
s 33, 10 april 1940
Varje kapitulation är en oåterkallelig handling som drabbar krigarens urkraft. Jag är övertygad om att även språket påverkas. Man kan särskilt tydligt se det under inbördeskrig då de slagna fraktionernas språk genast mister sin kraft.
s 46, 12 Juni 1940
Heraklit har rätt: Ingen kan gå två gånger genom samma flod. Det hamlighetsfulla i en sådan förvandling ligger i att den svarar mot förändringar i det inre – det är vi som skapar vår värld, och det vi upplever beror inte på en slump. Tingen väljs ut och påverkas av vårt tillstånd: Världen är sådan som vi är beskaffade. Var och en av oss är alltså i stånd att förändra världen – detta är den oerhörda betydelsen människan har förlänats. Därför är det också viktigt att vi arbetar med oss själva.
s 50, 23 Juni 1940
Denna återgång till den absoluta statens former, dock utan aristokrati, det vill säga utan inre distans, möjliggör katastrofer vilkas omfattning man ännu inte har någon föreställning om. Men man anar dem, i en känsla av fruktan som kastar sin skugga till och med över triumferna.
s 65, 25 oktober 1941
Jag får inte ett ögonblick glömma att jag är omgiven av olyckliga och djupt lidande människor. Vad vore jag annars för slags människa och officer? Uniformen förpliktar till att ge skydd överallt där det är möjligt.
s 84, 18 juli 1942
Karaktärsmässigt har engelsmannen, om man jämför honom med preussaren, flegmatikerns försprång framför sangvinikern och objektivt sett sjömannens framför landkrabban. Ett sjöfarande folk är vant vid större svängningar. Därtill kommer de ofta framhållna fördelarna med det normandiska arvskiftet, som är gynnsammare för bildandet av ett ledande skikt, framför det samgermanska systemet. I varje fall är det bättre att stå rygg mot rygg eller skuldra vid skuldra med sådana kusiner, som vid Waterloo, än ansikte mot ansikte. Den preussiska politiken gick ju också alltid ut på detta, och denna politik var bra så länge den sköttes av jordägare och inte av den plebiscitära demokratins utvalda. Naturligtvis minskar jordens betydelse när befolkningssiffran stiger och får sin tyngdpunkt i storstäderna; men havets betydelse blir större.
s 89, 16 augusti 1942
I en sådan zon som denna förverkligas något som jag förr spekulerade över i olika riktningar – nämligen tanken att där allt är tillåtet, blir resultatet först anarki och därefter en strängare ordning. Den som likviderar sina motståndare helt godtyckligt kan inte själv vänta sig någon pardon; och därmed skapas nya, hårdare stridsmetoder.
Teoretiskt tyckte jag att detta var lockande, men i praktiken nalkas oundvikligen det ögonblick då det blir fråga om att lyfta sin hand mot värnlösa människor. Att med kallt blod göra detta är bara möjligt i strider med djur eller i krig som förs mellan ateister.
s 104, 11 december 1942
Den verkligt starka, den som är bestämd att härska, känns igen på att han inte uppträder alltigenom som fiende, som en person fylld av hat; han känner också ansvar för motståndaren. Att man har mera kraft än de andra, visar sig på ett högre plan än där det fysiska våldet finns, som ju bara övertygar subalterna naturer.
s 104, 11 december 1942
Brev från Perpetua, min mor och Carl Schmitt. Denne skriver om nihilismen som han vid en genomgång av de fyra elementen associerar med elden. Nihilistisk, skriver han, är driften att låta sig brännas i krematorier. Ur askan uppstår Fågel Fenix, det vill säga luftens rike.
Carl Schmitt är en av de få som söker inordna skeendet i kategorier som inte är så kortlivade som de nationella, sociala eller ekonomiska. Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.
s 107 23 december 1942
Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.
s 109, 31 december 1942
Om det är som Clausewitz hävdar, nämligen att kriget är en fortsättning på politiken med andra medel, innebär det också att ju totalare kriget förs, desto mindre inflytande får politiken.
s 115, 28 februari 1943
Vid kanalkusten lär man vara i färd med att bygga väldiga raketbatterier, varifrån man ämnar beskjuta London med flytande luft. Kniébolo har alltid överskattat sådana noviteter.
s 124, 3 maj 1943
I alla schematiska förbättringsteorier, i alla socialhygieniska åtgärder finns en speciell sorts bannlysning, en speciell grymhet. Det sannskyldiga eländet är djupt och substantiellt, och lika så hör det onda till vår existens, till vår inre natur; man får inte blunda för detta på ett puritanskt vis.
s 133 f, 18 juli 1943
I kväll kom Bogo [Hielscher, Spöknippets anm.] i sällskap med Husser till Rapfaël. Bogo framstår för mig i denna på självständiga människor så fattiga tid som en av de bekanta jag grubblat mest över men kommit minst underfund med. Förr trodde jag att han skulle gå till vår tids historia som en hyperintellektuell men föga känd figur; i dag tror jag emellertid att han kommer att uträtta mer.
s 145, 16 oktober 1943
Redan från början förstod jag att hans [Hitlers] utmärkelser var det man måste frukta mest, och jag sade med Friedrich Georg: Ingen ära vinner den / som deltar i dina slag / dina segrar är föraktliga / liksom dina nederlag.
s 147, 16 oktober 1943
ur ”Abschiedslied” i Friedrich Georg Jüngers diktsamling Der Taurus (1937): Ruhm nicht bringt es, / Deine Schlachten mitzuschlagen, / Deine Siege sind verächtlich / Wie die Niederlagen.
not s 307.
Tysklands öde är förtvivlat om det inte hos dess ungdom, och i synnerhet hos dess arbetare, växer fram ett nytt riddarskap.
s 149, 28 oktober 1943
Vi samtalade om Leipzig där han [Hendrik de Man] hade verkat före första världskriget som medarbetare i socialdemokratiska ”Volkszeitung”. Man förvånas gång på gång över dessa gamla socialister som på den tiden betraktades som revolutionärer. Det var i själva verket ett nytt skikt av ordningsbevarare som trängde fram i alla länder under arbetarstatens födslovåndor. Förvandlingen från ämbetsman till funktionär eller, för att tala med Carl Schmitt, från legitimitet till legalitet påminner om övergången från hieratisk till demotisk skrift.
s 150, 5 november 1943
De bästa hjärnorna inom den tyska generalstaben var inte bara emot besättandet av Rehnlandet och randstaterna, utan också emot den forcerade rustningen över huvud taget. Militärbefälhavaren har berättat detaljer för mig som varje framtida historiker kommer betrakta som icke trovärdiga. Situationen kan bara beskrivas med en paradox: Krigarkasten ville visserligen bibehålla kriget, men i arkaisk form. I dag sköts det av tekniker.
Till denna sfär hör de nya makthavarnas attacker mot det gamla begreppet vapenära och mot resterna av riddarandan.
s 162, 29 mars 1944
Invasionen sysselsätter allas tankar; både den tyska ledningen och fransmännen tror att den kommer att äga rum under de närmaste dagarna. Men vilka fördelar skulle engelsmännen uppnå? De liknar en bankir som inhöstar säkra vinster på grund av krigets växlingar på östfronten. Av vilken orsak skulle de avbryta detta högst gynnsamma parti? Det kan, även bortsett från amerikanernas önskningar, tänkas flera orsaker; Ryssarna kan bli för starka eller också för svaga. De kan också hota med förhandlingar om separatfred.
s 169, 8 maj 1944
I staden [Paris] råder det allt oftare brist på gas och elektricitet. Vi lever i en ny sorts belägringstillstånd. Anfallen riktas inte så mycket mot fabriker och förrådsbyggnader som mot trafik- och energipulsådror, helt naturligt i ett krig mellan arbetare.
s 170, 17 maj 1944
Generaler är för det mesta energiska och dumma, det vill säga de äger den aktiva och organisatoriska intelligens som finns hos varje bättre telefonist och som är föremål för massas stupida beundran. Eller också är de bildade, och det går ut över brutaliteten som hör till deras yrke. Således brister det alltid någonstans, antingen i vilja eller överblick. Högst sällan förenas handlingskraft och bildning, som hos Caesar eller Sulla eller i vår tid hos Scharnhorst och prins Eugen. Av det skälet är generaler också för det mesta hantlangare man betjänar sig av.
s 173, 31 maj 1944
Samtal [med Heinrich von Stüpnagel] om stoicismen och dess grundsats: ”I vissa lägen är det en plikt för den rakryggade att skiljas från livet.”
s 173, 31 maj 1944
Den materialistiska historieskrivningen begriper bara det hos tingen som är synligt för den. Den känner inte till mångfalden som ger väven färg och mönster. Detta hör också till vår uppgift: att återupptäcka drivkrafternas mångfald. Detta kräver en större objektivitet än den positivistiska.
s 175, 6 juni 1944
Det finns två sätt att övervinna den nationella isoleringen: med förnuftet eller med religionen. Léautaud [fransk förf.] har nått målet på det första sättet. Även hos honom kan man se att ju mer det nationella försvinner ur en människas medvetande, desto mer levande kommer det till uttryck i hennes väsen, i hennes essens.
s 179, 6 juli 1944
Vilka offer krävs inte - just bland de få kvarvarande ridderliga människorna, de fria andarna, de som kan känna och tänka bortom de dova lidelserna. Och ändå är dessa offer viktiga, därför att de skapar en inre sfär och förhindrar att nationen som helhet, en bloc faller ned i ödets fasansfulla avgrund. Dock hatar de blinda alla människor som verkar för dem i ljuset.
s 182, 24 juli 1944
Inom armén införs nu den så kallade tyska hälsningen som ett tecken på att den förlorat kampen. Detta är en av de nutida formerna att gå sub jago några gånger om dagen.
s 182, 24 juli 1944
Den primitiva människan däremot hyllar maximen: ”Vad min grupp gör, är bra.” Och tyvärr verkar det som om denna primitivitet är på oavbruten frammarsch och därmed politikens zoologiska karaktär.
s 188, 29 augusti 1944
Min fasa bottnar i att jag från första början insåg vad det var frågan om: ett makabert jubel till råttfångar musik. Naturligtvis är Kniébolo också ett europeiskt fenomen. Tyskland som ett land i centrum kommer alltid vara den plats där sådana företeelser först och tydligast träder i dagen.
s 191 f, 18 oktober 1944
Absolut sett är det ju också betydelselöst att jag just är författare – jag skulle kunna göra samma sak på andra sätt, till exempel genom att meditera. Böcker är spånor, livets avfall. Dessutom finns här ett hemligt drag som är besläktat med den erotiska sfären: Man visar visserligen upp sina barn, men man uttalar sig inte om detaljerna vid själva tillblivelsen.
s 199, 14 december 1944
Juden är evig – det vill säga att han har ett svar på alla århundraden. Jag börjar avvika från min åsikt att 1900-talet skulle vara helt ogynnsamt för honom, och tror nu att seklets andra hälft kommer att medföra överraskningar i detta hänseende. Just de fruktansvärda offren förebådar detta.
s 201, 23 december 1944
Den gamla [Hindenburg] finner ingen ro i graven. Han var ju också portvakt, dörröppnare åt Kniébolo, som han visserligen motarbetade men tänkte utnyttja; dock visade sig denne vara listigast.
s 204, 23 januari 1945
Vid niotiden varslar ett mäktigt, malande ljud, som blir starkare och starkare, om de amerikanska stridsvagnarnas ankomst. Vägen ligger öde. För mina utvakade ögon blir den kalare, nästan lufttom, i gryningsljuset. Inom detta område är jag, som så många gånger förr i mitt liv, den siste som har befälsrätt. Gav igår den enda ordern i detta sammanhang: Bemanna stridsvagnshindret och öppna det när de första fientliga fordonen kommer i sikte.
s 212, 11 april 1945
Man kan iaktta, förstå, eftersträva och till och med älska det nödvändiga, och ändå vara uppfylld av en ofantlig smärta. Detta måsta man veta, om man vill begripa vår tid och dess människor.
s 213, 11 april 1945
Stauffenbergs bom berövade honom [Hitler] visserligen inte livet, men auran; det kunde man också höra på rösten. Att en sådan aktion skulle äga rum och att attentatorn skulle tillhöra en gammal släkt, anade jag från första början - och även att aktionen bara kunde göra verkan genom att misslyckas.
s 221, 1 maj 1945
”De lidandes antal är betydelselöst” – det är en av de teser, med vilka jag exponerat mig till ingen nytta. Den är emellertid även psykologiskt giltig, ty endast åsynen av den enskilde, vå nästa, kan uppenbara lidandet i världen för oss. Den är teologiskt giltig, så till vida som en enda människa kan ta på sig miljoners lidanden, uppväga och förvandla dem, ge dem en mening. Lidandet bildar en barriär, en oubliett mitt i en statistisk, kvalitetslös, plebiscitär, propagandistisk, platt moraliserande värld, i ett samhälle där ordet ”offer” skrämmer sinnena. Den enorma mängden av smärta kan dock även idag bara få en mening om det har funnit människor som övergivit siffrorna för den djupare innebörden. Endast detta höjer sig över katastrofen och leder den bort från det tomma kretslopp, den virvel dit det oavlåtligt strömmar nya hämnande skaror.
s 222, 6 maj, 1945
De konservativa ansåg att man måste ”låta några hjärnor nästla sig in”, det vill säga överta ledningen av nationalsocialisterna.
