[Excerpts, Swedish] Heidegren, Preussiska anarkister

Excerpter från Heidegren, Carl-Göran. (1997). Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår. Stockholm/Stehag: Symposion.

Spöknippets mest omfattande excerper hittills och ändock allt för kort.

Jünger betonar med eftertryck att den nationalism som han och hans vänner företräder inte har det minsta att göra med ”monarkismen, konservatismen, den borgerliga reaktionen eller den vilhelminska erans patriotism”. I stället bestämmer han nationalismen som ”den rena och obetvingade viljan till insats för den som centralt värde upplevda och förstådda nationen, med alla krafter och alla medel som står till förfogande”. Med provocerande uppriktighet skriver han vidare: ”Nationalismen, i den mån den är en politisk företeelse, eftersträvar alla tyskars nationella, sociala, vapenföra och auktoritativt organiserade stat.” Det kan inte råda minsta tvekan: Jüngers målsättning i politiskt avseende är att försätta den parlamentariska demokratin ur spel.
s 31

”Emedan vi är borgarens oförfalskade, uppriktiga och obönhörliga fiender så bereder oss dennes förruttnelse ett nöje. Vi däremot är inga borgare, utan söner av krig och inbördeskrig, och först när allt detta, denna cirkelrörelse i det tomma, sopats undan kommer det att kunna utveckla sig som ännu ryms inom oss av natur, elementär kraft, äkta vildhet, urspråk, förmåga till verklig alstring med blod och säd. Först då föreligger möjligheten av nya former.”
s 32

Jünger är överhuvudtaget angelägen om att betona att den hållning han skisserar inte låter sig företrädas genom organisationer eller partier. I stället appellerar han till ungdomen, ”dagens okända soldater”, som slagits till marken av ”gemenhetens, rutinens och korruptionens giftgaser”. Dessa slagna måste resa sig och lära sig att man ”I en tid som denna kan marschera även utan fana”.
s 32

Den preussiska anarkistens livselement och livselixir är undantagstillståndet, ingenmanslandet mellan sammanstörtande och ännu inte upprättade nya ordningar. Inom nationalrevolutionära kretsar var detta liktydigt med ett tvåfaldigt nej: ingen fortsättning av Weimar-republiken, men inte heller någon restauration av den vilhelminska staten.
s 36

Spenglers märkliga tankegång är att Preußentum och Sozialismus i grund och botten är en och samma sak, och att vad det närmast kommer an på är att befria den tyska socialismen från Marx.
s 37

Att tjäna med stolthet och befalla med ödmjukhet, kort sagt, frihet i lydnad – så lyder trollformeln! Denna preussiska habitus har enligt Spengler sina rötter hos den tyska riddarorden, som under medeltiden koloniserade östersjökusten. Preußentum är tjänstemannaanda, viljan att på grundval av duglighet inta en bestämd plats i en rangordning, där den högsta rangen består i att vara statens förste tjänare.
s 37

Inte heller för Jüngers gode vän Friedrich Hielscher råder någon tvekan om vad som utgör en preussisk hållning. ”Gestaltandet av det gestaltlösa, begränsande av det gränslösa, tyglande av viljan som vill det hela till att tjäna delen för det helas skull, överhuvudtaget tjänst utifrån frihet, tuktan utifrån fullhet, lydnad utifrån makt.”
s 37 Citatet från Hielscher, Das Reich s 152

[D]en preussiska hållningen är primär i förhållande till den politisk-rättsliga storhet som bär namnet Preussen. ”Den stat som kallar sig Preussen är endast preussisk om den verkligen brukas som redskap för den preussiska hållningen”.
s 37

”Preussen” var inom nationalrevolutionära kretsar tvivelsutan i första hand ett polemiskt begrepp. Dess udd var riktad mot ”Väst” och allt som detta begrepp stod för: Versailles, Rom, parlamentarisk demokrati, liberalism, amerikanism, komfort och så vidare. Weimar-republiken var ”Väst” på tysk botten.
s 37 f

Förknippar man vanligtvis anarkismen med strävan efter att upphäva staten, så syftar Jüngers preussiska anarkism omvänt till att tillintetgöra samhället till förmån för den starka staten.

Kommunismen - den samhälleliga ordningens ”sista och långtråkigaste triumf” - är hänvisad till att företrädas av ett politiskt parti. Den preussiska anarkismens utgångspunkt är däremot: ”Man kan inte verka för Tyskland i sällskap.”
s 41

För Simmel är Nietzsche inte den store immoralisten, utan tvärtom den konsekvente förkunnaren av en ny moral, en moral utan inslag av transcendens: ett jordiskt förnämhetsideal. Detta ideal är förankrat i den mänskliga karaktären, i själsgemenskaper som en människa antingen besitter eller inte besitter. Denna karaktär och dessa egenskaper utgör självändamål i en objektiv betydelse. ”Den förnäma människan”, skriver Simmel, ”frågar inte efter ’vad det kostar’.” Priset må vara hur högt som helst med avseende på umbäranden och prövningar, på subjektivt lidande. De värden den förnäme hyllar står över alla kostnadskalkyler, eller denne nedlåter sig inte till några sådana.
s 42 f

”Inom det parlamentariska demokratier avlöser majoriteter varandra. Den empiriska karaktären växlar, den intelligibla består. Från det ögonblick då den högsta makten överlåts på en enskild individ avlöser män varandra.”
s 44 citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929

”Det är inte vår uppgift att fundera över åtgärder som får det utrikespolitiska trycket att framstå som lindrigare, som kunde mildra de inrikespolitiska spänningarna, och inte heller deltaga i val, att påverka konferenser och omröstningar, att engagera oss i så kallade folkomröstningar. Det är inte vår uppgift att dra i fält med långa triader mot den politiska och sociala moralens allmänna förfall, mot fosterfördrivning, mot strejker, mot utspärrningar, mot minskningen av polis och armé.”
s 45 Citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929

”Därför förhåller det sig så att denna tid kräver en dygd framför alla andra: beslutsamhet. Vad det kommer an på är förmågan att vilja och tro, alldeles oavsett de innehåll som denna vilja och tro ger sig själv.”
s 49, från Das abenteuerliche Herz, s 110

”Ingen fråntar den ansvaret som avfordrar sitt eget samvete räkenskap. Ingen får tiga som ser avgrunder medan andra ännu är blinda.”
s 50 Citatet från förordet till Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, 1932

Vad Niekisch förebrår Hitler är att denne är på väg att förråda Tyskland: hitlerismen är västerländsk demagogi på tysk mark. Att så är fallet avslöjar sig omedelbart genom hållningen till det bolsjevistiska Ryssland. ”Mot bakgrund av det aktuella världsläget kan man endast ifrågasätta endera Versilles-ordningen eller den bolsjevistiska ordningen; den som slår mot den ena försvarar därigenom redan den andra.”
s 55 Citatet från Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, s 16

”Det existerar ingen legal revolution och ingen revolutionär legalitet; där legaliteten börjar upphör revolutionen.”
s 55 Niekisch i Hitler - ein deutsches Verthängnis

Därför är det utlovade Tredje riket snarare en religiös förhoppning än en politisk möjlighet. ”Nationalsocialismen är en form av nationell messianism; Hitler är Messias.” Niekisch drar sig inte för att utdela en dolkstöt i ryggen som rimligen måste ha försatt der Führer i raseri: ”Den nationella messianismen är av judiskt ursprung”. Summa summarum, nationalsocialismen är ingen revolutionär rörelse, den utgör inget hot mot Versailles-systemet, utan är tvärtom dettas förlängda arm i Tyskland.
s 56

”När jag var färdig med min skrift Hitler - ein deutsches Verthängnis, och Webers utkast till teckningarna förelåg, bjöd jag hem Jünger, Schmitt och Bronnen till mig. Jag visade dem utkasten.[…] Jünger avstod från omdöme. Han visste väl, menade han, hur jag tänkt igenom allt och kalkylerat med följderna. Han fann teckningarna bra och verkningsfulla, och säkert skulle skriften göra ett starkt intryck.”
s 56 Niekisch i Gewagtes Leben, s 188-189

