[Swedish] Mussolini, Fascismens fundamentala idéer

Benito Mussolinis Fascismens fundamentala idéer publicerades 1935 på engelska i Fascism – doctrine and institutions. Den svenska översättningen nedan är kopierad från Mussolini, Benito. (1999). Fascismens fundamentala idéer. I Niklas Olaison (Red.), Axplock ur idéhistorien 3 (s 204-208). Stockholm: Caudex.

I likhet med alla sunda politiska uppfattningar så är Fascismen både handling och tanke; en handlig i vilken läran finns immanent, och en lära som växer fram ur ett givet system av historiska krafter i vilket den placeras och vilket den bearbetar inifrån. Sålunda har den en form som är anpassad till tidens och rummets tillfälligheter; men den har också ett idéellt innehåll som gör den till ett uttryck för sanning i idéhistoriens högre skikt. Det finns inget annat sätt att utöva ett andligt inflytande i världen – mänsklig vilja som behärskar andras vilja – än att förstå både den flyktiga och specifika verkligheten på vilken denna handlig skall utövas och den förblivande och universella verkligheten, i vilken den flyktiga dväljs och har sin varelse. För att känna människorna måste man känna människan; och för att känna människan måste man ha kunskap om verkligheten och dess lagar. Det kan inte finnas någon uppfattning om Staten som inte i grunden är en uppfattning om livet: filosofi eller intuition, ett idésystem som rör sig inom en logisk ram eller koncentreras i en vision eller en tro, men alltid, åtminstone potentiellt, en organisk uppfattning om världen.

Sålunda kan många uttryck av Fascismen – som partiorganisation, utbildningssystem, lära – bara förstås när de betraktas i relation till dess allmänna livsåskådning. En andlig åskådning. Fascismen ser i världen inte bara de ytliga, materiella aspekterna i vilken människan tycks vara en individ, som står ensam, självcentrerad, föremål för naturlagar som instinktivt driver honom till ett liv av självisk kortvarig njutning; den betraktar inte bara individen utan också nationen och landet; individer och generationer binds ihop av en moralisk lag, av gemensamma traditioner och ett uppdrag, som – alltmedan det trycker ned livsinstinkten som stängts in i en trång cirkel av lust – bygger upp ett högre liv, grundat på plikt, ett liv fritt från tidens och rummets begränsningar, i vilket individen genom självuppoffring, ja döden själv, kan nå den rent andliga tillvara i vilken hans människor värde består.

Denna åskådning är alltså andlig, och den uppstår ur seklets allmänna reaktion mot 1800-talets sladdriga materialistiska positivism. Anti-positivistisk men positiv; varken skeptisk eller agnostisk; verken pessimistisk eller slappt optimistisk så som de (allihop negativa) läror som placerar livets mitt utanför människan; medan människa genom att utöva sin fria vilja kan och måste skapa sin egen värld.

Fascismen vill att människan skall vara aktiv och engagerad i handling med all sin kraft; den vill att han skall vara manligt uppmärksam på de svårigheter som omger honom och redo att möta dem. Den omfattar livet som en kamp i vilken det anstår en människa att åt sig själv vinna en verkligt värdig plats, till att börja med genom att förändra sig själv (fysiskt, moraliskt, intellektuellt) och bli det verktyg som krävs för att vinna den. Det som gäller för individen gäller även nationen och mänskligheten. Härav den höga värderingen av kultur i alla dess former (konstnärliga, religiösa, vetenskapliga) och utbildningens ojämförliga betydelse. Härav också den grundläggande värderingen i arbetet, genom vilket människan behärskar naturen och skapar den mänskliga värden (ekonomisk, politisk, etisk, intellektuell).

Denna positiva livsåskådning är uppenbarligen en etisk sådan. Den innesluter hela verklighetens fält lika väl som de mänskliga handlingar som behärskar detta. Ingen handlig står över det moraliska omdömet; ingen handling kan berövas det värde som ett moraliskt syfte skänker allting. Därför är livet, så som det uppfattas av Fascisten, allvarligt, strängt, religiöst; alla dess manifestationer balanserar i en värld som upprätthålls av moraliska krafter och som har andliga ansvar. Fascisten föraktar det ”enkla” livet.