[…]
Nazisterna skulle likt teaterarbetare dra upp ridån, slå sönder en del saker och sedan träda tillbaka. Då skulle scenen vara fri. Så blev det också, men uppträdandet varade längre än man förutsåg 1930.
s 227 & 228, 7 maj 1945
”Överjägmästaren” [i På marmorklipporna] skulle än vara Hitler, än Göring, än Stalin. Sådana tolkningar hade jag visserligen förutsett men inte avsett. Närt det gäller identiteten är typer underkastade andra lagar än individerna i en samhällsroman. I alla fall finns det ingen situation där det är omöjligt att använda sig av andliga medel.
s 230, 8 maj, 1945
Att gå från den extrema vänstern till högern leder till djupare verklighetsuppfattning och större kännedom om de politiska grundprinciperna än att gå i motsatt riktning; i det senare fallet är det svårare att frigöra sig från alla fraser.
s 234, 10 maj 1945
I kväll meddelade radion att utdrivandet av den tyska befolkningen från Sudetområdet är i full gång. Däribland finns utan tvivel miljoner oskyldiga, ur vilkas mitt det en gång kommer framträda en ny anklagare. Det var ett av missgreppen i Versailles-diktatet att ställa dessa tyskar under främmande herravälde; nu får de lida för denna galenskap. Utan skuld får de också betala för att en dålig advokat bemäktade sig deras rättvisa sak.
s 242, 11 juni 1945
Enögd humanitet är vidrigare än barbari.
s 242, 11 juni 1945
Man måste komma ihåg att de moderna ledarna har ett utomordentlig gott samvete, i synnerhet om de kommit sig upp genom allmänna val. De kan ju bara komma så långt om de är helt uppfyllda av sig själva och sina två eller tre slagord. Detta leder till att allt reduceras till de enklaste mönster. I monarkierna fanns åtminstone lyckträffar.
s 248, 12 augusti 1945
Tesen om kollektivskulden har två strängar som löper parallellt. För den besegrade innebär det: Jag måste ansvara för min broder och hans skuld. För segraren tjänar den som drivfjäder för utplundring utan åtskillnad. Spänns bågen för högt, kan den farliga frågan inställa sig huruvida brodern verkligen hade så helt orätt.
s 249, 20 augusti 1945
Jag läste också Jaltaprotokollen, eller kanske bara några utdrag, som ger en föreställning om de fundamentala förändringar folkrätten har undergått, även bland europeiska nationer. I motsats till vad som står hos Clausewitz sträcker sig kriget in i freden, om man nu över huvud taget kan tala om fred. Det finns inga nya idéer, inte ens någon restauration.
s 249, 20 augusti 1945
Regeringarna avlöser varandra som lederna på en binnikemask; huvudet, den intelligibla karaktären fortbestår. Varje regering bygger till en rad nya celler på fängelset. Statskonsten går mer och mer ut på att trots allt detta skapa en illusion av frihet, och följaktligen är propagandan det viktigaste medlet vid sidan av polisen.
s 256, 3 september 1945
Provokation och replik. Deras avlösning av varandra, deras pendelslag hör till de stora motiven i historien; efter varje utslag följer ett återslag, efter varje måttlöshet en korrigering.
Efter 1918 hade Tyskland hamnat i den provocerades roll, och Hitler gjorde sig till dess advokat, övertog repliken. Det låg i hans karaktär att utifrån repliken övergå till måttlös provokation och därmed åter utmana till massiv replik. Det är den situation han efterlämnat åt oss. En bra utgångsposition vändes till sin motsats.
s 271, 28 mars 1946
Således fanns det i Tyskland långt bättre idéer än de Hitler föreslog, men mycket få män som var beredda att gå i bräschen för dem, bortsett från kommunisterna. Dessa hade mycket gemensamt med Hitler och han med dem, även införandet av tekniken i de politiska metoderna, vilken kommer att spela en allt viktigare roll i framtiden.
s 276 f, 30 mars 1946
Han [Hitler] hade inte något förhållande till mina senare skrifter, till exempel ”Der Arbeiter” eller ”Die Totale Mobilmachung”, som hade kunnat hjälpa honom ur hans nationalistiska och partimässiga tänkande; dock införlivade han, antagligen i tredje hand, några formuleringar ur dem med sin slagordsarsenal. ”Der Arbeiter” utkom 1932 och recenserades onådigt i ”Völkischer Beobachter”; anmälaren konstaterade att jag närmade mig nackskottens område”.
s 279, 2 april 1946
”Slaveriet låter sig stegras betydligt, om man ger det ett sken av frihet.” Jag skulle knappast uttrycka mig så idag, inte därför att jag ändrat åsikt utan för att det skulle kunna uppfattas som ett recept av andar som på intet sätt är i behov av det.
s 281, 5 januari 1948
Vi borde tänka på de döda som om de levde, och på de levande, som skilde oss redan döden åt. På så sätt riktar vi önskningarna högre, hän mot den oförstörbara människan. Och om vi spänt bågen riktigt, kommer vi att få uppleva det underbara ögonblick då det kommer svar. Ty allt avgörs i det inre.
s 283, 2 december 1948
Thursday, March 17, 2005
[Poem] George, Stefan - Secret Germany
Spöknippet came across an english translation of Stefan George's magnificent poem Secret Germany. Even though much of course is lost in the translation it is still published due to the rareness of translations of George's works. As can be felt, not all of its original magic is gone.
Let me stand at your verge,
Chasm, and not be dismayed!
Where irrepressible greed has
Trampled down every inch of
Earth from equator to pole and
Shamelessly wielded relentless
Glare and mastery over
Every nook of the world,
Where in the smothering cells of
Hideous houses, madness
Just has found what will poison
All horizons tomorrow:
Even shepherds in yurtas,
Even nomads in wastes -
Where no more in a stony
Forest valley the she-wolf
- Rugged nurse! - suckles boy twins,
And neither untrodden islands,
Nor a garden of virgins
Dawn to foster the Great,
There in the sorest of trials
Powers below pondered gravely,
Gracious celestials gave their
Ultimate secret: They altered
Laws over matter and founded
Space- a new space in the old . . .
Once down by the southern
Sea I lay on a boulder,
Wrung as lately my kin
Spirit, when breaking through
Olives, the Spook of Noon
With goatee foot flicked me:
'Now that your eyes grew discerning,
Go and find in your sacred
Land primordial soil,
Slumbering lap of fill,
And regions as pathless and dark
As the densest of jungles.'
Pinions of sunny dream,
Carry me close to the depth!
They told me of one who from rock-ridden coast
An instant had seen the Olympian gods
In heavens which split with the light of the dawn,
Whereat his soul was flooded with dread.
He shunned the board where his friends were grouped
And plunged into riotous waters.
In the town where the trivia from everywhere
Are posted on pillars and patches of wall
For people to gape at and hasten on,
No one had eyes for the greater event:
Uncanny through tottering structures and streets
The dangerous prowl of the demon!
In winter he stood in the candle-lit hall,
His shimmering shoulder hidden in folds
The flame on his cheek in the leaves of a wreath,
The god concealed from the stare of fools,
In clear-scented warmth of the winds of spring,
Set foot on flowering courses.
The Listener who knew every person and thing,
Played ball with the stars in a rapturous reel,
The hunter unhunted, yet here he avowed
With stammering lips, his apostle-like form
Transfixed in the gleam of the opaline globe:
'This passes my grasp, I am silenced.'
Then forth from the region of order and peace,
Through sulphurous night a tempest unloosed
The clash and the clamour of savage wars,
The smoulder of worlds in the throes of the end.
And crumbling terrains and shadows unleashed
The silver hooves of the chargers.
I came upon him of the pale-golden hair
Who smilingly lavished serene repose
Wherever he went. He was hailed by us all
The darling of Fortune, but late he confessed
His vigour was drained to give strength to a friend,
His life a sequence of offerings.
I loved him who - my blood in his veins -
Had sung the song only less than the best,
Who idly shattered his lute when he failed
To gain a treasure he once divined,
Who merged with anonymous throngs and bowed
A forehead destined for laurels.
Throughout the country, on roads and in squares,
Wherever I was on the watch, I asked
Omniscient Rumour with hundreds of eyes:
'Have you ever heard of the like?' And he
- Though loth to be startled - replied: 'I heard
Of much - but this is unheard-of''
Let me mount to your height,
Summit, and not be destroyed!
Who shed, who of you brothers
Doubts, unshocked by the warning,
That what you most acclaim, what
Most you value today is
Rank as leaves in the fall-wind,
Doomed to perdition and death!
Only what consecrate earth
Cradles in sheltering sleep
Long in the innermost grooves,
Far from acquisitive hands,
Marvels this day cannot grasp
Are rife with the fate of tomorrow.
Let me stand at your verge,
Chasm, and not be dismayed!
Where irrepressible greed has
Trampled down every inch of
Earth from equator to pole and
Shamelessly wielded relentless
Glare and mastery over
Every nook of the world,
Where in the smothering cells of
Hideous houses, madness
Just has found what will poison
All horizons tomorrow:
Even shepherds in yurtas,
Even nomads in wastes -
Where no more in a stony
Forest valley the she-wolf
- Rugged nurse! - suckles boy twins,
And neither untrodden islands,
Nor a garden of virgins
Dawn to foster the Great,
There in the sorest of trials
Powers below pondered gravely,
Gracious celestials gave their
Ultimate secret: They altered
Laws over matter and founded
Space- a new space in the old . . .
Once down by the southern
Sea I lay on a boulder,
Wrung as lately my kin
Spirit, when breaking through
Olives, the Spook of Noon
With goatee foot flicked me:
'Now that your eyes grew discerning,
Go and find in your sacred
Land primordial soil,
Slumbering lap of fill,
And regions as pathless and dark
As the densest of jungles.'
Pinions of sunny dream,
Carry me close to the depth!
They told me of one who from rock-ridden coast
An instant had seen the Olympian gods
In heavens which split with the light of the dawn,
Whereat his soul was flooded with dread.
He shunned the board where his friends were grouped
And plunged into riotous waters.
In the town where the trivia from everywhere
Are posted on pillars and patches of wall
For people to gape at and hasten on,
No one had eyes for the greater event:
Uncanny through tottering structures and streets
The dangerous prowl of the demon!
In winter he stood in the candle-lit hall,
His shimmering shoulder hidden in folds
The flame on his cheek in the leaves of a wreath,
The god concealed from the stare of fools,
In clear-scented warmth of the winds of spring,
Set foot on flowering courses.
The Listener who knew every person and thing,
Played ball with the stars in a rapturous reel,
The hunter unhunted, yet here he avowed
With stammering lips, his apostle-like form
Transfixed in the gleam of the opaline globe:
'This passes my grasp, I am silenced.'