”Just den säkerhet varmed typiskt framåtsträvande rörelser leder till resultat som är motsatta sin egen tendens låter förmoda att det här - liksom överallt i livet - inte är tendenserna, utan andra, fördolda drivkrafter som är avgörande.”
s 77 Från Die totale Mobilmachung

Framåtskridande - 1800-talets stora folkkyrka - har allt mer kastat av sig masken av förnuft och humanitet, och framskrider alltmer oförhöljd som ”en halvt grotesk, halvt barbarisk maskinfetischism, en naiv teknikkult”. Detta är framåtskridandets dolda innebörd. Jüngers behandlar temat upplysningens dialektik genom att tala om en grundläggande och genomgripande mobilisering ”som tiden fullbordar med oss”. Sedan första världskriget står det klart att det inte är en partiell mobilisering, som den gamla furstemakten kunde inskränka sig till och inte heller en allmän mobilisering, som var utmärkande för den konstitutionella monarkin under den borgerliga tidsåldern, utan en total mobilisering som står på dagordningen. Man kan bejaka eller avvisa denna process, men undandra sig den kan ingen. ”Den totala mobiliseringen fullbordas i långt mindre utsträckning än den fullbordar sig själv, den är i krigs- och fredstid uttrycket för det hemlighetsfulla och tvingande anspråk som detta liv underkastar oss i massornas och maskinernas tidsålder.”
s 77 f

Redan i de gamla frivilligas jubel vid krigsutbrottet förenade sig ”vämjelsen inför de gamla värdena ned den omedvetna längtan efter ett nytt liv”. Snart stod det emellertid klart att detta krig inte skulle likna andra krig, emedan fronten snabbt kom att utsträckas ända till hemarbeterskan vid symaskinen, samtidigt som skillnaden mellan soldat och civilist allt mer kom att bli överspelad. Det sätt på varpå kriget efter hand allt mer antog formen av en ”gigantisk arbetsprocess” som försatte varje atom i rörelse kungjorde att en ny tidsålder hade tagit sin början, ett förhållande som gör detta krig till en historisk händelse ”som till sin betydelse är vida överlägsen den franska revolutionen”.
s 78

Framtiden kommer att tillhöra dem - stater, nationer, folk - som är i stånd att genomföra en total mobilisering, som är i stånd att kanalisera all frigjord energi i en riktning.
s 78

Carl Schmitt diagnostiserar i sin skrift Der Hüter der Verfassung från 1931 en vändning mot den totala staten, varmed han avser upphävandet av skillnaden mellan stat och samhälle och som en följd därav politiseringen av potentiellt sett alla samhällsområden. I direkt anslutning härtill skriver han: ”En framstående representant för de tyska frontsoldaterna, Ernst Jünger, har för denna häpnadsväckande process infört den högst pregnanta formeln: den totala mobiliseringen.” I den totala staten finns det inte längre något neutralt - i betydelsen opolitiskt - område där staten inte äger rätt att intervenera. Detta förhållande är allra mest påtagligt på ekonomins område. Schmitt förklarar denna rörelse mot den totala staten som en motrörelse till den neutralisering och avpolitisering av staten som varit utmärkande för liberalismens tidsålder. s 79 f

För ett realistiskt tankesätt gäller att sanning och verklighet är identiska och att lögnen så till vida utgör det icke-varande. Idealismen är ett ”oförnämt tankesätt”* just emedan det nedvärderar verkligheten till förmån för något föregivet högre och sannare.
s 87 * Friedrich Georg Jünger i Wiederstand nr 5 1934

"Det är inte heller något huvudsakligt kännetecken för nationalisten att han redan till frukost slukar tre judar - antisemitismen är för honom inte någon väsentlig fråga.”
s 89 Jünger i ”’Nationalismus’ und Nationalismus”, publ. i Das Tagebuch sep 1929

”Vi debatterar inte med renegater som utsätter oss för oförskämdheter i smutsblad utgivna av judiska landsförrädare. Herr Jünger är därmed för oss ett avslutat kapitel.”
s 89 Goebbels svar till Jüngers ovan nämnda artikel i Der Angriff 27 oktober 1929

Det är inte den assimilerade juden han [Jünger] välkomnar, utan den som är sin religion och kultur trogen, det vill säga de vid denna tid i så hög grad föraktade östjudarna som präglade delar av statsbilden i Berlin, framförallt den så kallade Scheunenviertel strax norr om Alexanderplatz.
s 89

Så vitt jag kan se grundar sig för honom [Jünger] ett folks särart inte på en naturbestämning, inte på ”ras” i biologisk bemärkelse, utan snarare på gemensamma erfarenheter och habitus.
s 92

”Bakom formeln om den totala staten finner man den riktiga insikten att dagens stat besitter nya maktmedel och möjligheter av en oerhörd intensitet, vars yttersta räckvidd och följdverkningar vi knappt anar, emedan vårt ordförråd och vår fantasi fortfarande är djupt rotade idet nittonde århundradet. (...) En sådan stat låter inte några statsfientliga, statshämmande, statssplittrande krafter uppkomma i sitt inre. Den har inte en tanke på att lämna ut de nya maktmedlen till sina fiender och förstörare eller på att förankra sin makt i stickord som liberalism, rättsstat eller vad man vill. En sådan stat vet att skilja mellan vän och fiende.”
s 101, Schmitt i Weiterentwicklung des totales Staats in Deutschland, februari 1933

”Från senare tid vill jag här nämna den storartade diskussionen mellan Ernst Jünger och Paul Adams (Deutschland-Sender, 1 februari 1933) som snart kommer att föreligga i tryck. Ernst Jünger företrädde vid detta tillfälle den agonala principen (’människan är inte ägnad för fred’), medan Paul Adams såg krigets mening i frambringandet av herravälde, ordning och fred.”
s 103 f, Schmitt i Der Begriff des Politischen, 3 uppl. s 10n

”De vars själ blivit till ädelsten, kall och gnistrande av tämjd eld, bär framtiden inom sig.”
”De utvaldas skara är liten”
s 112 Hielscher, Das Reich

Utgångspunkt för Hielschers överläggningar bildar tanken att Tyskland sedan Bismarcks avskedande 1890 alltmer kommit att hamna under ett västeuropeiskt-amerikanskt inflytande och därigenom blivit främmande för sig självt. ”Övervinnandet av denna motsägelse”, heter det kort och koncist, ”leder till vänskap med Asien.
s 114

I centrum för Hielschers bok Das Reich, som publicerades våren 1931 på eget förlag, står en egensinnig konception om riket som befinner sig i vardande i den tyska folksjälen. Därvidlag är det emellertid inte tyskheten som avgör om man är tillhörig detta vardande rike, utan det är tvärt om tillhörigheten till riket som avgör om man är att betrakta som tysk. Tysk är helt enkelt Hielschers namn på ”rikets människoslag”. Tillhörigheten till riket är i sin tur en fråga om hållning och tro. Kort sagt, riket och tyskheten är själarnas gemenskap i tron: ”Att vara tysk betyder att göra en sak utan biavsikter. Det är inget rums- och tidsbundet, inte företeelsernas yta, utan väsendet självt, tron, positionen i Gud, närmare bestämt avgör en enda tro tillhörigheten till riket.” Endast den tillhör riket som bekänner sig till riket.
s 115

Den förhandlande borgaren står i färd med att förpassas till historiens skräphög av den kämpande arbetaren. En ny vokabulär gör sig allt mer gällande som livets växelmynt: frihet, bindning, ansvar, ordning, stat etc. ”Den som i dagens Tyskland traktar efter ett nytt herrvälde bör vända blicken dithän där han ser ett nytt medvetande och ansvar i verket.” Den som blickar i denna riktning stöter på arbetargestalten. Följer man Jüngers argumentation så långt är slutsatsen näraliggande, ja närmast tvingande: arbetare måste uppnå ett gestaltmedveteande snarare än ett klassmedvetande - med förbehållet att termen ”arbetare” här inte får uppfattas i en snävt marxistisk betydelse. Jag tolkar vidare att det faller på de preussiska anarkisternas lott att utgöra arbetarens avantgarde.
s 135