Den Fascistiska livsåskådningen är religiös, och i den betraktas människan i sin immanenta relation till en högre lag, som är försedd med en objektiv vilja som överskrider individen och lyfter honom till medvetet medlemskap i ett andligt samhälle. De som inte uppfattar något bortom opportunistiska överväganden i det Fascistiska styrets religiösa hållning har inte lyckats förstå att Fascismen inte bara är ett styrelseskick utan också och allra främst ett tankesystem.

I den Fascistiska historiesynen är människan bara människa i kraft av den andliga process till vilken han bidrar som medlem av familjen, den sociala gruppen, nationen, och i funktion av historien, till vilken alla nationer ger sina bidrag. Härav det stora värdet av tradition i urkunder, språk, seder, det sociala livets bruk. Utanför historien är människan ingenting. Fascismen står därför i motsättning till alla individualistiska abstraktioner som är grundade på 1700-talsmaterialism; och den står i motsättning till alla jakobinska utopier och påhitt. Den tror inte på möjligheten av ”lycka” på jorden så som den föreställs av 1700-talets ekonomiska litteratur, och sålunda tillbakavisar Fascismen den teleologiska idén att människosläktet inom en viss framtid kommer att försäkra sig om en slutgiltig lösning på alla sina svårigheter. Denna tanke står i motsättning till erfarenheter, vilken tvärtom lär oss att livet befinner sig i ständig rörelse och utveckling. I politiken siktar Fascismen mot realism; i praktiken önskar den bara ägna sig åt de problem som är de spontana produkterna av historiska omständigheter och vilka finner eller antyder sina egna lösningar. Blott genom att gå in i verklighetens process och ta kontroll över de krafter som arbetar inom denna, kan människan på verka människan och naturen.

Den Fascistiska livsåskådningen är anti-individualistisk och betonar Statens betydelse och accepterar bara individen i den mån dennas intressen sammanfaller med Statens, vilken representerar medvetandet och den universella vilja hos människan som historisk varelse. Den står i motsättning till klassisk liberalism vilken uppstod som en reaktion mot absolutism och som uttömde sin historiska funktion när Staten blev uttrycket för folkets medvetande och vilja. Liberalismen förnekade Staten i individens namn; Fascismen återupprättar Statens rättigheter eftersom den uttrycker individens verkliga väsen. Och om friheten skall vara en egenskap hos levande människor och inte hos abstrakta skyltdockor som uppfunnits av den individualistiska liberalismen, då står Fascismen för frihet, och för den enda frihet som är värd att äga, nämligen Statens frihet och individens frihet inom Staten. Den Fascistiska statsuppfattningen är allomfattande; utanför den kan inga mänskliga eller andliga värden existera, än mindre ha något värde. Förstådd på det viset är Fascismen totalitär, och den Fascistiska Staten – en syntes och en enhet som innesluter alla värden – tolkar, utvecklar och förstärker ett folks hela liv.

Inga individer eller grupper (politiska partier, kulturella sammanslutningar, ekonomiska unioner, sociala klasser) utanför Staten. Fascismen står därför i motsättning till Socialismen för vilken enhet inom Staten, (vilken förenar klasser till en enda ekonomisk och etisk verksamhet) är okänd, och vilken i historien bara ser klasskamp. Fascismen står också i motsättning till fackföreningar som vapen i klasskampen. Men när de förts inom Statens omloppsbana, så erkänner Fascismen de verkliga behov som gav upphov till socialismen och fackföreningarna, och skänker dem deras beskärda del i det skråväsende eller korporativa system i vilket motstridiga intressen koordineras och harmoniseras inom Statens enhet.