Then forth from the region of order and peace,
Through sulphurous night a tempest unloosed
The clash and the clamour of savage wars,
The smoulder of worlds in the throes of the end.
And crumbling terrains and shadows unleashed
The silver hooves of the chargers.
I came upon him of the pale-golden hair
Who smilingly lavished serene repose
Wherever he went. He was hailed by us all
The darling of Fortune, but late he confessed
His vigour was drained to give strength to a friend,
His life a sequence of offerings.
I loved him who - my blood in his veins -
Had sung the song only less than the best,
Who idly shattered his lute when he failed
To gain a treasure he once divined,
Who merged with anonymous throngs and bowed
A forehead destined for laurels.
Throughout the country, on roads and in squares,
Wherever I was on the watch, I asked
Omniscient Rumour with hundreds of eyes:
'Have you ever heard of the like?' And he
- Though loth to be startled - replied: 'I heard
Of much - but this is unheard-of''
Let me mount to your height,
Summit, and not be destroyed!
Who shed, who of you brothers
Doubts, unshocked by the warning,
That what you most acclaim, what
Most you value today is
Rank as leaves in the fall-wind,
Doomed to perdition and death!
Only what consecrate earth
Cradles in sheltering sleep
Long in the innermost grooves,
Far from acquisitive hands,
Marvels this day cannot grasp
Are rife with the fate of tomorrow.
Tuesday, March 01, 2005
[Excerpts] Jünger, Copse 125
As more than half of the excerpts below was not included when this was first posted September 14, 2004 we have chosen to republish the entire post.
At the bottom I was quite content, for though I have never had great cares I have never had so care-free a life as at the front. Everything is clear and simple. My rights and duties are prescribed. I need earn no money. My food is provided me, and if things go badly with me I have a thousend fellow-sufferers, and above all, the shadow of death reduces every problem to a pleasant insignificance.
p. 6
For they who can come through this - and, as I say, there can only be a few, what can there be that they can not come through? And so I see in old Europe a new and commanding breed rising up, fearless and fabulous, unsparing of blood and sparing of pity, inured to suffering the worst and to inflicting it and ready to stake all to atain their ends - a race that builds machines, to whom machines are not soulless iron, but engines of might which it controls with cold reason and hot blood. This puts a new face on the world.
p. 21
The pretensioms of the other side may be even better grounded then ours. That is a matter of indifference. For it is not justification that turns the scale, but the stronger and more deeply realized will to power.
p. 34
The hardiest sons of the war, the men who lead the storm-troop, and manipulate the tank, the aeroplane, and the submarine, are preeminent in technical accomplishment; and it is these picked examples of dare-devil courage that represent the modern state i battle. These men of first-rate qualities with real blood in their veins, courageous, intelligent, accustomed to serve the machine, and yet its superior at the same time, are the men, too, who show up best in the trench and among the shell-holes.
p. 48
But we have never stopped it [war] and never shall, because war is not the law of one age or civilization, but of eternal nature itself, out of which every civilization proceedes, and into which it must sink again if it is not hard enough to withstand its iron ordeal.
p. 56
As long as we have a youth that stands for all that is strong and manly our future is assured.
p. 57
The important thing is that short and strenuous reverence be paid to the spirit of discipline. Three things keep a body of troops in fighting form: fighting spirit, strength and discipline. Fighting spirit – as I have said before – is the least easy to influence. It is the great prerequisite and justification of war – the spirit of the race and of the blood pledged to the last drop. There lie the roos of the strength whose full development is dependent on outward conditions, fresh air nourishment, clothing, and a lot else. When this soil fails fighting spirit is like a seedling plated in arenaceous quartz – it goes on growing for a while of its own resources and then gives out. It is a tragic destiny when a great enterprise comes to grief from this cause. Finally, the purpose of discipline is to economize and direct the two elements so that they are brought to bear on one aim with overwhelming force. It is a means, not an end; it is in seeing it in its true proportion that the real fighter is distinguished from the soldier. It is one of the danger-points of the Prussian system that it easily loses sight of the spirit in the letter and of real strength in the empty show of it. One of the most terrible apparitions is the sheer drill-master – a machine that goes by clockwork. It is bound to break down for the mere reason that in war there is no rule but the exception.
p. 78-79
When equal sacrifices are required, equal rights must be given likewise. This has been such commonplace of thought for a hundred and twenty years that one is ashamed to find it still in need of emphasis. I any case, if this principle is applied in an army, and the great saying about the Marshal’s baton that every recruit carries in his knapsack is not an mere empty phrase, everybody feels that he is in his place, whether he is born to command or to obey. If I give any offence by this, I may add that this would be an army composed entirely of Fahnenjunker.
Democratic sentiments? I hate democracy as I do the plague – besides, the democratic ideal of an army would be one consisting entirely, not of Fahnenjunker, but of officers with lax discipline and great personal liberty. For my taste, on the contrary, and for that of young Germans in general to-day, an army could not be too iron, too dictatorial, ad too absolute – but if it is to be so, then there must be a system of promotion that is not sheltered behind any sort of privilege, but opened up to the keenest competition.
If we are to come to grief in this war it can only be from moral causes; for materially, whatever any one may say, we are strong enough. And the decisive factor will be the defects of leadership; or to express it more accurately, the relation in which officers and men stand to each other. It would not be for the first time in our experience, and it would be another proof that peoples too (for it is on the shoulders of the whole people, not jsut the ruling class) always repeat the same mistakes just as individuals do. The battle of Jena is an instance. This defeat should not be regarded as a great disaster, but as a just and well-deserved warning of the fate to cut loose from an impossible state of affairs; for in that battle a new principle of leadership encountered and overthrew an antiquated one. Every war that is lost is lost deservedly. One must always bear that in mind if one wishes to be the winner.
p. 83-84
From this it may be seen at once what is the most important quality a nation must possess when its position in the world compels it to reckon with the waging of great wars. This quality is more than ever, in peace as well as in war, the proof of its fitness to survive. It is the capacity for the speedy development of a large programme.
p. 137
To us, too, the machine is something external, something we that we have set up outside ourselves. But it is our indispensable resource, whether in peace or war; and for that reason we endorse it and accept it.
p. 138
The moment we give in, no machine in the world can help us. But as long as we do not lose the feeling that calls out to every valiant man, ’You are born to rule,’ we shall always know how to create the best instruments of power of our time.
p. 139
Thus we can see that the mechanics of war not only mean increased power but also make the highest demands on the men concerned. The best men will have the best machinery and the best bachinery will have the best men – for the two are inseparable.
p. 140
Pacifism will rise and fall with the times. A period of weariness or one that lacks great ideas will always give it a clear field. And rightly, for when young men have no great aim before their eyes, why shold they sacrifice themselves? When they have, on the other hand, they will of their own accord be carried away by the force that quails at nothing. The proud and indisputable right of the victor to decide the world’s destiny is so intoxicating a prospect to a race that does not doubt its call to greatness, that all else must appear of no account.
p. 153
Wars are bound to occur from time to time. In them is manifested that determination of nature to intervene directly in the evolution of the greatest organisms of the earth, though they strive to withdraw themselves from her influence, and to break it forcibly upon their one-sided and purely economic aims.
p. 182
Toleration of all sides, of which we were so proud, must be seen for what it is – a negative quality. He who as no real belief in anything can certainly be tolerant and to spare; but only intolerance has any force behind it.
p. 190
At the bottom I was quite content, for though I have never had great cares I have never had so care-free a life as at the front. Everything is clear and simple. My rights and duties are prescribed. I need earn no money. My food is provided me, and if things go badly with me I have a thousend fellow-sufferers, and above all, the shadow of death reduces every problem to a pleasant insignificance.
p. 6
For they who can come through this - and, as I say, there can only be a few, what can there be that they can not come through? And so I see in old Europe a new and commanding breed rising up, fearless and fabulous, unsparing of blood and sparing of pity, inured to suffering the worst and to inflicting it and ready to stake all to atain their ends - a race that builds machines, to whom machines are not soulless iron, but engines of might which it controls with cold reason and hot blood. This puts a new face on the world.
p. 21
The pretensioms of the other side may be even better grounded then ours. That is a matter of indifference. For it is not justification that turns the scale, but the stronger and more deeply realized will to power.
p. 34
The hardiest sons of the war, the men who lead the storm-troop, and manipulate the tank, the aeroplane, and the submarine, are preeminent in technical accomplishment; and it is these picked examples of dare-devil courage that represent the modern state i battle. These men of first-rate qualities with real blood in their veins, courageous, intelligent, accustomed to serve the machine, and yet its superior at the same time, are the men, too, who show up best in the trench and among the shell-holes.
p. 48
But we have never stopped it [war] and never shall, because war is not the law of one age or civilization, but of eternal nature itself, out of which every civilization proceedes, and into which it must sink again if it is not hard enough to withstand its iron ordeal.
p. 56
As long as we have a youth that stands for all that is strong and manly our future is assured.
p. 57
The important thing is that short and strenuous reverence be paid to the spirit of discipline. Three things keep a body of troops in fighting form: fighting spirit, strength and discipline. Fighting spirit – as I have said before – is the least easy to influence. It is the great prerequisite and justification of war – the spirit of the race and of the blood pledged to the last drop. There lie the roos of the strength whose full development is dependent on outward conditions, fresh air nourishment, clothing, and a lot else. When this soil fails fighting spirit is like a seedling plated in arenaceous quartz – it goes on growing for a while of its own resources and then gives out. It is a tragic destiny when a great enterprise comes to grief from this cause. Finally, the purpose of discipline is to economize and direct the two elements so that they are brought to bear on one aim with overwhelming force. It is a means, not an end; it is in seeing it in its true proportion that the real fighter is distinguished from the soldier. It is one of the danger-points of the Prussian system that it easily loses sight of the spirit in the letter and of real strength in the empty show of it. One of the most terrible apparitions is the sheer drill-master – a machine that goes by clockwork. It is bound to break down for the mere reason that in war there is no rule but the exception.
p. 78-79
When equal sacrifices are required, equal rights must be given likewise. This has been such commonplace of thought for a hundred and twenty years that one is ashamed to find it still in need of emphasis. I any case, if this principle is applied in an army, and the great saying about the Marshal’s baton that every recruit carries in his knapsack is not an mere empty phrase, everybody feels that he is in his place, whether he is born to command or to obey. If I give any offence by this, I may add that this would be an army composed entirely of Fahnenjunker.
Democratic sentiments? I hate democracy as I do the plague – besides, the democratic ideal of an army would be one consisting entirely, not of Fahnenjunker, but of officers with lax discipline and great personal liberty. For my taste, on the contrary, and for that of young Germans in general to-day, an army could not be too iron, too dictatorial, ad too absolute – but if it is to be so, then there must be a system of promotion that is not sheltered behind any sort of privilege, but opened up to the keenest competition.