”Man skall veta ett i arbetarens tidsålder, när denna bär sitt namn med rätta och inte på så sätt som till exempel idag alla partier kallar sig arbetarpartier, kan det inte finnas något som inte förstås som arbete. Arbete är tempot hos näven, tanken, hjärtat, livet under dag och natt, vetenskapen, kärleken, konsten, tron, kulturen, kriget; arbete är atomens svängningar och kraften som försätter stjärnor och solsystem i rörelse.”
s 137 Från Der Arbeiter

Arbetaren är ingalunda identisk med industriarbetaren; den senare utgör endast en av arbetargestaltens framträdande former - varken mer eller mindre. Sinnebilden för arbetaren är snarare människan som excellerar i umgänget med den modernaste tekniken.
s 137

Jünger talar upprepade gånger om den specifika hållning som utmärker arbetargestalten. Med ett uttryck som ligger vår tids teoretiska diskurs närmare skulle man kunna tala om arbetarens specifika habitus.
s 138

”Det enda möjliga arvet av preusseriet, arbetarskapet, utesluter inte det elementära utan tvärtom innesluter det; det har gått genom anarkins skola, förstörelsen av de gamla bindningarna, därför har det att verkställa ett frihetsanspråk i en ny tid, i ett nytt rum och genom en ny aristokrati.”
s 138 Från Der arbeiter

Arbetaren har gått igenom anarkins skola, men får för den skull inte förväxlas med anarkisten. Det finns all anledning att vara uppmärksam på den tyngdpunktsförskjutning som skett mellan Das abenteuerliche Herz och Der Arbeiter. I arbetsvärlden finns i princip inte längre något utrymme för individuella initiativ, utan varje individ är underkastad en genomgripande förändringsprocess. Tyngdpunkten har förskjutits från Tat till Prozeß, från handlingen som förändrande ingriper i världen till den process som under alla omständigheter - med eller mot den enskilde individens vilja - fullbordar sig. Tiden själv är det som bär upp den anarkistiska kvaliteten, inte den enskilde som sådan. Var Jüngers anarkism en preussisk anarkism, så är hans arbetare förvisso en preussisk arbetare: denne har gått igenom förstörelsens stålbad ur vilket en ny ordning och en ny hierarki är på väg att resa sig. I en våldsamt överspänd formulering, som emellertid samtidigt innehåller en signifikativ sammanställning, heter det: ”Ju mera cyniskt, spartanskt, preussiskt eller bolsjevistiskt som livet låter sig levas, desto bättre kommer det att vara.” Den nya ordningen ger sig inte till känna som rörelsens avstannande utan snarare som ett mönster som uppenbarar sig och blir synligt i rörelsen. ”Härav framgår möjligheten av en munter anarki, som tillika sammanfaller med den strängaste ordning - ett skådespel som redan är förebådat i de stora fältslagen och de jättelika städerna, vars bild återfinns vid vårt århundrades början” Här blir Jüngers inspirationskällor än en gång tydliga: det första världskrigets materialslag och Berlin som fortsättningen på kriget med andra medel.
s 138 f

Det bestående intryck som möter främlingens öga är att en våldsamt accelererad rörelse har bemäktigat sig allt och alla. Det förhåller sig med denna rörelse som med arbetar gestalten: har man väl en gång fått upp ögonen för den så återfinner man den överallt.

Den kan iakttas på fälten där det sås ock skördas, i schakten ur vilka man hämtar malm och kol och vid dammarna där flodernas och sjöarnas vatten däms upp. Tusenfalt varierad verkar den såväl vid minsta arbetsbänk som inom stora produktions områden. Den saknas varken i vetenskapliga laboratorier eller på handelns kontor, i privata eller offentliga lokaler. Det finns inga ställen så avlägsna att den där inte driver, hamrar på, ger sina signaler – det må sedan gälla ett sjunkande skepp ute på nattsvarta havet eller en expedition djupt inne i polarisens kyla. Den är lika mycket där man handlar och tänker som där man kämpar eller roar sig.

För individens del har det märkliga förhållandet inträtt att det kräver en särskild ansträngning för att överhuvudtaget se denne. Som sinnebilden för individens undergång framstår för Jünger den tyska krigskatastrofen vid Langemarck i Belgien den första krigshösten, då tusentals unga frivilliga i en klassisk angreppsformation rusade rakt mot en vägg av maskingevärseld och mejades ner. ”Den fria viljan, bildning, begeistring och dödsföraktets rus” – 1800-talets alla dygder – räckte inte till för att övervinna det fåtal hundra meter där den mekaniska döden regerade. Detta var långt mer än en militär katastrof, det var en antydan om ett förestående epokskifte. Efterkrigstiden utgör såtillvida fortsättningen av den borgerliga individens upplösning och undergång med ”fredliga” medel. Detta är märkbart redan med avseende på de individuella fysionomierna: ansiktena har förlorat allt mer av sin individualitet till förmån för en enhetlig prägel. ”Blicken är lugn och skarp, skolad i att betrakta föremål som rör sig med hög hastighet.” Borta är den oroligt flackande och distraherade blick som kännetecknar borgaren, för vilken redan en starkt trafikerad gatukorsning framkallar en svindelupplevelse. Överhuvudtaget kommer i dagens ansikten alltmer av maskliknande drag till uttryck som hos männen bär en metallisk karaktär, hos kvinnorna en kosmetisk. Dessa ansikten bär enhetlighetens och entydighetens prägel på bekostnad av det säregna och individuella – kort sagt, på den borgerliga individens bekostnad.
s 140 f

Ett annat kännetecken för tiden är strävan att översätta mänskliga förhållanden till talförhållanden, viljan att kvantifiera, en strävan som har funnit sitt karakteristiska uttryck i statistiken, må det sedan handla om produktionsvolymer eller hastighetsrekord.
s 141 f

En annan följd av individens tendentiella försvinnande är att politiska attentat, om de vill uppnå största möjliga verkan, inte längre bör riktas mot ”statens personliga eller individuella företrädare”, utan snarare mot ”järnvägsbroar, radiomaster eller fabrikslager”.
s 142

Skillnaden mellan borgaren och arbetaren består, enligt Jünger, inte i att den senare besitter ett högre värde utan i att de båda helt enkelt är radikalt olika, och därför kan det inte heller finnas någon gemensam måttstock. Individen och typen talar olika språk och lyder under olika skilda lagar. ”Där ett annat språk talas är debatten avslutad och aktionen börjar.” På samma gång gör sig inom arbetargestalten en ny rangordning alltmera märkbar.

Medan arbetargestalten på det nedersta stadiet av rangordningen såsom blind vilja eller planetarisk funktion infångar och underordnar sig den enskilde, installerar den på det andra stadiet denne som bärare av den speciella arbetskaraktären i en mångfald av planenliga konstruktioner. På det sista och hösta stadiet framträder emellertid den enskilde såtillvida som denne omedelbart relaterar sig till den totala arbetargestalten.

s 142

Jüngers lägesbestämning kan sammanfattas på följande sätt. Vi befinner oss i ett interregnum mellan borgarens skenherravälde och arbetargestaltens verkliga herravälde, närmare bestämt i ett skede när det förra definitivt avslöjats som ett sken och det senare börjar göra sig alltmer märkbart. den första fasen av denna övergång kännetecknas av en genomgripande förstörelseprocess riktad mot den bestående ordningen, som underminerar och upplöser dess bindningar och värden. Detta gäller inte minst alla transcendenta, och därför utgör tekniken i Jüngers ögon ”den avgjort mest antikristliga makt som hittills framträtt”. Teknikens segertåg efterlämnar ett ödelagt landskap, ett tillstånd av ”anarki – en anarki som sliter sönder livsenheterna i sina atomer”. Nollpunkten är emellertid redan överskriden. Häremot svarar vad Jünger kallar ”en ny uppspirande känsla för jorden”. Vi befinner oss därmed i den andra fasen ”där tekniken ställer sig till förfogande för stora och djärva planer”, i en fas kännetecknad av att alla medel tas i anspråk för en total mobilisering. Den tredje och avslutande fasen, som vi ännu inte inträtt i, är nådd först när det dynamiskt-explosiva tillståndet har övergått i ett perfektionstillstånd.