Grupperade i enlighet med sina flerfaldiga intressen bildar individerna klasser; de skapar fackföreningar när de organiserat sig i enlighet med sina olika ekonomiska aktiviteter; men först och främst skapar de Staten, vilken inte är någon banal fråga om siffror, om summan av individerna som formar majoriteten. Fascismen står därför i motsättning till den form av demokrati som likställer nationen med majoriteten, och som nedsänker nationen till nivån av det största antalet; utan den är den renaste formen av demokrati om nationen betraktas – så som den bör göras – ur kvalitetens snarare än kvantitetens synvinkel, som en idé, den mäktigaste eftersom den är den mest etiska, den mest sammanhållna, den sannaste; en idé uttrycker sig själv i ett folk så som medvetandet och viljan hos ett fåtal, om inte, faktiskt, hos en enda människa, och som slutar med att uttrycka sig själv i medvetande och viljan hos massan och hos hela gruppen som etniskt formats av naturliga och historiska villkor till en nation, en nation som skrider framåt – så som ett medvetande och en vilja – uttryckt med en och samma linje av utveckling och andlig daning. Varken en ras eller en geografiskt definierad region, men ett folk som förlänger sig självt i historien; en mångfald som förenas av en idé och genomsyras av viljan att leva, viljan till makt, självmedvetande, personlighet.

I den mån den förkroppsligas i en Stat så blir denna personlighet en nation. Det är inte nationen som skapar Staten; detta är en föråldrad naturalistisk idé som utgjorde grunden för 1800-talets försvar för nationella regeringar. Snarare är det Staten som skapar nationen och skänker viljekraft och därigenom verkligt liv åt ett folk som blivit medvetet som sin moraliska enhet.

Rätten till nationellt oberoende uppstår inte från blott en litterär och idealistisk form av självmedvetande; än mindre från någon mer eller mindre passiv och omedveten de facto situation, utan från en aktiv, självmedveten, politisk vilja som uttrycker sig i handling och är redo att styrka sin rätt. Den uppstår kort sagt ur existensen, åtminstone in fieri [i tillblivelsen], av en Stat. Ja, det är Staten som i egenskap av uttrycket för en universell etisk vilja skapar rätten till nationellt oberoende.

En nation, så som uttryckt i Staten, är en levande, etisk varelse bara i den mån som den är progressiv. Passivitet är död. Därför är Staten inte bara Auktoritet som styr och ger legal form och andligt värde åt individuella viljor, utan den är också en Makt som gör sin vilja kännbar och respekterad bortom sina egna gränser, och som därigenom skänker praktiska bevis på den universella karaktären hos de beslut som är nödvändiga för att försäkra dess utveckling. Detta förutsätter organisation och expansion, potentiell eller verklig. Sålunda jämställer sig Staten med människans vilja, vars utveckling inte kan hejdas av hinder och som genom att uttrycka sig själv visar sin egen odödlighet.

Den Fascistiska Staten, såsom högre och kraftfullare uttryck för personlighet, är en makt, men en andlig makt. Den sammanfattar alla uttryck för människans moraliska och intellektuella liv. Dess funktioner kan därför inte begränsas till att hålla ordning och bevara freden, så som den liberala läran hävdar. Den är inte bara en mekanisk anordning för att definiera den sfär inom vilken individen lämpligen utövar sina förutsätta rättigheter. Den Fascistiska Staten är en inifrån accepterad norm och ordning för uppförandet, en disciplin för hela personen; den genomtränger viljan inte mindre än intellektet. Den representerar en princip som blir det centrala motivet för människan som medlem av ett civiliserat samhälle, djupt nedsjunken i sin personlighet; den dväljs i hjärtat hos handlingsmänniskan och tänkaren, hos konstnären och vetenskapsmannen: själens själ.

Fascismen är kort sagt inte bara lagstiftare och grundare av myndigheter, utan också en uppfostrare och befordrare av andligt liv. Den siktar mot att ombilda inte bara livets former utan också dess innehåll – människan, hans karaktär och hans tro. För att nå detta mål påtvingar den disciplin och använder auktoritet, tränger in i själen och regerar med oomstridd makt. Därför har den till emblem valt Liktorens spöknippe [lat. fasces], symbolen för enhet, styrka och rättvisa.