If we are to come to grief in this war it can only be from moral causes; for materially, whatever any one may say, we are strong enough. And the decisive factor will be the defects of leadership; or to express it more accurately, the relation in which officers and men stand to each other. It would not be for the first time in our experience, and it would be another proof that peoples too (for it is on the shoulders of the whole people, not jsut the ruling class) always repeat the same mistakes just as individuals do. The battle of Jena is an instance. This defeat should not be regarded as a great disaster, but as a just and well-deserved warning of the fate to cut loose from an impossible state of affairs; for in that battle a new principle of leadership encountered and overthrew an antiquated one. Every war that is lost is lost deservedly. One must always bear that in mind if one wishes to be the winner.
p. 83-84
From this it may be seen at once what is the most important quality a nation must possess when its position in the world compels it to reckon with the waging of great wars. This quality is more than ever, in peace as well as in war, the proof of its fitness to survive. It is the capacity for the speedy development of a large programme.
p. 137
To us, too, the machine is something external, something we that we have set up outside ourselves. But it is our indispensable resource, whether in peace or war; and for that reason we endorse it and accept it.
p. 138
The moment we give in, no machine in the world can help us. But as long as we do not lose the feeling that calls out to every valiant man, ’You are born to rule,’ we shall always know how to create the best instruments of power of our time.
p. 139
Thus we can see that the mechanics of war not only mean increased power but also make the highest demands on the men concerned. The best men will have the best machinery and the best bachinery will have the best men – for the two are inseparable.
p. 140
Pacifism will rise and fall with the times. A period of weariness or one that lacks great ideas will always give it a clear field. And rightly, for when young men have no great aim before their eyes, why shold they sacrifice themselves? When they have, on the other hand, they will of their own accord be carried away by the force that quails at nothing. The proud and indisputable right of the victor to decide the world’s destiny is so intoxicating a prospect to a race that does not doubt its call to greatness, that all else must appear of no account.
p. 153
Wars are bound to occur from time to time. In them is manifested that determination of nature to intervene directly in the evolution of the greatest organisms of the earth, though they strive to withdraw themselves from her influence, and to break it forcibly upon their one-sided and purely economic aims.
p. 182
Toleration of all sides, of which we were so proud, must be seen for what it is – a negative quality. He who as no real belief in anything can certainly be tolerant and to spare; but only intolerance has any force behind it.
p. 190
Monday, February 14, 2005
The futility of political discussion
Two days ago swedens largest newspaper published an essay about Jürgen Habermas, on account of two recently published books about him. Focus in the article is Habermas' theories about "deliberative democracy" and the public sphere. Nothing is however said about Carl Schmitt's influence on Habermas.
Habermas' focus on deliberation as the essence in democracy is a loan from, or more correct, a perversion of Schmitt. The essay describes Habermas' view as follows: "In public discussion, the citizens discuss various political questions and arguments alone should be decisive, not who presents them." This can be compared to Schmitt: "To discussion belong shared convictions as premises, the willingness to be persuaded, independency of party ties, freedom of selfish interests." (The Crisis of Parliamentary Democracy p. 5) Although Schmitt says that as a critique of the pluralistic parliamentary "democracy", the validity of the statement that discussion demands shared convictions is perhaps never more clearly shown than on the internet. One need only to look to the nearest political forum.
Most internet users has at one time or another witnessed a "debate", be it between marxists and objectivists (randians), tradtionalists and modernists, or others, where it, for all with a minimum of intelligence, was obvious from the start that the discussion would lead nowhere. The question is then, what criteria has to be met for a discussion to be fruitful? The paradox here is that real discussion is only possible between equals, but the greater the identity, the less need, or indeed room, for discussion.
It should also be noted that Schmitt makes a distinction between deliberation and discussion. Discussion does not simply mean conversation or negotiation but "an exchange of opinion that is governed by the purpose of persuading one's opponent through argument of the truth or justice of something, or allowing oneself to be persuaded of something as true and just". (The Crisis of Parliamentary Democracy p. 5)
The essay describes the bourgeois public sphere as "a sphere where private persons meet to discuss cultural and political concerns". It remains unclear whether Habermas actually meant that such a sphere really existed, or if it should be taken as an account of a bougeoisis ideal. In conclusion, where Schmitt talks about discussion, Habermas uses deliberation.
The belief in discussion between political antagonists can be traced to the enlightment's spirit of "rationalism". There is no way to combine communism and capitalism, atheism and Christianity, militarism and pacifism and so on. In fact there can't even be any real discussion. If someone does changes his opinions due to a discussion it's rarely a participant, but rather a listener. In fact, he who indulges in debates with antagonists for the sake of argument acts as a liberal, although some people does seem to derive a strange kind of pleasure from fruitless debating.
Similarly, there is no discussion (in the traditional, non-schmittian, sense) more meaningless than the one between an atheist and a believer. The fundamental of faith, be it the faith that God exist or does not exist, is based on a living feeling rather than rational arguments. The same can be said about the belief in capitalism or communism. To say that the conviction is based on self-interest, not morals, does not change anything. The faith in the truth of one's morals are simply replaced with the faith in that one has correctly identified what serves one's interests the best. Fundamental beliefs, axiom or whatever one wishes to call them, are very seldom changed due to "rational" arguments. They rest upon a much deeper part of reality – faith, feelings, conviction, all of which the rationalist can not grasp.
Habermas' focus on deliberation as the essence in democracy is a loan from, or more correct, a perversion of Schmitt. The essay describes Habermas' view as follows: "In public discussion, the citizens discuss various political questions and arguments alone should be decisive, not who presents them." This can be compared to Schmitt: "To discussion belong shared convictions as premises, the willingness to be persuaded, independency of party ties, freedom of selfish interests." (The Crisis of Parliamentary Democracy p. 5) Although Schmitt says that as a critique of the pluralistic parliamentary "democracy", the validity of the statement that discussion demands shared convictions is perhaps never more clearly shown than on the internet. One need only to look to the nearest political forum.
Most internet users has at one time or another witnessed a "debate", be it between marxists and objectivists (randians), tradtionalists and modernists, or others, where it, for all with a minimum of intelligence, was obvious from the start that the discussion would lead nowhere. The question is then, what criteria has to be met for a discussion to be fruitful? The paradox here is that real discussion is only possible between equals, but the greater the identity, the less need, or indeed room, for discussion.
It should also be noted that Schmitt makes a distinction between deliberation and discussion. Discussion does not simply mean conversation or negotiation but "an exchange of opinion that is governed by the purpose of persuading one's opponent through argument of the truth or justice of something, or allowing oneself to be persuaded of something as true and just". (The Crisis of Parliamentary Democracy p. 5)
The essay describes the bourgeois public sphere as "a sphere where private persons meet to discuss cultural and political concerns". It remains unclear whether Habermas actually meant that such a sphere really existed, or if it should be taken as an account of a bougeoisis ideal. In conclusion, where Schmitt talks about discussion, Habermas uses deliberation.
The belief in discussion between political antagonists can be traced to the enlightment's spirit of "rationalism". There is no way to combine communism and capitalism, atheism and Christianity, militarism and pacifism and so on. In fact there can't even be any real discussion. If someone does changes his opinions due to a discussion it's rarely a participant, but rather a listener. In fact, he who indulges in debates with antagonists for the sake of argument acts as a liberal, although some people does seem to derive a strange kind of pleasure from fruitless debating.
Similarly, there is no discussion (in the traditional, non-schmittian, sense) more meaningless than the one between an atheist and a believer. The fundamental of faith, be it the faith that God exist or does not exist, is based on a living feeling rather than rational arguments. The same can be said about the belief in capitalism or communism. To say that the conviction is based on self-interest, not morals, does not change anything. The faith in the truth of one's morals are simply replaced with the faith in that one has correctly identified what serves one's interests the best. Fundamental beliefs, axiom or whatever one wishes to call them, are very seldom changed due to "rational" arguments. They rest upon a much deeper part of reality – faith, feelings, conviction, all of which the rationalist can not grasp.
Wednesday, January 05, 2005
[Swedish] Lindholm and the night of the long knives
The old Swedish national-socialist party SSS (Svensk Socialistisk Samling), and to a large extent also their predecessor NSAP (Nationalsocialistiska arbetarepartiet), along with it's leader Sven-Olov Lindholm are often hailed as an example of "leftist nazism".
This may be true compared to the other "large" Swedish "nazi"-party SNSP (Svenska Nationalsocialistiska partiet). However, the very fact that SSS never truly distanced itself from Hitler, the last hope of the bourgeois world in Germany, to quote Ernst Niekisch' apt formulation, should be enough proof of SSS' essentially bourgeois stance. The picture becomes even clearer if we take a look at SNAPs reaction to die Nacht der langen Messer as it is presented in the party paper, Den svenske nationalsocialisten. Tempting as it may be to comment the following the excerpts speaks for themselves.
This may be true compared to the other "large" Swedish "nazi"-party SNSP (Svenska Nationalsocialistiska partiet). However, the very fact that SSS never truly distanced itself from Hitler, the last hope of the bourgeois world in Germany, to quote Ernst Niekisch' apt formulation, should be enough proof of SSS' essentially bourgeois stance. The picture becomes even clearer if we take a look at SNAPs reaction to die Nacht der langen Messer as it is presented in the party paper, Den svenske nationalsocialisten. Tempting as it may be to comment the following the excerpts speaks for themselves.
"Den tyska revolutionen fortsätter..
Tidningarna ha under den senaste tiden varit fyllda med meddelanden om händelserna i Tyskland. För den som känner förhållandena där komma dessa händelser inte som någon överraskning. Det stod tvärtom klart att något måste ske.
När Hitler den 30 jan. 1933 övertog makten vände han sig först mot den för ögonblicket farligaste fienden: marxismen. Den torde vid det här laget vara död i Tyskland. Men vid sidan av denna fanns det kvar en kanske ännu farligare fiende till folket: reaktionen.
Denna har på den senaste tiden på de mest lumpna sätt försökt sabotera Hitlers återuppbyggnadsarbete. Genom en småsint, söndersmulande kritik, har den sökt lamslå utvecklingen.
Att Hitler haft tålamod med dessa snyltgäster på den nationella revolutionen så länge, är förvånansvärt. Men måttet har blivit rågat. Hitler har slagit. Hårt, men rättvist!
Detaljerna och de smärre linjerna kunna ännu ej tydligt skönjas. Ej heller vet man vilken omfattning förräderiet haft. Men det kommer snart att uppdagas.
Men aktionen visar en annan viktigare sak: Den visar att Hitler och hans män ej svikit de idéer de svurit trohet! Hitlers kamp för socialismen är fortfarande lika revolutionär som innan han kom till makten. Han har mitt i en värld av lumpenhet och förräderi visat att det finns något som heter ansvar och plikttrogenhet. Han har visat att det finnes män, som ej fegt falla undan och kompromissa vid svårigheter. Och därför segrar han!För dagen avstå vi från vidare kommentarer till händelserna i Tyskland vid månadsskiftet. Uppgifterna i dagspressen äro i mångt och mycket motsägande och tydligt felaktiga, varför vi föredraga att inhämta upplysningar genom våra egna korrespondenter på ort och ställe. I nästa nummer av tidningen återkomma vi emellertid utförligare."
Den svenske nationalsocialisten, 5 juli 1934
"Naturligtvis har man med anledning av dödsdomarna över de rebelliska SA-ledarna ånyo anklagat
nationalsocialismen för barbari och våldsmetoder, men man "glömmer" att Hitler genom sitt raska och djärva ingripande räddat Tyskland från ett förödande inbördeskrig, vilket blivit den oundvikliga följden om kuppmakarna lyckats i sina planer.
[...]
Det påstås från många håll att Hitler genom sin aktion krossat radikalismen inom sitt parti. Detta kan måhända vara sant till en del. Men man får då i "radikalismen" inte lägga något som helst politiskt begrepp. Röhm och hans revolterande stab voro inga politiker, de voro uteslutande soldater och syntes ha svårt att anpassa sig till det fredliga återuppbyggnadsarbetets natur."
Den svenske nationalsocialisten, 12 juli 1934
"Denna Tysklands avvaktande och experimenterande hållning har givetvis måst fördröja vissa socialekonomiska reformer, på vilka de stora massorna väntat. Särskilt S. A.-männen, som offrat så mycket för det nationalsocialistiska genombrottet, ha härigenom i viss utsträckning gripits av otålighet. Den breda massans oförmåga att förstå vilka reella förutsättningar som måste skapas för de radikala reformerna (börsens avskaffande, varuhusens socialisering o. dyl.) har gjort den till objekt för vissa maktlystna herrar, som tänkte utnyttja deras otålighet för en "andra revolution". En sådan skulle ha resulterat i antingen att den gamla högerreaktionen åter kommit till makten eller också att tygellösa marxisthorder begagnat tillfället, och Tyskland hade varit förlorat. Det visade ju sig även att konspiratörerna haft för avsikt att mörda Hitler."
Den svenske nationalsocialisten, 9 augusti 1934
Sunday, December 19, 2004
Under the mask of humanity
Yet another program about U.S. violation of human rights in the “war against terrorism” was aired by Swedish radio today. The details are of little importance although it should be noted that the violations were described as systematic, not isolated events, conducted not by individual grunts, but sanctioned and encouraged by president Bush and secretary of defense Rumsfeld.