Teknikens perfektion är ett av kännetecknen på fullbordan av den totala mobilisering vi är inbegripna i. Denna förmår därför förvisso höja livet till en högre organisationsnivå, men inte, som framstegstanken trodde, till en högre värdenivå. I denna perfektion är det dynamiska och revolutionära rummets avlösning av ett statiskt och mycket ordnat rum antydd.

s 144 f

Arbetaren vet att handskas och umgås med sina medel – tekniken – på samma sätt som djuren brukar sina organ, med en instinktiv säkerhet. Här ekar Spengler: den moderna tekniken utgör arbetarens specifika sätt att hantera och bemästra livet. Man kan med avseende på förhållandet mellan människa och teknik tala om en organisk konstruktion när detta förhållande blivit otvunget eller ”när tekniken uppnått den högsta graden av självklarhet som utmärker djur- och växtlemmar”.
s 146

Generellt gäller att ”tekniken till sin natur inte utgör ett medel som är anpassat och inrättat för nationen”. Arbetargestalten tenderar såtillvida att expandera utöver nationalstatens gränser och begränsningar, och därmed kan inte heller nationen längre komma i fråga som något högsta värde. Jüngers konception – eller kanske snarare vision – spränger nationalismen så att säga inifrån, och arbetsstaten kan därför inte utgöra med än ett övergångstillstånd.
s 146 f

Nationen kan inte längre aspirera på att utgöra ett högsta värde emedan världen förändras i riktning mot arbetargestaltens gränslösa – planetariska – herravälde. Arbetargestalten utgör överhuvudtaget inte något värde utan representerar den punkt där varje diskussion om önskvärt eller icke önskvärt med nödvändighet upphör: varat. ”Denna utgör i sin mest betydande innebörd ett vara, och detta innebär i förhållande till den enskilda individen att denna antingen är arbetare eller inte är det – fullständigt utan betydelse är däremot det blotta anspråket på att vara det.”
s 147

[D]en från sitt första besök i Sovjetunionen just hemkomne Niekisch skriver [i sin recension av der Arbeiter]: ”Ingenstans har ’arbetargestalten’ gjort sig så definitivtgällande som i det bolsjevistiska Ryssland. (…) Understundom ter sig Jüngers framställning som en tankemässig abstraktion, ja som ett förhärligande av den ryska erfarenhetsvärlden.” Niekisch är medveten om att det gnisslar, men han övervinner detta med hjälp av sin högst egna dialektik. ”Förvisso är det en bok som helt och hållet andas storstadsatmosfär. Men den är på samma gång ända ut i sina yttersta förgreningar protestantisk. (…) När allt kommer omkring är bolsjevismen inget annat än Luther i Ryssland.”
s 148 [Uteslutningarna i Niekisch text är Heidegrens.]

Jünger nämner [i sin replik på Albrecht Erich Günters recension av der Arbeiter] tre förutsättningar för att man skall kunna tala om en ny ordning: förekomsten av en ny princip, av en ny människa och av nya former för livet. Är dessa tre förutsättningar uppfyllda så föreligger åtminstone möjligheten att förverkliga en ny ordning. Den fråga som inställer sig är om detta är fallet när det gäller den genomgripande omvälvningsprocess som vi just nu befinner oss i. Jüngers svar lyder att de båda första förutsättningarna tvivelsutan är uppfyllda: den nya principen är arbetet, den nya människan är arbetaren. På den tredje frågan är svaret däremot mindre entydigt.
s 150

”Det system av krafter som hotar vårt liv och vår frihet är och förblir Versailles-systemet, och av detta skäl är observationen och kännedomen om alla makter som befinner sig utanför detta system för oss av största vikt.”
s 162 Jünger i Widerstand september 1933.

”Den ’Totala mobiliseringen’ skildrar den stora processen, ’Arbetaren’ den gestalt vars historiska uppgift består i genomförandet av processen. Den föreliggande betraktelsen driver undersökningen ett steg vidare; den påvisar att prövostenen för detta förlopp inte till äventyrs står att finna i värdet, utan i smärtan.
s 163

Det är det föreliggande arbetets huvudtes att Jüngers strävan att häva det ontologiska undantagstillståndet, en strävan som utgör det ömsom explicita, ömsom fördolda ledmotivet i hans skriftställarskap under åren 1929-1934, kulminerar i tanken att den högsta och oföränderliga måttstock gentemot vilken varje företeelse i samtiden har att mäta sig står att finna i smärtan. När tron på traderade värdehierarkier gått förlorad blir i stället hjärtat absolut. Hjärtat klappar för nationen, men nationens tröja har visat sig vara för trång och sprängs av arbetargestalten som reser anspråk på ett planetariskt herravälde. Då återstår endast smärtan som en evig och omutlig måttstock.
s 163

Ledmotivet i essän om smärtan utgör ”livets tilltagande förstening” och människans övervinnande av smärtan genom ”försakligandet och objektiveringen av livet”. Tekniken för detta förtingligande av livet heter disciplinering, en process vilken i sin tur en ”böjelse för disciplin” i tiden kommer till mötes. Smärta, disciplin och förtingligande: ”Med den fortskridande objektiveringen ökar det mått smärta som kan uthärdas.” Att disciplinera sig själv, att göra sig till ett ting, att rusta sig in för mötet med smärtan innebär att degradera den egna kroppen från ett högsta värde, som till varje pris skall bevaras, till en ”förpost” som man är beredd att uppoffra, att bringa till insats i namn av något högre.
s 164 f

Det [sporten] handlar således i grund och botten mindre om en tävlan mellan individer och mera om ”en exakt mätprocedur”, där det andra medvetande ständigt är närvarande i form av måttband, stoppur, fotolinser etc. Som sådan är sporten ett uttryck för vårt sätt att vara där kroppen genom en utdragen disciplineringsprocess formats till ett lydigt verktyg. Tendensen att objektivera den mänskliga kroppen gör sig även märkbar genom en ökad närvaro av den obeklädda kroppen inom områden som sport, dans ock reklam. Likaså inom medicinen där användande av narkos å ena sidan befria från smärta, å andra sidan ”förvandlar kroppen till ett objekt som står öppet för mekaniska ingrepp på samma sätt som ett livlöst stoff”.
s 166

Från de stora skogarna där överjägmästaren härskar oinskränkt utgår ett hot som underminerar den redan bräckliga ordningen. I några avsnitt ger Jünger en subtil skildring av de mekanismer varigenom giftet tränger in i en redan försvagad samhällskropp: förbrytarband tillåts husera fritt, uppenbara rättsövergrepp beivras inte längre, skumma sakförare uppträder som orättens försvarare i domstolarna, språket förråas, förstörelsens krafter tränger in i ämbeten och magistrat. ”Överjägmästaren liknade en ond läkare som först befordrar sjukdomen för att sedan kunna göra de ingrepp han har i sinnet.” Att på samma gång underblåsa anarkin och uppträda som ordningens försvarare är överjägmästarens sataniska och högst verkningsfulla strategi.
s 174 [Stycket refererar På marmorklipporna.]

Noter

Så sent som i en intervju från mitten av 1980-talet besvarade Jünger frågan hur han definierade den preussiska andan i ordalag som starkt erinrar om Spengler: ”Hos preussarna har av allt att döma de österländska och västerländska influenserna uppnått en sådan balans att ett system av befäl och lydnad, av lustfylld tjänstvillighet kan fungera i harmoni.”
s 182 Jünger i Entretiens avec Ernst Jünger av Julien Hervier, Paris 1986.

”Den som fruktar klara förhållanden och den totala mobiliseringen är ingen socialist. […] Generalstab, produktionsarméer, planer, gemensamt arbete. Fullständig insats och ansvar till det yttersta - det är socialism.”
s 188 Harro Schulze-Boysen i Gegner von Heute utgiven 1932.

”Demokrati och kapitalism är ett och samma ont: man måste bekämpa dem på en och samma gång.”
s 189 Thierry Maulnier i den franska tidskriften Combat från 1936

”Ett folk förväntas flera gånger om året välja mellan fem organiserade system, av vilka vart och ett inom sig är totalt och vart och ett, i sina yttersta konsekvenser, upphäver och förintar de andra, välja till exempel mellan ateism och kristendom, samtidigt mellan socialism och kapitalism, samtidigt mellan monarki och republik, mellan Moskva, Rom, Wittenberg, Genevé och Bruna Huset, och mellan liknande oförenliga vän-fiende-alternativ, bakom vilka finns starka organisationer!”
s 192 Schmitt i Positionen und Begrife, s 189

Den [heroiska realismen] söker inte upp lösningarna utan konflikterna - i dessas skärpa och obeveklighet tycks den för livet eviga mening vara inbäddad.” Bakgrunden till Jüngers hållning utgör vissheten om att leva i en tid ”som ifrågasätter all”. Den heroiska realismen är kompromisslös, emedan varje kompromiss för den som strävar efter något absolut blir ett uttryck för svaghet, för en brist på övertygelse och vilja.
s 198

Uppenbarligen betraktade Jünger vi denna tidpunkt ett framtida krig som mer eller mindre oundvikligt. ”Som vi ser det är ryssarna helt i sin rätt när de strävar efter att förskaffa sig en rustning, som det inte bara är av avgörande betydelse för ryssland att vara i besittning av, utan överhuvudtaget för varje stormakt med avseende på framtida konflikter. (…) Att människan blir lidande under sådana jättelika ansträngningar utgör ingen invändning, utan det är snarare en självklarhet.”
s 203 Jünger, källa ej angiven.

Victory through death

The word used to describe the events in London one and a half week ago seems to be “barbaric”. It appears that the word was first used by Tony Blair in his first statement 7 July while still at the G8 summit.

(Before continuing it should be noted that this post, for the sake of argument, will assume that the information provided by the media is, in large, correct. After all, perception of “reality” is more important than “reality” itself.)

After that various commentators rapidly picked it up. Indeed a telling display of what is really meant by the much hailed journalistic “independence”. Tony Blair used the term in his first speech in Gleneagles – the horde of sheeps known as journalists followed. Spöknippet has discussed the terminology used in the so called war against terrorism before.

When a state fights its political enemy in the name of humanity, it is not a war for the sake of humanity, but a war wherein a particular state seeks to usurp a universal concept against its military
opponent. At the expense of its opponent, it tries to identify itself with humanity in the same way one can misuse peace, justice, progress, and civilization [Spöknippets italics] in order to claim these as one’s own and to deny the same to the enemy.
Carl Schmitt, The Concept of the Political, p 54

Although this dehumanization of so called terrorists, or more correctly – the enemy – is far from new it seems to be more outspoken now than, for example, after the events in Madrid 11 March 2004.

You can’t talk about barbarism without contrasting it to civilization, whether it is articulated or not. In this case it was, according to Blair the barbarians attacked all “civilized people”. “Pope” Benedikt XVI was even more explicit in labeling the events as “barbaric acts against humanity”.

In consequence it is just natural to argue that the “suicide bomber defies ordinary human logic”. If we ignore the abuse of the word logic we see yet again that western values are confused with human values. A quick look at history shows us that the contemporary, western, obsession with comfort and safety is quite the exception.

That said it is obvious that the willingness give ones life is perhaps the ultimate breach with the modern worlds fixation with the individual. It is hard to think of any other single act that means such a complete refusal of the “values” of the modern world. Martyr operations are propaganda of the deed like nothing else.

What we have in “Islamism”, or “political Islam”, in general and martyr operations in particular, is truly a revolt against the modern world. This tendency is of course not isolated to the Muslim world. It has a number of different expressions but it is perhaps most clearly visible in the Muslim world. Ernst Niekisch believed in the early 1930’s that Germany’s road “to Potsdam, back to itself” could only be found via Moscow. The road back to Germany may today very well go through Mecca.

Feel no fear though, Tony Blair assures us that it is no clash of civilizations we are witnessing. What Blair basically says is that there is nothing wrong with Muslims – as long as they adopt a western lifestyle. Yet another wonderful display of the multiculturalists never ending generosity and tolerance.

A recent survey among Swedish children shows that the youth are not very happy at all, despite individualization, “equality” and lack of values. As Oskorei notes that itself is probably the problem.

Lack of identity and belonging is not, regardless what some nationalists claim, limited to the native European population. Rather, the rootlessness of the western world is often even more clearly visible among “second generation immigrants”.

Some try to use the “frustrated, degraded, young men from the ghettos”-rhetoric. A number of people involved are now believed to be identified. First of all, one of the men who appears in the press was around 30 years old. It is, not suprisingly, found that the attackers came from relatively “integrated” homes. It even seems as “the forth bomber” was a convert to Islam.

However, most, if not all, studies of suicide bombers show that they usually are well educated and socially comes from the middle stratas. In other words the alleged suicide bombers seems fairly typical.

If we are to believe the liberals the antidote to “fundamentalism” is more of what we already have. More equality, more democracy, more secularization and so on. In short, more of the western “values” which cause the rootlessness which characterizes the modern world. But the will to give ones life for something higher, greater, holier and more eternal than ones own person, be it God, Nation, Class or Family, can not be suppressed by hollow liberalism.

Pacifism will rise and fall with the times. A period of weariness or one that lacks great ideas will always give it a clear field. And rightly, for when young men have no great aim before their eyes, why should they sacrifice themselves? When they have, on the other hand, they will of their own accord be carried away by the force that quails at nothing.
Ernst Jünger – Copse 125, p 153

The need for heroism and the longing for myths remains. The struggle to reconnection with the eternal continues. Our stronger and more deeply realized will to power will turn the scale.

Hail Victory! Hail Death!

[Excerpts, Swedish] Engdahl, Fribytare i folkhemmet

Excerpter från Engdahl, Per. (1979). Fribytare i folkhemmet. Lund: Cavefors. Dessa är omkring tre år gamla. En omläsning är planerad, huruvida det kommer att innebära en utökning av texten återstår att se.

Föreningen av nationell tradition och modern verklighet [i Vägen framåt] framstår som en bärande grundsats, liksom den klart antikapitalistiska och antimarxistiska inställningen.
s 97

I dag är nationalismen samlingsparollen i kampen mot den internationella kapitalismen, den borgerliga demokratin och den marxistiska klasskampsdogmen. Med sitt korporativa program och med sitt hävdande av nationen som en levande irrationell enhet har den sina förbindelselinjer till romantikens tankevärld, liksom dess tro på den enskildes ansvar och personlighetens betydelse kan ledas tillbaka till liberala åskådningssätt. Men den moderna korporatismen har dock sina huvudrötter i socialistiskt tänkande. Den är främst ett uttryck för den strävan efter planhushållning, som vuxit fram ur det nuvarande systemets kaos.
s 98 [från ett längre utdrag ur Vägen framåt 6/6-1932]

1934 års reform följdes året därefter av det italienska angreppet på Etiopien. Korporatismen som dominerande faktor ersattes av imperialismen. Drömmen om det klasslösa samhället fick träda tillbaka för drömmen om det återupprättade romerska imperiet. Här spelade inte bara historieromantiken utan också våldsinslaget i den fascistiska ideologin sin ödesdigra roll. Där till kom den ekonomiska faktorn. Italien saknade nästan helt råvaror.
s 106

När vi nu i efterhand betraktar utvecklingen, står det ganska klart, att Etiopiens erövring var ett misstag. Övergången från dominerande korporatism till dominerande imperialism blev början till slutet. Krig kostar pengar, pengar och åter pengar. Mussolini blev därigenom beroende av de penningstarka samhällsklasserna med deras klart reaktionära inställning. Från och med Etiopienkriget började korruptionen sakta smyga in i det fascistiska samhället.
s106

Moralen var till för att lägga band på arbetarklassen och hålla den nere. Tron på en bättre värld hinsides var en kostnadsfri ersättning för den standard, som man inte ville ge det arbetande folket. Mot denna slavägarmoral var den sexuella frigörelsen en begynnande revolt mot fördomar och orättvisor.
[…] När jag fick ordet, knöt jag an till [Per] Meurlings klasskamp. Ohämmad sexuell driftsutlösning kräver energi. Ju mer vi kan inrikta arbetarklassens intresse på den sexuella faktorn, dess mer energi berövar vi den sociala kampen. Propagandan för ohämmad sexuell utlösning är ett typiskt exempel för det kapitalistiska fåtalets strävan att förmå massorna att tänka på något annat. Det är typiskt, konstaterade jag, att den kulturströmning, för vilken den sexuella anarkin är ett eftertraktat mål, har sitt kanske främsta stöd i Albert Bonniers Förlag, d v s i ett av storfinansens mest inflytelserika örnnästen.
s 115