The most fascinating thing is that each new information is greeted with a sense of surprise. Fascinating not because of the considerable amount of atrocities previously known, but because of the premises under which the “war against terrorism” is fought. Of course it is always interesting to see liberals cling on to their illusions. History has proved the so called “realist” school of international relations if not right, at least fairly correct over and over the last century.
When it comes to wars fought in the name of humanity, or to protect human rights, they tend to be more brutal then wars not fought under that kind of justification because it necessarily dehumanizes the enemy. Carl Schmitt realized this more then 70 years ago, the relevance of the passages below from The concept of the political today is almost frightening. Of course all this should not be seen as some sort of defense of the liberal metaphysic conception of rights. The notion of rights are, as Schmitt rightly argues, despite liberal claims of the opposite, political to the extreme. Spöknippet disapproves all notions of transcendent “rights”.
At some later point there will hopefully be a text dedicated exclusively to establishing Spöknippets standpoint on rights. For now it is sufficient to establish that there has never been a crime to great to not be committed under the mask of humanity. Indeed many of the most gruesome atrocities has been committed under the mask of humanity. Let us now look upon what Schmitt has to say about war and humanity:
Schmitt finishes The concept of the political with some observations regarding terminology, perhaps even more corret today then when first written.
The most fascinating thing is that each new information is greeted with a sense of surprise. Fascinating not because of the considerable amount of atrocities previously known, but because of the premises under which the “war against terrorism” is fought. Of course it is always interesting to see liberals cling on to their illusions. History has proved the so called “realist” school of international relations if not right, at least fairly correct over and over the last century.
When it comes to wars fought in the name of humanity, or to protect human rights, they tend to be more brutal then wars not fought under that kind of justification because it necessarily dehumanizes the enemy. Carl Schmitt realized this more then 70 years ago, the relevance of the passages below from The concept of the political today is almost frightening. Of course all this should not be seen as some sort of defense of the liberal metaphysic conception of rights. The notion of rights are, as Schmitt rightly argues, despite liberal claims of the opposite, political to the extreme. Spöknippet disapproves all notions of transcendent “rights”.
At some later point there will hopefully be a text dedicated exclusively to establishing Spöknippets standpoint on rights. For now it is sufficient to establish that there has never been a crime to great to not be committed under the mask of humanity. Indeed many of the most gruesome atrocities has been committed under the mask of humanity. Let us now look upon what Schmitt has to say about war and humanity:
Humanity as such cannot wage war because it has no enemy, at least not on this planet. The concept of humanity excludes the concept of the enemy, because the enemy does not cease to be a human being – and hence there is no specific differentiation in that concept. That wars are waged in the name of humanity is not a contradiction of this simple truth; quite the contrary, it has an especially intensive political meaning. When a state fights its political enemy in the name of humanity, it is not a war for the sake of humanity, but a war wherein a particular state seeks to usurp a universal concept against its military opponent. At the expense of its opponent, it tries to identify itself with humanity in the same way one can misuse peace, justice, progress, and civilization in order to claim these as one’s own and to deny the same to the enemy.Schmitt adds in a note:
The concept of humanity is especially useful ideological instrument of imperialist expansion, and in its ethical-humanitarian form it is a specific vehicle of economic imperialism. Here one is reminded of a somewhat modified expression of Proudhon’s: whoever invokes humanity wants to cheat. To confiscate the word humanity, to invoke and monopolize such a term probably has certain incalculable effects, such as denying the enemy the quality of being human and declaring him to be an outlaw of humanity; and a war can thereby be driven to the most extreme inhumanity.*
p 54
* Pufendorf quotes approvingly Bacon’s comment that specific peoples are “prescribed by nature itself,” e.g., the Indians, because they eat human flesh. And in fact the Indians of North America were then exterminated. As civilization progresses and morality rises, even less harmless things than devouring human flesh could perhaps qualify as deserving to be outlawed in such a manner. Maybe one day it will be enough if a people were unable to pay its debts.It follows from the above that a war sanctioned by the United Nations has all the more potential to be exceedingly brutal then a bi-lateral conflict. What can possibly be a stronger argument to present a war as fought on behalf of humanity then one formally sanctioned by the “international community”? It is hard not to think on the sanctions imposed on Iraq, and also the annihilation of Iraqi troops retreating from Kuwait.
Schmitt finishes The concept of the political with some observations regarding terminology, perhaps even more corret today then when first written.
An imperialism based on pure economic power will naturally attempt to sustain a worldwide condition which enables it to apply and manage, unmolested, its economic means, e.g., terminating credit, embargoing raw materials, destroying the currencies of others, and so on. Every attempt of a people to withdraw itself from the effects of such “peaceful” methods is considered by this imperialism as extra economic power.
p 78
For the application of such means, a new and essentially pacifist vocabulary has been created. War is condemned but executions, sanctions, punitive expeditions, pacifications, protections of treaties, international police, and measures to assure peace remains. The adversary is thus no longer called an enemy but a disturber of
peace and is thereby designated to be an outlaw of humanity. A war waged to protect or expand economic power must, with the aid of propaganda, turn into a crusade and into the last war of humanity. This is implicit in the polarity of ethics and economics, a polarity astonishingly systematic and consistent. But this allegedly non-political and apparently even antipolitical system serves existing or newly emerging friend-and-enemy groupings and cannot escape the logic of the political.
p 79
Thursday, December 16, 2004
Reflections on “Where we stand"
Unser Standort is perhaps not the best choice of text when it comes to introducing Ernst Niekisch. As stated before it can be labeled as “proletarian nationalism” and in that capacity contributes little positive knowledge. Of course it is not only of biographical and historical interest as some parts of it connects to the age in which we live today.
What Niekisch basically says in Unser Standort is first Versailles, then the capitalists. When we look at Niekisch' later work we se that Hitler is condemned as “West”, “Versailles” and “bourgeoisie” at the same time. (And for the later Niekisch these three was more or less the same.) We have there the insight that the “treaty” of Versailles and the bourgeoisie can't be separated.
As can be seen, Niekisch' position in Unser Standort has striking resemblances to various forms of “two-step-revolutions” in marxist thought. First national liberation, together with the “progressive bourgeoisie”, then socialism. First democratic revolution, then socialist revolution. Those who advocate various forms of two step models today should have little problem with Niekisch. Still, many of those who, for example, support popular fronts between islamists and socialists in Iraq slander Niekisch as “reactionary” or even “fascist”.
It seems as if nationalism for marxists is a privilege reserved for “the third world”. Nationalism as privilege because in nationalism, as in socialism, there is an immense source of energy ready to be harvested. The question is if it can be used for post-national goals. However if we listen to Lenin it is no doubt that the Weimarian “Germany” was to be counted among the oppressed nations. Let us repeat what Lenin said on the Third International's second congress: “By means of the Treaty of Versailles, the war imposed such terms upon these countries [Germany, Austria-Hungary, Russia and Bulgaria] that advanced peoples have been reduced to a state of colonial dependence, poverty, starvation, ruin, and loss of rights [...]”
The problem with “second revolutions” is that they are rare indeed. Seldom, if ever, has the national revolution been followed by a socialist revolution. Let us again take a look at what Lenin has to say: “[N]o Versailles treaties will subdue the power of the workers and peasants once they have learnt to deal with the landowners and capitalists.” As Niekisch later realized, the dictate of Versailles was bourgeoisie. Therefore no querfront with the “German” bourgeoisie was possible. On the contrary - socialism is national liberation (as well as liberation from the nation).
What Niekisch basically says in Unser Standort is first Versailles, then the capitalists. When we look at Niekisch' later work we se that Hitler is condemned as “West”, “Versailles” and “bourgeoisie” at the same time. (And for the later Niekisch these three was more or less the same.) We have there the insight that the “treaty” of Versailles and the bourgeoisie can't be separated.
As can be seen, Niekisch' position in Unser Standort has striking resemblances to various forms of “two-step-revolutions” in marxist thought. First national liberation, together with the “progressive bourgeoisie”, then socialism. First democratic revolution, then socialist revolution. Those who advocate various forms of two step models today should have little problem with Niekisch. Still, many of those who, for example, support popular fronts between islamists and socialists in Iraq slander Niekisch as “reactionary” or even “fascist”.
It seems as if nationalism for marxists is a privilege reserved for “the third world”. Nationalism as privilege because in nationalism, as in socialism, there is an immense source of energy ready to be harvested. The question is if it can be used for post-national goals. However if we listen to Lenin it is no doubt that the Weimarian “Germany” was to be counted among the oppressed nations. Let us repeat what Lenin said on the Third International's second congress: “By means of the Treaty of Versailles, the war imposed such terms upon these countries [Germany, Austria-Hungary, Russia and Bulgaria] that advanced peoples have been reduced to a state of colonial dependence, poverty, starvation, ruin, and loss of rights [...]”
The problem with “second revolutions” is that they are rare indeed. Seldom, if ever, has the national revolution been followed by a socialist revolution. Let us again take a look at what Lenin has to say: “[N]o Versailles treaties will subdue the power of the workers and peasants once they have learnt to deal with the landowners and capitalists.” As Niekisch later realized, the dictate of Versailles was bourgeoisie. Therefore no querfront with the “German” bourgeoisie was possible. On the contrary - socialism is national liberation (as well as liberation from the nation).
Wednesday, December 08, 2004
Niekisch, Where we stand
Unser Standort was first published in Widerstand in August 1926. The text is from the period in Ernst Niekisch’ life which Uwe Sauermann labels “proletarian nationalism”. Although Spöknippet considers Niekisch one of the finest thinkers of the twentieth century that is to a large degree based on his later works, foremost Die dritte imperial Figur from 1935.
A warning against Widerstand has been directed at the workers – and how may we have expected anything else? – suggesting that it fosters “nationalistic obscurantism” in the consciousness of the working class with the aim of winning that class over to the socially reactionary aims of the bourgeoisie. Reference has been made to certain terminological similarities as if they offered proof of such assertions; we have made use, it was said, of some expressions that one also hears from social reactionaries. Such terminological similarities might in fact be present; it cannot be helped that such persons also speak of vital national necessities for whom it is more a matter of the pocketbook than a serious consideration of these necessities. Naturally we presume that those who have “identified” these terminological similarities seek intentionally to misunderstand us. For it truly does not take much to grasp the essential tendencies that inform our position. We are wholly rooted in the vital feelings and sentiments of the working people of Germany; their needs and their instincts are our own. We do not want to lead them astray, do not want to betray them; we are flesh of their flesh, blood of their blood; our thoughts, feelings, and aspirations issue exclusively from the ground of their being and the current circumstances of their fate. What moved us most profoundly was this: that the burden of the tributes to which Germany has been subjected weigh most heavily on the working people; that it is the living conditions of precisely the German worker which have been called into question by the collapse of German status in the world. Here the challenges of the German nation coincide with the law if self-preservation of the working class. That to be sure can be truly understood only by those who are more than mere literary figures. So many such literary sorts are busy insinuating to workers what they are supposed to think that they have already diverted workers from many a good course of action.
We speak justifiably of the proletarian situation of Germany: the nation is oppressed and dependent; it slaves for others and lives hand-to-mouth. That signifies the historical moment in which the worker, the personification of the proletarian situation as such, has a national mission to fulfill: he turns against the ultimate causes if his social oppression, the victorious states of the Treaty of Versailles, he also rises up against the chains by which the nation is shackled. Is it not strange that social democracy, which has vainly set itself the goal of “liberating the working class,” continually conceals from the worker the social effects of the policy of acceding to the treaty demands? He is not supposed to know of them. How is this to be explained? Social democracy is vaguely aware that the moment the working class becomes conscious of the equivalence between its social struggle for liberation and the national struggle for liberation, it will become such an element, vehement, and vitally progressive force that no petty little party secretary will be capable of controlling it and no rootlessliteray type of interpreting it. Therefore it is silent on the question of the nation’s task! Therefore if resistance to the yoke of social oppressionmust necessarily take on a national coloration, better that there be no resistance at all, better that the workers patiently resigns themselves to the social yoke. We will have no part in lulling the workers to sleep – that is what characterizes us. This, however, does not convict us of sin against the worker’s livelihood. It is his freedom that we want, even if Mr. [Aristide] Briand and Mr. [Austen] Chaimberlain turn up their noses. To us, contrary to many social-democratic writers, the freedom of the German worker is more important than the welfare of Briand and Chaimberlain. To chase after their welfare – that is truly not the substance of socialism.
That is why we are far from being national socialists in the usual sense of the term. What distinguishes us above all from the latter is this: they are, similar to social democracy, driven almost exclusively by the point of view of domestic politics. They think to much of “hanging the criminals of November”; their intentions are too much dominated by hate, revenge, retaliation. Those are not the means by which one pulls a people together in a struggle for liberation. We are less destructive and negative. We affirm everything that increases the political power of the German people; we are concerned soley with the question of how it can be raised to the highest level. Those who want to hang the “November criminals” partout, will afterward probably have to let the French go free; they will scarcely have sufficient force in reserve to inflict upon the latter the justice they deserve.
A warning against Widerstand has been directed at the workers – and how may we have expected anything else? – suggesting that it fosters “nationalistic obscurantism” in the consciousness of the working class with the aim of winning that class over to the socially reactionary aims of the bourgeoisie. Reference has been made to certain terminological similarities as if they offered proof of such assertions; we have made use, it was said, of some expressions that one also hears from social reactionaries. Such terminological similarities might in fact be present; it cannot be helped that such persons also speak of vital national necessities for whom it is more a matter of the pocketbook than a serious consideration of these necessities. Naturally we presume that those who have “identified” these terminological similarities seek intentionally to misunderstand us. For it truly does not take much to grasp the essential tendencies that inform our position. We are wholly rooted in the vital feelings and sentiments of the working people of Germany; their needs and their instincts are our own. We do not want to lead them astray, do not want to betray them; we are flesh of their flesh, blood of their blood; our thoughts, feelings, and aspirations issue exclusively from the ground of their being and the current circumstances of their fate. What moved us most profoundly was this: that the burden of the tributes to which Germany has been subjected weigh most heavily on the working people; that it is the living conditions of precisely the German worker which have been called into question by the collapse of German status in the world. Here the challenges of the German nation coincide with the law if self-preservation of the working class. That to be sure can be truly understood only by those who are more than mere literary figures. So many such literary sorts are busy insinuating to workers what they are supposed to think that they have already diverted workers from many a good course of action.
We speak justifiably of the proletarian situation of Germany: the nation is oppressed and dependent; it slaves for others and lives hand-to-mouth. That signifies the historical moment in which the worker, the personification of the proletarian situation as such, has a national mission to fulfill: he turns against the ultimate causes if his social oppression, the victorious states of the Treaty of Versailles, he also rises up against the chains by which the nation is shackled. Is it not strange that social democracy, which has vainly set itself the goal of “liberating the working class,” continually conceals from the worker the social effects of the policy of acceding to the treaty demands? He is not supposed to know of them. How is this to be explained? Social democracy is vaguely aware that the moment the working class becomes conscious of the equivalence between its social struggle for liberation and the national struggle for liberation, it will become such an element, vehement, and vitally progressive force that no petty little party secretary will be capable of controlling it and no rootlessliteray type of interpreting it. Therefore it is silent on the question of the nation’s task! Therefore if resistance to the yoke of social oppressionmust necessarily take on a national coloration, better that there be no resistance at all, better that the workers patiently resigns themselves to the social yoke. We will have no part in lulling the workers to sleep – that is what characterizes us. This, however, does not convict us of sin against the worker’s livelihood. It is his freedom that we want, even if Mr. [Aristide] Briand and Mr. [Austen] Chaimberlain turn up their noses. To us, contrary to many social-democratic writers, the freedom of the German worker is more important than the welfare of Briand and Chaimberlain. To chase after their welfare – that is truly not the substance of socialism.
That is why we are far from being national socialists in the usual sense of the term. What distinguishes us above all from the latter is this: they are, similar to social democracy, driven almost exclusively by the point of view of domestic politics. They think to much of “hanging the criminals of November”; their intentions are too much dominated by hate, revenge, retaliation. Those are not the means by which one pulls a people together in a struggle for liberation. We are less destructive and negative. We affirm everything that increases the political power of the German people; we are concerned soley with the question of how it can be raised to the highest level. Those who want to hang the “November criminals” partout, will afterward probably have to let the French go free; they will scarcely have sufficient force in reserve to inflict upon the latter the justice they deserve.
Saturday, December 04, 2004
Synthesis One: Codreanu - Marx
Under the headline Synthesis Spöknippet will publish various attempts to create some sort of synthesis between persons generally thought to be at opposing ends of the political spectrum. It may take the form of more elaborate analysis or, as is the case below, just some short quotations.
"This country is dying due to lack of men, not lack of programmes: at least this is our opinion. In other words, it is not programmes that we must have, but men, new men."
Corneliu Zelea Codreanu 1903-1938
"Every step of real movement is more important than a dozen programmes."
Karl Marx 1818-1883
"This country is dying due to lack of men, not lack of programmes: at least this is our opinion. In other words, it is not programmes that we must have, but men, new men."
Corneliu Zelea Codreanu 1903-1938
"Every step of real movement is more important than a dozen programmes."
Karl Marx 1818-1883
Tuesday, November 16, 2004
[Excerpt] Berlin Stahlhelm Manifesto
The manifesto was first published in Stahlhelm und Staat 1927. Its publication here should not be viewed as sign of shared beliefs, allthough that is true to some extent. Rather, it has been published to give a better understanding of some of the movements that Ernst Jünger argues against in, for example, "'Nationalismus' and Nationalismus".
Stahlhelm, the union of battle-tested Germans soldiers returned undefeated from the front and the German cadets trained by them in the spirit of valor, announces on the eight annual memorial to the Reich's soldiers of the front in the capital city of the Reich the political goals, to struggle for which it and all its comrades accept anew as their duty.
Stahlhelm proclaims the battle against all softness and cowardice, which seek to weaken and destroy the consciousness of the German people through renunciation of the right of defense and will to defense.
Stahlhelm declares that it does not recognize the state of affairs created by the Treaty of Versailles and its later supplements. It therefore demands the recognition of the national state for all Germans, the restoration of the German right of defense, the effective revocation of the extorted acknowledgment of war guilt, and the regulation and reparation of war damages on the basis of the collective liability of all peoples responsible for the world war. These goals may not be abandoned in the execution of the rights stipulated in the treaty in the premature clearing of the occupied territories and in the adjustment of the eastern borders.
Stahlhelm demands the renewed recognition of the national colors: black, white and red. Under this flag the German Reich conducted the period of its incomparably heroic struggle against a world of enemies.
The economic and social want of our people is caused by the deficiency of Lebensraum and the territory in which to work. Stahlhelm supports the foreign policy that opens up settlement and work territories for the German population surplus and that maintains vital cultural, economic, and political ties between these territories ande the core motherland. Stahlhelm does not want the German people, driven by want to desperation to become the victim and storm center of bolshevism.
Stahlhelm embraces the conviction that the destiny of the German people may be determined only by a strong leadership able and willing to bear responsibility for it. Therefore Stahlhelm demands an increase in the competency of the president of the Reich; the securing of the welfare of the nation and people against the caprice of parliamentary emergency agreements and contingencies; and the creation of an electoral right the results of which guarantee both the true will of the people and the possibility of genuine administrative responsibility.
Stahlhelm does not want to form or become a new party. But it does want to represent the civic will of the former front soldiers. It wants for its members to acquire the possibility and right of decisive participation in all positions of public service and popular representation, from the local community to the national government. The right of the front soldiers to this participation is based on the special aptitude that they gained through the closest connection between personal accomplishment and the most severe struggle of the German people for its rights and its future. [...]
True to its origins and its history, Stahlhelm opposes all efforts and conceptions that seek to divide the German people. It esteems highly the experience of old comradeship at the front and unity and wants to develop out of it a national sense of unity. It denies the validity of the materialist conception of history and the Marxist doctrine. It opposes the idea of class struggle. And in full recognition of the value among enterprise, entrepreneur, and fellow workers, Stahlhelm will not hinder an honest and decisive settlement of natural conflicts of interests. It demands, however, the maintenance and preservation of the transcending interest of the German community.
Stahlhelm looks with concern on the increasing separating of healthy popular forces from the native soil which accompanies increasing industrialization, and demands an agrarian policy that makes settlements possible. Interior colonization and a settlement policy for the strengthening of German Austria by filling the border area with German peasant villages are weapons in the struggle for national preservation in the employment of which Stahlhelm is able and willing to assist.
Stahlhelm demands that measures be taken against the increased foreign influence in our political, economic, and cultural life since the revolution and against the degeneration of ethical views.
Stahlhelm demands the recognition and achievement of its goals by the constitutional representatives of the German people in the administration and parliaments. It has firmly decided to struggle for its goals only through the employment of just and legal means together with all parliamentary and extraparliamentary forces among the German people that desire to maintain community with it for work and struggle.
This is the path and the will of the Stahlhelm for the internal and external liberation of Germany.
Hail to the Front!
Stahlhelm, the union of battle-tested Germans soldiers returned undefeated from the front and the German cadets trained by them in the spirit of valor, announces on the eight annual memorial to the Reich's soldiers of the front in the capital city of the Reich the political goals, to struggle for which it and all its comrades accept anew as their duty.
Stahlhelm proclaims the battle against all softness and cowardice, which seek to weaken and destroy the consciousness of the German people through renunciation of the right of defense and will to defense.
Stahlhelm declares that it does not recognize the state of affairs created by the Treaty of Versailles and its later supplements. It therefore demands the recognition of the national state for all Germans, the restoration of the German right of defense, the effective revocation of the extorted acknowledgment of war guilt, and the regulation and reparation of war damages on the basis of the collective liability of all peoples responsible for the world war. These goals may not be abandoned in the execution of the rights stipulated in the treaty in the premature clearing of the occupied territories and in the adjustment of the eastern borders.
Stahlhelm demands the renewed recognition of the national colors: black, white and red. Under this flag the German Reich conducted the period of its incomparably heroic struggle against a world of enemies.
The economic and social want of our people is caused by the deficiency of Lebensraum and the territory in which to work. Stahlhelm supports the foreign policy that opens up settlement and work territories for the German population surplus and that maintains vital cultural, economic, and political ties between these territories ande the core motherland. Stahlhelm does not want the German people, driven by want to desperation to become the victim and storm center of bolshevism.
Stahlhelm embraces the conviction that the destiny of the German people may be determined only by a strong leadership able and willing to bear responsibility for it. Therefore Stahlhelm demands an increase in the competency of the president of the Reich; the securing of the welfare of the nation and people against the caprice of parliamentary emergency agreements and contingencies; and the creation of an electoral right the results of which guarantee both the true will of the people and the possibility of genuine administrative responsibility.
Stahlhelm does not want to form or become a new party. But it does want to represent the civic will of the former front soldiers. It wants for its members to acquire the possibility and right of decisive participation in all positions of public service and popular representation, from the local community to the national government. The right of the front soldiers to this participation is based on the special aptitude that they gained through the closest connection between personal accomplishment and the most severe struggle of the German people for its rights and its future. [...]
True to its origins and its history, Stahlhelm opposes all efforts and conceptions that seek to divide the German people. It esteems highly the experience of old comradeship at the front and unity and wants to develop out of it a national sense of unity. It denies the validity of the materialist conception of history and the Marxist doctrine. It opposes the idea of class struggle. And in full recognition of the value among enterprise, entrepreneur, and fellow workers, Stahlhelm will not hinder an honest and decisive settlement of natural conflicts of interests. It demands, however, the maintenance and preservation of the transcending interest of the German community.
Stahlhelm looks with concern on the increasing separating of healthy popular forces from the native soil which accompanies increasing industrialization, and demands an agrarian policy that makes settlements possible. Interior colonization and a settlement policy for the strengthening of German Austria by filling the border area with German peasant villages are weapons in the struggle for national preservation in the employment of which Stahlhelm is able and willing to assist.