Tron på maskincivilisationen var [på 30-talet] ännu stark. Ekot av Marinettis futuristiska manifest dröjde ännu kvar i det allmänna medvetandet och kom till uttryck i funktionalismens nya djärva formgivning.
s 115 f

Om man nu kan tala om en nazistisk ideologi. I verkligheten rör det sig om en rad olika strömningar, som historiska omständigheter kommit att sammanföra kring Hitlers person. I viss utsträckning kunde dessa motsättningar öppet diskuteras. Så var t.ex. fallet med den nationalsocialistiska statsuppfattningen. Den mest typiska uppfattningen företräddes av den främst statsvetenskaplige experten inom SS, Rudolf Neese. Utgångspunkten är folket. Ur dess mitt framträder ledaren, som förkroppsligar folkviljan. Han ger medvetet och konkret uttryck åt vad folket dunkelt känner. Kring honom samlas ett följe, som förstått hans intentioner och därmed blir bärare av hans idéer. Det är partiet. Samtidigt står det en förvaltningsapparat till hans förfogande, staten. Stat och parti är sålunda två parallella företeelse eller med andra ord de båda hörnpelare, på vilka folkordningen vilar.
s 123

Det är nu [senare delen av 30-talet] som man börjar märka de första tecknen på den tendens, som skulle behärska svensk debatt årtionden framåt, den tendens som uppfattade varje kritik av demokratin som ett ja till diktaturen, som saknade varje sinne för nyanser i en författningspolitisk diskussion, och som till sist kom att urarta till ett slags demokratisk totalitarism.
s 128

1943 publicerade vi en ledare med titeln ”Över allt förnuft”, i vilken vi hävdade, att lojaliteten mot fosterlandet inte fick ifrågasättas med förnuftsskäl, och att om en av oss ogillad regering direkt provocerade ett tyskt anfall, så vore det vår oavvisliga skyldighet att ställa oss till regeringens förfogande för att försvara vårt land.
s 167

Vi hade ställt oss avvisande mot diktaturen, mot rasmaterialismen och mot den rättstolkning, som ledde till koncentrationsläger och likriktning. Men det som vi ansåg vara den nya tidens signum, folkgemenskapstanken, den nationella solidariteten, folkens samverkan i ett nytt Europa, hade vi ingen anledning att svika.
s 169

Jag grubblade på Wigforss’ problem: klassutjämning, socialisering, byråkrati. Då med ens kom tanken flygande: häv kapitalets äganderätt till företagen. Låt varje företag bli sin egen ägare. Detta skulle sedan bli ett av den nysvenska rörelsens väsentligaste reformkrav.
s 170

Vi hade länge letat efter det centrala, det som man på dåtidens språk kallade ”myten”. Många förslag hade varit framme. Till sist kom vi på det: vår myt var myten om kulturen som historiens grundvärde.
s 177

[Swedish] Mussolini, Fascismens fundamentala idéer

Benito Mussolinis Fascismens fundamentala idéer publicerades 1935 på engelska i Fascism – doctrine and institutions. Den svenska översättningen nedan är kopierad från Mussolini, Benito. (1999). Fascismens fundamentala idéer. I Niklas Olaison (Red.), Axplock ur idéhistorien 3 (s 204-208). Stockholm: Caudex.

I likhet med alla sunda politiska uppfattningar så är Fascismen både handling och tanke; en handlig i vilken läran finns immanent, och en lära som växer fram ur ett givet system av historiska krafter i vilket den placeras och vilket den bearbetar inifrån. Sålunda har den en form som är anpassad till tidens och rummets tillfälligheter; men den har också ett idéellt innehåll som gör den till ett uttryck för sanning i idéhistoriens högre skikt. Det finns inget annat sätt att utöva ett andligt inflytande i världen – mänsklig vilja som behärskar andras vilja – än att förstå både den flyktiga och specifika verkligheten på vilken denna handlig skall utövas och den förblivande och universella verkligheten, i vilken den flyktiga dväljs och har sin varelse. För att känna människorna måste man känna människan; och för att känna människan måste man ha kunskap om verkligheten och dess lagar. Det kan inte finnas någon uppfattning om Staten som inte i grunden är en uppfattning om livet: filosofi eller intuition, ett idésystem som rör sig inom en logisk ram eller koncentreras i en vision eller en tro, men alltid, åtminstone potentiellt, en organisk uppfattning om världen.

Sålunda kan många uttryck av Fascismen – som partiorganisation, utbildningssystem, lära – bara förstås när de betraktas i relation till dess allmänna livsåskådning. En andlig åskådning. Fascismen ser i världen inte bara de ytliga, materiella aspekterna i vilken människan tycks vara en individ, som står ensam, självcentrerad, föremål för naturlagar som instinktivt driver honom till ett liv av självisk kortvarig njutning; den betraktar inte bara individen utan också nationen och landet; individer och generationer binds ihop av en moralisk lag, av gemensamma traditioner och ett uppdrag, som – alltmedan det trycker ned livsinstinkten som stängts in i en trång cirkel av lust – bygger upp ett högre liv, grundat på plikt, ett liv fritt från tidens och rummets begränsningar, i vilket individen genom självuppoffring, ja döden själv, kan nå den rent andliga tillvara i vilken hans människor värde består.

Denna åskådning är alltså andlig, och den uppstår ur seklets allmänna reaktion mot 1800-talets sladdriga materialistiska positivism. Anti-positivistisk men positiv; varken skeptisk eller agnostisk; verken pessimistisk eller slappt optimistisk så som de (allihop negativa) läror som placerar livets mitt utanför människan; medan människa genom att utöva sin fria vilja kan och måste skapa sin egen värld.

Fascismen vill att människan skall vara aktiv och engagerad i handling med all sin kraft; den vill att han skall vara manligt uppmärksam på de svårigheter som omger honom och redo att möta dem. Den omfattar livet som en kamp i vilken det anstår en människa att åt sig själv vinna en verkligt värdig plats, till att börja med genom att förändra sig själv (fysiskt, moraliskt, intellektuellt) och bli det verktyg som krävs för att vinna den. Det som gäller för individen gäller även nationen och mänskligheten. Härav den höga värderingen av kultur i alla dess former (konstnärliga, religiösa, vetenskapliga) och utbildningens ojämförliga betydelse. Härav också den grundläggande värderingen i arbetet, genom vilket människan behärskar naturen och skapar den mänskliga värden (ekonomisk, politisk, etisk, intellektuell).

Denna positiva livsåskådning är uppenbarligen en etisk sådan. Den innesluter hela verklighetens fält lika väl som de mänskliga handlingar som behärskar detta. Ingen handlig står över det moraliska omdömet; ingen handling kan berövas det värde som ett moraliskt syfte skänker allting. Därför är livet, så som det uppfattas av Fascisten, allvarligt, strängt, religiöst; alla dess manifestationer balanserar i en värld som upprätthålls av moraliska krafter och som har andliga ansvar. Fascisten föraktar det ”enkla” livet.

Den Fascistiska livsåskådningen är religiös, och i den betraktas människan i sin immanenta relation till en högre lag, som är försedd med en objektiv vilja som överskrider individen och lyfter honom till medvetet medlemskap i ett andligt samhälle. De som inte uppfattar något bortom opportunistiska överväganden i det Fascistiska styrets religiösa hållning har inte lyckats förstå att Fascismen inte bara är ett styrelseskick utan också och allra främst ett tankesystem.