Stahlhelm demands that measures be taken against the increased foreign influence in our political, economic, and cultural life since the revolution and against the degeneration of ethical views.
Stahlhelm demands the recognition and achievement of its goals by the constitutional representatives of the German people in the administration and parliaments. It has firmly decided to struggle for its goals only through the employment of just and legal means together with all parliamentary and extraparliamentary forces among the German people that desire to maintain community with it for work and struggle.
This is the path and the will of the Stahlhelm for the internal and external liberation of Germany.
Hail to the Front!
Sunday, November 14, 2004
[Excerpts, Swedish] Strasser, Den tyska Bartholomeinatten
Written by one of those who lay the foundation for the machtübernahme Dr. Otto Strasser's book should be read by anyone who still has illusions that some sort of trace of socialism could be found in Hitler's "Germany". When first published in 1934, less then six months had passed since, amongst others, Gregor Strasser and Ernst Röhm was murdered during die nacht der langen Messer. The excerpts are from the Swedish edition published in 1940.
Ty den dagen [30 juni 1934] stod Hitler vid skiljelinjen mellan två utvecklingsmöjligheter, mellan vilka hans uppstigande till makten lämnade honom valet fritt: möjligheten till en socialistisk revolution och ett fascistiskt krig.
s 5 f
[...]Hitlerpressen festartiklar [gör] det påvrast tänkbara intryck – icke i ord, men så mycket mer i fråga om innehåll!
Upplösning av partierna? Mycket bra! Men vari ligger den principiella skillnaden mellan mångpartivälde och enpartivälde? Är icke detta i stället en taktisk gradskillnad, som ej äger det ringaste gemensamt med en verklig revolutionär nydaning? Är riksdagen kanske avskaffad och ersatt med en representation från alla stånd? Nej, visst inte, den förträffliga riksdagen lever än, det är bara det, att de som företräda riksstaten samtliga tillhöra det regerande monopolpartiet! Partibelöningar vid utnämningar och klickväsen – har sådant avskaffats och ersatts med folkets beslut genom egna revolutionära organ? Nej, visst inte, sådana företeelser tränga sig fram i främsta ledet oblygare, oförskämdare, fräckare än någonsin tillförne, nu utan någon kontroll genom avundsjukan mellan konkurrerande partigrupper!
[…]
Folkets enande genom och under Hitler? – Ja visst, den som ser den likriktade pressen, hör den likriktade rundradion iakttar de påbjudna massuppmarscherna av befolkningen och de påträngande demonstrationerna från partiets sida, bibringas den föreställningen, att ”aldrig har ett folk stått enigare än det tyska under Adolf Hitler”. – Vartill behövs då koncentrationslägren ett helt år efter övertagandet av makten? Vartill det kategoriska mötesförbudet, det helt genomförda undertryckandet av tryckfriheten? Hur skulle det se ut i riket, om bara under en enda månad mötesfrihet och tryckfrihet vore rådande? – Vad bleve då kvar av denna enhets komedi, som åstadkommits på det viset, att fyra man lägga munkavle på sina sex motståndare och sedan med glad stolthet prisa den outsägliga enhet, som är rådande mellan dem alla?
[…]
Social rättvisa? – Var icke just detta huvudstycke och kärnpunkten i Hitlerpropagandan? Skulle icke ”tredje riket” skänka uppfyllelse åt ”den antikapitalistiska längtan, som hyses av 95 % av det tyska folket”, genomföra den gyllene kalvens fall och bortom kapitalism och marxism upprätta en ”tysk socialism”, som klingar som fanfar i partiets själva namn och som i en klart formulerad fordran ingår i partiprogrammets 25 punkter? – Mycket litet har till och med den av propagandaministeriet matade partipressen att säga härom. Ty händelsernas eget språk är härvidlag vältaligare än festtalens svada. Ett faktum kvarstår: efter 12 månaders Hitlerregim står kapitalismen starkare och mera aggressiv än någonsin.
Arbetarestammen, som fått sig frånhänd rätten att tillvaratagna sina egna intressen, är försvarslöst prisgiven åt oblyg exploatering, som tar sig uttryck i sänkta löner, försämrade arbetsvillkor och fullständig rättslöshet.
Bönderna, omhuldade och smickrade med vackra ord, digna alltjämt under de kapitalistiska ränte- och hypoteksskuldernas börda, under de oförändrat höga och lika obarmhärtigt indrivna skatterna samt de stegrande priserna som – på arbetares, anställdas och tjänstemäns bekostnad – genomdrivits av kapitalet, men som åter uppslukas av tvångsbidragen till den våldsamt utvidgade förvaltningsapparat, som representeras av ”riksförsörjningsdepartementet” samt det statsorganiserade tiggeriet för skiljda ändamål.
s 7-10
Sedan mars 1933 skrider spöket genom Tyskland, den andra revolutionens spöke. Hitler hade knappt segrat, hans parti likriktat hela Tyskland, så stod spöket redan bakom honom. I början brydde man sig icke mycket om det. Man betraktade det som att alster av national-bolsjevikiska alarmrykten, sinnesförvirrat radikalt prat. Men från vecka till vecka växte det högre och högre, så att till sist icke ens Göbbels höll sig för god vifta med en andra revolution. […] Göbbels höll nu endast evolutionära anföranden! Men spöket var omöjligt att få bukt med. Det var seglivat. Snart är det åter framme och sprider ut bland den tyska allmänheten, att det går utför: med partiet, med S.A., med arbetsfronten, med ungdomen. Spöket blir högljuddare och högljuddare!
[…]
Det finnes slagord, som skapa historia, då de bryta fram ur historiens källflöden med styrkan hos en naturkraft, ”tidens lösen”, vari tidens strävan, den nya sinnesarten hos dess människor, deras anspråk, inriktning och längtan avspegla sig. Man vet ej vem som skapat dem, vem som fört dem vidare. De likna folkvisan: folket, tiden hava arbetat på den. Åt gamla ord förlänas en ny, oanat mäktig innebörd, de abstraktaste begrepp växa ut i historisk verklighet. Då tiden är inne, då en stat skall mogna till liv, uppställer den för sig det lösande ordet. I det historiska skeendets dialektik är det ett ord med hård, till kamp uppfordrande, medryckande klang. En tidssignal, som kallar ungdomen till kamp för det man offrar och strävar för! En dödssignal för alla våldsstater! Sådana ord voro en gång folkviljan och tredje ståndet; klass, proletariat, nation och socialism. Ett sådant ord är nu i Tyskland lösenordet om ”den andra revolutionen”.
s 16 f
Den misstar sig grundligt, som betraktar Hitler, den ursprungliga Hitler, som en demagog i kapitalismens tjänst, nej, Hitler är ledaren för den tyska gironden, den tyska revolutionens ”Kerenski”, subjektivt ärligt övertygad om sina vägars nödvändighet och riktighet, men själsligt icke i stånd att förarbeta revolutionära känslor till revolutionär verklighet.
s 53
I det stora hela ger kännedomen om Hitlers utpräglat kvinnliga natur nyckeln till en förståelse av hans väsen och hans handlingar. Hans vacklande stämningar, som gåvo kamarillan omkring honom ett sådant fruktansvärt inflytande; hans förskräckelse för alla avgöranden, som är ent av grotesk; hans avväpnande brist på logik, som sätter honom i stånd att förneka sina egna ord med säkerheten hos ett gott samvete; hans andliga beroende av en eller annan om än aldrig så ovederhäftig, men tillföljd av hans brist på bildning kritiklöst anammad lära eller åskådning; hans aversion mot alla karaktärsfasta, självsäkra människor och däremot svarande förkärlek för ostadig, kompromissande, ja, brottsliga människor – allt detta finner sin förklaringsgrund i Hitlers feminina natur – liksom icke minst i hans inlevelseförmåga, i hans fantasirikedom, i hans överkänslighet, i hans rent av hypnotiska färdigheter, som äro av både passiv och aktiv art.
Är Hitler en ledarnatur? – Kan man beteckna en person som ledare, vilken visserligen har öra för en nations innersta känsloyttringar och även behärskar konsten att sätta dessa lidelser i svallning – men som saknar all djupare insikt om de innersta orsakerna till folksjälens yttringar och varje vetskap om de drivkrafter, som sätta dem i rörelse, och om de mål, mot vilka de röra sig? – En människa, som i oklar aning om egen andlig otillräcklighet (endast nödtorftigt maskerad under överdriven självkänsla) erfar ängslan inför varje klart avgörande och som därför finner behag i att yttra sig i allmänna ordalag, som varje åhörare kan utlägga efter egen uppfattning?
[…]
Men en taktiker är han av stora mått! Med en känslighet i fingerspetsarna som en kvinna! Med all rekvisita för människopåverkan som en skådespelare! Med en förmåga att slingra sig som en hal ål och med en oljig mångtydlighet som en hovman av den gamla skolan! – Då skrattar han vinnande, blickar trohjärtat, markerar tårad blick (det finnes väl knappast en intern sammankomst, där inte Hitler försöker spela ut detta trumfkort), för att plötsligt bryta ut i ursinniga skällsord, övergå i ett hotfullt rytande, om han beräknar göra ett starkare intryck med detta!
Falsk? – Nej! Ännu alltjämt äga Goethes ord sin giltighet: ”Man bedrager aldrig, man bedrager sig själv.” – Vad är det då som gör, att vi taga en skådespelares gester, en kvinnas tårar, en mans svaghet på allvar? Blott och bart vår egen vilja, vår egen tro!
s 53-4
Med lögner började talet [här syftas på Hitlers tal i riksdagen den 13 juli 1934]: den tusen gånger vederlagda frasen, att den 9 november 1918 en utomordentlig, blomstrande stat lömskt tilldelats den dolkstöt i ryggen, medan i motsats härtill den 30 januari 1933 en stat, ”som politiskt och ekonomiskt befann sig i ett tillstånd av fullständigt förfall” fått övertagas av honom, ljuder i detta nu särskilt oförskämd, när det politiska, ekonomiska och finansiella samt icke minst utrikespolitiska läget efter ett och ett halvt års Hitlerregim ter sig snart sagt förtvivlat. (I detta förtvivlade läge allenast har man i själva verket att söka förklaringen till den 30 juni – och till allt som därav följde!)
Lögn, vartenda ord om hans egna [Hitlers] prestationer: om den numera återställda ”riksenheten” (under det att delstater och delstatsministerier frodas långt yppigare än under Weimar tiden), om den övervunna ”partisplittringen” (under det att alla motsättningar kvarstå oförändrade – och såvitt de icke nedtystas genom munkavle – träda i dagen inom själva partiet, varom just den 30 juni bär vittnesbörd), om de fyra och en halv millionerna nyanställda (under det att den officiella statistiken blott utbasonerar två och en halv millioner och varenda människa känner väl till – allra bäst de direkt drabbade – skillnaden mellan en i sitt yrke verksam arbetare och de Hitlerska kategorierna av lantbruksbiträden, nödhjälpsarbetare, arbetslägerinterner o. s. v.).
s 115
Profetiskt ljuda i mina öron Gregor Strassers sista ord i maj 1933: ”Adolf Hitler kommer att sluta sitt liv genom självmord!”
s 119
Vad det inte läget i Tyskland beträffar, så betecknar den 30 juni 1934 följaktligen en seger för den politiskt reaktionära riktningen Hindenburg-Papen-Blomberg i allians med den kapitalistiska gruppen Thyssen-Göring och den girondistiska gruppen Hitler-Göbbels över den andra revolutionens påträngande krafter, den tyska socialismen!
s 119
För Hitlers politiska ställning innebar förlusten av den ”vänstra” flygeln ett uppgivande av den angenäma vågmästarställning, som hittills gjort det möjligt för honom att genom fritt val av den ena eller den andra sidan giva övervikt åt vem han ville och att därmed bestämma utgången. Denna suveräna ställning var hädanefter icke längre möjlig, Hitler hade själv underminerat grundvalarna för sin skiljedomarställning, lagt grunden till den ”högra” flygelns övermakt, gjort denna övermakt slutgiltig och på detta sätt i viss mån blivit ”fånge hos reaktionen.”