I den Fascistiska historiesynen är människan bara människa i kraft av den andliga process till vilken han bidrar som medlem av familjen, den sociala gruppen, nationen, och i funktion av historien, till vilken alla nationer ger sina bidrag. Härav det stora värdet av tradition i urkunder, språk, seder, det sociala livets bruk. Utanför historien är människan ingenting. Fascismen står därför i motsättning till alla individualistiska abstraktioner som är grundade på 1700-talsmaterialism; och den står i motsättning till alla jakobinska utopier och påhitt. Den tror inte på möjligheten av ”lycka” på jorden så som den föreställs av 1700-talets ekonomiska litteratur, och sålunda tillbakavisar Fascismen den teleologiska idén att människosläktet inom en viss framtid kommer att försäkra sig om en slutgiltig lösning på alla sina svårigheter. Denna tanke står i motsättning till erfarenheter, vilken tvärtom lär oss att livet befinner sig i ständig rörelse och utveckling. I politiken siktar Fascismen mot realism; i praktiken önskar den bara ägna sig åt de problem som är de spontana produkterna av historiska omständigheter och vilka finner eller antyder sina egna lösningar. Blott genom att gå in i verklighetens process och ta kontroll över de krafter som arbetar inom denna, kan människan på verka människan och naturen.

Den Fascistiska livsåskådningen är anti-individualistisk och betonar Statens betydelse och accepterar bara individen i den mån dennas intressen sammanfaller med Statens, vilken representerar medvetandet och den universella vilja hos människan som historisk varelse. Den står i motsättning till klassisk liberalism vilken uppstod som en reaktion mot absolutism och som uttömde sin historiska funktion när Staten blev uttrycket för folkets medvetande och vilja. Liberalismen förnekade Staten i individens namn; Fascismen återupprättar Statens rättigheter eftersom den uttrycker individens verkliga väsen. Och om friheten skall vara en egenskap hos levande människor och inte hos abstrakta skyltdockor som uppfunnits av den individualistiska liberalismen, då står Fascismen för frihet, och för den enda frihet som är värd att äga, nämligen Statens frihet och individens frihet inom Staten. Den Fascistiska statsuppfattningen är allomfattande; utanför den kan inga mänskliga eller andliga värden existera, än mindre ha något värde. Förstådd på det viset är Fascismen totalitär, och den Fascistiska Staten – en syntes och en enhet som innesluter alla värden – tolkar, utvecklar och förstärker ett folks hela liv.

Inga individer eller grupper (politiska partier, kulturella sammanslutningar, ekonomiska unioner, sociala klasser) utanför Staten. Fascismen står därför i motsättning till Socialismen för vilken enhet inom Staten, (vilken förenar klasser till en enda ekonomisk och etisk verksamhet) är okänd, och vilken i historien bara ser klasskamp. Fascismen står också i motsättning till fackföreningar som vapen i klasskampen. Men när de förts inom Statens omloppsbana, så erkänner Fascismen de verkliga behov som gav upphov till socialismen och fackföreningarna, och skänker dem deras beskärda del i det skråväsende eller korporativa system i vilket motstridiga intressen koordineras och harmoniseras inom Statens enhet.

Grupperade i enlighet med sina flerfaldiga intressen bildar individerna klasser; de skapar fackföreningar när de organiserat sig i enlighet med sina olika ekonomiska aktiviteter; men först och främst skapar de Staten, vilken inte är någon banal fråga om siffror, om summan av individerna som formar majoriteten. Fascismen står därför i motsättning till den form av demokrati som likställer nationen med majoriteten, och som nedsänker nationen till nivån av det största antalet; utan den är den renaste formen av demokrati om nationen betraktas – så som den bör göras – ur kvalitetens snarare än kvantitetens synvinkel, som en idé, den mäktigaste eftersom den är den mest etiska, den mest sammanhållna, den sannaste; en idé uttrycker sig själv i ett folk så som medvetandet och viljan hos ett fåtal, om inte, faktiskt, hos en enda människa, och som slutar med att uttrycka sig själv i medvetande och viljan hos massan och hos hela gruppen som etniskt formats av naturliga och historiska villkor till en nation, en nation som skrider framåt – så som ett medvetande och en vilja – uttryckt med en och samma linje av utveckling och andlig daning. Varken en ras eller en geografiskt definierad region, men ett folk som förlänger sig självt i historien; en mångfald som förenas av en idé och genomsyras av viljan att leva, viljan till makt, självmedvetande, personlighet.

I den mån den förkroppsligas i en Stat så blir denna personlighet en nation. Det är inte nationen som skapar Staten; detta är en föråldrad naturalistisk idé som utgjorde grunden för 1800-talets försvar för nationella regeringar. Snarare är det Staten som skapar nationen och skänker viljekraft och därigenom verkligt liv åt ett folk som blivit medvetet som sin moraliska enhet.

Rätten till nationellt oberoende uppstår inte från blott en litterär och idealistisk form av självmedvetande; än mindre från någon mer eller mindre passiv och omedveten de facto situation, utan från en aktiv, självmedveten, politisk vilja som uttrycker sig i handling och är redo att styrka sin rätt. Den uppstår kort sagt ur existensen, åtminstone in fieri [i tillblivelsen], av en Stat. Ja, det är Staten som i egenskap av uttrycket för en universell etisk vilja skapar rätten till nationellt oberoende.

En nation, så som uttryckt i Staten, är en levande, etisk varelse bara i den mån som den är progressiv. Passivitet är död. Därför är Staten inte bara Auktoritet som styr och ger legal form och andligt värde åt individuella viljor, utan den är också en Makt som gör sin vilja kännbar och respekterad bortom sina egna gränser, och som därigenom skänker praktiska bevis på den universella karaktären hos de beslut som är nödvändiga för att försäkra dess utveckling. Detta förutsätter organisation och expansion, potentiell eller verklig. Sålunda jämställer sig Staten med människans vilja, vars utveckling inte kan hejdas av hinder och som genom att uttrycka sig själv visar sin egen odödlighet.

Den Fascistiska Staten, såsom högre och kraftfullare uttryck för personlighet, är en makt, men en andlig makt. Den sammanfattar alla uttryck för människans moraliska och intellektuella liv. Dess funktioner kan därför inte begränsas till att hålla ordning och bevara freden, så som den liberala läran hävdar. Den är inte bara en mekanisk anordning för att definiera den sfär inom vilken individen lämpligen utövar sina förutsätta rättigheter. Den Fascistiska Staten är en inifrån accepterad norm och ordning för uppförandet, en disciplin för hela personen; den genomtränger viljan inte mindre än intellektet. Den representerar en princip som blir det centrala motivet för människan som medlem av ett civiliserat samhälle, djupt nedsjunken i sin personlighet; den dväljs i hjärtat hos handlingsmänniskan och tänkaren, hos konstnären och vetenskapsmannen: själens själ.

Fascismen är kort sagt inte bara lagstiftare och grundare av myndigheter, utan också en uppfostrare och befordrare av andligt liv. Den siktar mot att ombilda inte bara livets former utan också dess innehåll – människan, hans karaktär och hans tro. För att nå detta mål påtvingar den disciplin och använder auktoritet, tränger in i själen och regerar med oomstridd makt. Därför har den till emblem valt Liktorens spöknippe [lat. fasces], symbolen för enhet, styrka och rättvisa.

Strasser, The Fourteen Theses of the German Revolution

Otto Strasser's Fourteen Theses of the German Revolution were published in the July 1929 edition of NS-Briefe, one year before he finally broke with Hitler and formed the Black Front.

THE GERMAN REVOLUTION

The meaning of the Great War? German Revolution! That mighty revolution of the twentieth century, of which the "World War" was only the first act, of which all "putsches," "rebellions," "battles" are only parts, in which fate tests and discards different solutions in order to find the solution.

On both levels of life - the spiritual, the intellectual - mighty changes are going on, confused in expression, fragmented in form, and yet filled with the same melody, advancing toward the same goal!

But this goal is the German Revolution, the revolution of conservatism, by which the great French Revolution, that victory of liberalism, will be overthrown, overcome, set aside! It is the revolution of the soul against the mind, of nationalism against individualism, of socialism against capitalism, and when we try to announce its overwhelming content in a schematic way, we set down:

THE FOURTEEN THESES OF THE GERMAN REVOLUTION

I
The German Revolution denies before God and the world and obligation toward the "peace treaties" of Versailles and Saint-Germain, treaties based on the lie of Germany's guilt and instituted through brute force, The German Revolution wages ceaseless and fanatic war, with all means, until it brings about the complete abrogation of these dictated treaties and all agreements based on them.