Författaren är förvissad om, att Hitler insåg denna för honom och hens maktställning ogynnsamma förskjutning av krafterna (då hans makt i långt högre grad berodde på denna gynnsamma vågmästarställning än på hans egen kraft) och i överensstämmelse med sin natur med (väl dolt) raseri reagerade mot de personer som försatt honom i detta läge.
s 127
Ty den dagen [30 juni 1934] stod Hitler vid skiljelinjen mellan två utvecklingsmöjligheter, mellan vilka hans uppstigande till makten lämnade honom valet fritt: möjligheten till en socialistisk revolution och ett fascistiskt krig.
s 5 f
[...]Hitlerpressen festartiklar [gör] det påvrast tänkbara intryck – icke i ord, men så mycket mer i fråga om innehåll!
Upplösning av partierna? Mycket bra! Men vari ligger den principiella skillnaden mellan mångpartivälde och enpartivälde? Är icke detta i stället en taktisk gradskillnad, som ej äger det ringaste gemensamt med en verklig revolutionär nydaning? Är riksdagen kanske avskaffad och ersatt med en representation från alla stånd? Nej, visst inte, den förträffliga riksdagen lever än, det är bara det, att de som företräda riksstaten samtliga tillhöra det regerande monopolpartiet! Partibelöningar vid utnämningar och klickväsen – har sådant avskaffats och ersatts med folkets beslut genom egna revolutionära organ? Nej, visst inte, sådana företeelser tränga sig fram i främsta ledet oblygare, oförskämdare, fräckare än någonsin tillförne, nu utan någon kontroll genom avundsjukan mellan konkurrerande partigrupper!
[…]
Folkets enande genom och under Hitler? – Ja visst, den som ser den likriktade pressen, hör den likriktade rundradion iakttar de påbjudna massuppmarscherna av befolkningen och de påträngande demonstrationerna från partiets sida, bibringas den föreställningen, att ”aldrig har ett folk stått enigare än det tyska under Adolf Hitler”. – Vartill behövs då koncentrationslägren ett helt år efter övertagandet av makten? Vartill det kategoriska mötesförbudet, det helt genomförda undertryckandet av tryckfriheten? Hur skulle det se ut i riket, om bara under en enda månad mötesfrihet och tryckfrihet vore rådande? – Vad bleve då kvar av denna enhets komedi, som åstadkommits på det viset, att fyra man lägga munkavle på sina sex motståndare och sedan med glad stolthet prisa den outsägliga enhet, som är rådande mellan dem alla?
[…]
Social rättvisa? – Var icke just detta huvudstycke och kärnpunkten i Hitlerpropagandan? Skulle icke ”tredje riket” skänka uppfyllelse åt ”den antikapitalistiska längtan, som hyses av 95 % av det tyska folket”, genomföra den gyllene kalvens fall och bortom kapitalism och marxism upprätta en ”tysk socialism”, som klingar som fanfar i partiets själva namn och som i en klart formulerad fordran ingår i partiprogrammets 25 punkter? – Mycket litet har till och med den av propagandaministeriet matade partipressen att säga härom. Ty händelsernas eget språk är härvidlag vältaligare än festtalens svada. Ett faktum kvarstår: efter 12 månaders Hitlerregim står kapitalismen starkare och mera aggressiv än någonsin.
Arbetarestammen, som fått sig frånhänd rätten att tillvaratagna sina egna intressen, är försvarslöst prisgiven åt oblyg exploatering, som tar sig uttryck i sänkta löner, försämrade arbetsvillkor och fullständig rättslöshet.
Bönderna, omhuldade och smickrade med vackra ord, digna alltjämt under de kapitalistiska ränte- och hypoteksskuldernas börda, under de oförändrat höga och lika obarmhärtigt indrivna skatterna samt de stegrande priserna som – på arbetares, anställdas och tjänstemäns bekostnad – genomdrivits av kapitalet, men som åter uppslukas av tvångsbidragen till den våldsamt utvidgade förvaltningsapparat, som representeras av ”riksförsörjningsdepartementet” samt det statsorganiserade tiggeriet för skiljda ändamål.
s 7-10
Sedan mars 1933 skrider spöket genom Tyskland, den andra revolutionens spöke. Hitler hade knappt segrat, hans parti likriktat hela Tyskland, så stod spöket redan bakom honom. I början brydde man sig icke mycket om det. Man betraktade det som att alster av national-bolsjevikiska alarmrykten, sinnesförvirrat radikalt prat. Men från vecka till vecka växte det högre och högre, så att till sist icke ens Göbbels höll sig för god vifta med en andra revolution. […] Göbbels höll nu endast evolutionära anföranden! Men spöket var omöjligt att få bukt med. Det var seglivat. Snart är det åter framme och sprider ut bland den tyska allmänheten, att det går utför: med partiet, med S.A., med arbetsfronten, med ungdomen. Spöket blir högljuddare och högljuddare!
[…]
Det finnes slagord, som skapa historia, då de bryta fram ur historiens källflöden med styrkan hos en naturkraft, ”tidens lösen”, vari tidens strävan, den nya sinnesarten hos dess människor, deras anspråk, inriktning och längtan avspegla sig. Man vet ej vem som skapat dem, vem som fört dem vidare. De likna folkvisan: folket, tiden hava arbetat på den. Åt gamla ord förlänas en ny, oanat mäktig innebörd, de abstraktaste begrepp växa ut i historisk verklighet. Då tiden är inne, då en stat skall mogna till liv, uppställer den för sig det lösande ordet. I det historiska skeendets dialektik är det ett ord med hård, till kamp uppfordrande, medryckande klang. En tidssignal, som kallar ungdomen till kamp för det man offrar och strävar för! En dödssignal för alla våldsstater! Sådana ord voro en gång folkviljan och tredje ståndet; klass, proletariat, nation och socialism. Ett sådant ord är nu i Tyskland lösenordet om ”den andra revolutionen”.
s 16 f
Den misstar sig grundligt, som betraktar Hitler, den ursprungliga Hitler, som en demagog i kapitalismens tjänst, nej, Hitler är ledaren för den tyska gironden, den tyska revolutionens ”Kerenski”, subjektivt ärligt övertygad om sina vägars nödvändighet och riktighet, men själsligt icke i stånd att förarbeta revolutionära känslor till revolutionär verklighet.
s 53
I det stora hela ger kännedomen om Hitlers utpräglat kvinnliga natur nyckeln till en förståelse av hans väsen och hans handlingar. Hans vacklande stämningar, som gåvo kamarillan omkring honom ett sådant fruktansvärt inflytande; hans förskräckelse för alla avgöranden, som är ent av grotesk; hans avväpnande brist på logik, som sätter honom i stånd att förneka sina egna ord med säkerheten hos ett gott samvete; hans andliga beroende av en eller annan om än aldrig så ovederhäftig, men tillföljd av hans brist på bildning kritiklöst anammad lära eller åskådning; hans aversion mot alla karaktärsfasta, självsäkra människor och däremot svarande förkärlek för ostadig, kompromissande, ja, brottsliga människor – allt detta finner sin förklaringsgrund i Hitlers feminina natur – liksom icke minst i hans inlevelseförmåga, i hans fantasirikedom, i hans överkänslighet, i hans rent av hypnotiska färdigheter, som äro av både passiv och aktiv art.
Är Hitler en ledarnatur? – Kan man beteckna en person som ledare, vilken visserligen har öra för en nations innersta känsloyttringar och även behärskar konsten att sätta dessa lidelser i svallning – men som saknar all djupare insikt om de innersta orsakerna till folksjälens yttringar och varje vetskap om de drivkrafter, som sätta dem i rörelse, och om de mål, mot vilka de röra sig? – En människa, som i oklar aning om egen andlig otillräcklighet (endast nödtorftigt maskerad under överdriven självkänsla) erfar ängslan inför varje klart avgörande och som därför finner behag i att yttra sig i allmänna ordalag, som varje åhörare kan utlägga efter egen uppfattning?
[…]
Men en taktiker är han av stora mått! Med en känslighet i fingerspetsarna som en kvinna! Med all rekvisita för människopåverkan som en skådespelare! Med en förmåga att slingra sig som en hal ål och med en oljig mångtydlighet som en hovman av den gamla skolan! – Då skrattar han vinnande, blickar trohjärtat, markerar tårad blick (det finnes väl knappast en intern sammankomst, där inte Hitler försöker spela ut detta trumfkort), för att plötsligt bryta ut i ursinniga skällsord, övergå i ett hotfullt rytande, om han beräknar göra ett starkare intryck med detta!
Falsk? – Nej! Ännu alltjämt äga Goethes ord sin giltighet: ”Man bedrager aldrig, man bedrager sig själv.” – Vad är det då som gör, att vi taga en skådespelares gester, en kvinnas tårar, en mans svaghet på allvar? Blott och bart vår egen vilja, vår egen tro!
s 53-4
Med lögner började talet [här syftas på Hitlers tal i riksdagen den 13 juli 1934]: den tusen gånger vederlagda frasen, att den 9 november 1918 en utomordentlig, blomstrande stat lömskt tilldelats den dolkstöt i ryggen, medan i motsats härtill den 30 januari 1933 en stat, ”som politiskt och ekonomiskt befann sig i ett tillstånd av fullständigt förfall” fått övertagas av honom, ljuder i detta nu särskilt oförskämd, när det politiska, ekonomiska och finansiella samt icke minst utrikespolitiska läget efter ett och ett halvt års Hitlerregim ter sig snart sagt förtvivlat. (I detta förtvivlade läge allenast har man i själva verket att söka förklaringen till den 30 juni – och till allt som därav följde!)
Lögn, vartenda ord om hans egna [Hitlers] prestationer: om den numera återställda ”riksenheten” (under det att delstater och delstatsministerier frodas långt yppigare än under Weimar tiden), om den övervunna ”partisplittringen” (under det att alla motsättningar kvarstå oförändrade – och såvitt de icke nedtystas genom munkavle – träda i dagen inom själva partiet, varom just den 30 juni bär vittnesbörd), om de fyra och en halv millionerna nyanställda (under det att den officiella statistiken blott utbasonerar två och en halv millioner och varenda människa känner väl till – allra bäst de direkt drabbade – skillnaden mellan en i sitt yrke verksam arbetare och de Hitlerska kategorierna av lantbruksbiträden, nödhjälpsarbetare, arbetslägerinterner o. s. v.).
s 115
Profetiskt ljuda i mina öron Gregor Strassers sista ord i maj 1933: ”Adolf Hitler kommer att sluta sitt liv genom självmord!”
s 119
Vad det inte läget i Tyskland beträffar, så betecknar den 30 juni 1934 följaktligen en seger för den politiskt reaktionära riktningen Hindenburg-Papen-Blomberg i allians med den kapitalistiska gruppen Thyssen-Göring och den girondistiska gruppen Hitler-Göbbels över den andra revolutionens påträngande krafter, den tyska socialismen!
s 119
För Hitlers politiska ställning innebar förlusten av den ”vänstra” flygeln ett uppgivande av den angenäma vågmästarställning, som hittills gjort det möjligt för honom att genom fritt val av den ena eller den andra sidan giva övervikt åt vem han ville och att därmed bestämma utgången. Denna suveräna ställning var hädanefter icke längre möjlig, Hitler hade själv underminerat grundvalarna för sin skiljedomarställning, lagt grunden till den ”högra” flygelns övermakt, gjort denna övermakt slutgiltig och på detta sätt i viss mån blivit ”fånge hos reaktionen.”
Författaren är förvissad om, att Hitler insåg denna för honom och hens maktställning ogynnsamma förskjutning av krafterna (då hans makt i långt högre grad berodde på denna gynnsamma vågmästarställning än på hans egen kraft) och i överensstämmelse med sin natur med (väl dolt) raseri reagerade mot de personer som försatt honom i detta läge.
s 127
Subscribe to:
Posts (Atom)