II
The German Revolution proclaims the freedom of the German nation in a strong German state which embraces all the German peoples of central Europe, and which, from Memel to Strassburg, from Eupen to Vienna, embraces Germans of the motherland and of the unredeemed territories, and because of its greatness and ability, forms the backbone and the heart of white Europe.

III
The German Revolution refuses to rule over and exploit foreign peoples and nations. It wants no more and no less than sufficient living space for the young nation of Germans, and insofar as the fulfillment of this deepest natural right of life conflicts with the same right of other peoples and nations, the German Revolution recognizes the decision of war as the will of fate.

IV
The German Revolution declares that it is the sole purpose of the state to gather together all the forces of the nation and to employ them uniformly in guaranteeing the life and the future of this nation. It accepts every means which furthers his purpose an denies every means which hinders it.

V
The German Revolution therefore demands the harshest use of a strong central authority against all disruptive or disturbing organizations, whether political, party, or religious. The centralized state of the German nation binds together in the most powerful unity those forces which grow out of regional and particularist traditions.

VI
As an appropriate extension of the high tasks of the state, the German Revolution gives free scope for the development to the forces of occupational self-government, which have been inhibited and suppressed by a lifeless liberal system. It values the living organization in professional and occupational chambers above an artificial parliamentarism, just as in anything and everything, it values the personal responsibility of leadership over the irresponsibility of an anonymous mass.

VII
The German Revolution proclaims that the German nation is a community of fate. But it is aware that a community of fate is not only a community of need but also a community of bread and therefore affirms all of the demands which follow from this recognition according to the fundamental principle: "The common good before the individual good."

VIII
The German Revolution therefore rejects the individualistic economic system of capitalism; and the overthrow of capitalism is the prerequisite to the success of the German Revolution. With the same decisiveness of the German Revolution affirms the corporative economic system of socialism, processing from and concluding with the knowledge that the purpose of any economic system is solely the satisfaction of the needs of the nation, not riches or gain.

IX
The German Revolution therefore declares its superior property right in all land and mineral rights. Landowners are only leaseholders of the nation, and are accountable to the nation and to the state, because the nation as a whole defends the property.

X
On the basis of the same right, the German Revolution proclaims the right of all workers to share in ownership, profit and management of the economy of the nation, which every folk comrade serves. His personal share in property, profit and management id either earned or limited by increased output, greater responsibility. The German Revolution knows ad recognizes the motive force of personal interest, but incorporates this force into a larger machinery for the good of the nation.

XI
The German Revolution sees this good of the nation neither in the accumulation of material goods, nor in a limitless improvement of the standard of living, but exclusively in the recovery and maintenance in the health of that God-given organism, the Nation. Only thus can this German nation fulfill the task entrusted to it by fate.

XII
The German Revolution sees this task as the full development of the unique folkish character and therefore fights with every means against racial degeneration or foreign influence in culture, and for folkish renewal and purity, for German culture. This fight applies particularly to the Jews, who, in combination with the international powers of freemasonry and ultra-Montanism, are destroying, partly compelled by their nature, partly internationally, the life of the German soul.

XIII
The German Revolution therefore also fights against the rule of Jewish Roman law and for a German law which has the German and his honor as its axis and consciously affirms and values the inequality of man. This German law recognizes as citizens only folk comrades and measures all according to the good of the whole.

XIV
The German Revolution overthrows the world view of the great French Revolution and shapes the face of the twentieth century. It is nationalistic - against the enslavement of the German people; it is socialist - against the tyranny if money; it is folkish - against the destruction of the German soul - but it is all of these only for the sake of the nation. And for the sake of those nation for the German Revolution recoils from no battle, finds no sacrifice too great, no war too bloody, for Germany must live! Thus we youths feel the heartbeat of the German Revolution pounding, thus we front soldiers see the face of the near future before us and experience, humble-proud, the role of the chosen ones, to fight, to win the battle of the twentieth century, satisfied to see the meaning of the war, the Third Reich.

[Excerpts] Schmitt, Political Theology

Excerpts from Schmitt, Carl (1985) Political Theology, MIT Press. The translation is of the second edition of Political Theology from 1934. The first edition was published in 1922.

I now [1934] distinguish not two but three types of legal thinking; in addition to the normativist and the decisionist types there is the institutional one.
p. 2

Whereas the pure normativists thinks in terms of impersonal rules, and the decisionist implements the good law of the correctly recognized political situation by means of a personal decision, institutional legal thinking unfolds in institutions and organizations that transcend the personal sphere. And whereas the normativist in his distortion makes of law a mere mode of operation of a state bureaucracy, and the decisionist, focusing at the moment, always rund the risk of missing the stable content in every great political movement, an isolated institutional thinking leads to the pluralism characteristic of a feudal-corporate growth that is devoid of sovereignty.
p. 3

Sovereign is he who decides on the exception.
p. 5

The assertion that the exception is truly appropriate for the juristic definition of sovereignty has a systematic, legal-logical foundation. The decision on the exceprion is a decision in the true sense of the word. Because a genaral norm, as represented by an ordinary prescription, can never encompass a total exception, the decision that a real exception exists cannot therefore be entirely derived from this norm.
p. 5-6

The exceprion, which is not codified in the existing legal order, can at best be characterized as a case of extre peril, a danger to the existance of the state, or the like. But it cannot be cirumscribe factually and made to conform to a preformed law.
p. 6

The most guidence the constitution can provide is to indicate who can act in such a case. If such action is not subject to controls, if it is not hampered in some way by checks and balances, as is the case in a liberal constitution, the it is clear who the sovereign is. He decides whether there is an extreme emergency as well as what must be done to eliminate it. Although he stands outside the normally valid legal system, he nevertheless belongs to it, for it is he who must decide whether the constitution needs to be suspended in its entirety.
p. 7

After all, every legal order is based on a decision, and also the concept of the legal order, which is applied as something selfevident, contains whitin it the contrast of the two distinct elements of the juristic – norm and decision. Like every other order, the legal order rests on a decision and not on a norm.
p. 10

What charaterizes an exception is principally unlimited authority, which means the suspensin of the entire existing order. In such a situation it is clear that the stat remains, wheras law recedes. Because the exception is different from anarchy and chaos, order in the juristic sense still prevails even if it is not of the ordinary kind.

The existence of the state is undoubted proof of its superiority over the validity of the legal norm. The decision frees itself from all normative ties anf becomes in the true sense absolute. The state suspends the law in the exception on the basis of its right of self-preservation, as one would say.
p. 12

The exception is that which cannot be subsumed; it defies general codification, but it simultaneously reveals a specifically juristic element – the decision in absolut purity.
p. 13

There exists no norm that is applicable to chaos. For a legal order to make sense, a normal situation must exist, and he is sovereign who definitly decides whether this normal situation actually exists.
p. 13

The exception can be more important to it than the rule, not because of a romantic irony for the paradox, but because the seriousness of an insight goes deeper than the clear generalizations unferred from what ordinarily repeats itself. The exceptions is more important than the rule. The rule proves nothing; the exception proves everything: It confirms not only the rule but also its existance, which derives only from the exception. In the exception the power of real life breaks through the crus of a mechanism that has become torpid by repetition.
p. 15

Sovreignty is the highest, legally independent, underived power.
p. 17

The basis for the validity of a norm can only be a norm; in juristic terms the state is therefore identical with its constitution, with the uniform basic norm.
p. 19

The age-old Aristotelian opposites of deliberation and action begin with two distinct forms; wheras deliberation is approchable through legal form, action is approchable only by a technical formation.
p. 28

All significant concepts of the modern theory of the state are secularized theological concepts not only because of their historical development – in which they were transferred from theology to the theory of the state, whereby, for example, the omnipotent God became the omnipotent lawgiver – but also because of thier systematic structure, the recognition of which is necessary for a sociological consideration of these concepts. The exception in jurisprudence i analogous to the miracle in theology. Only by being aware of this analogy can we appreciate the manner in which the philosophical ideas of the state developed in the las centuries.

The idea of the modern constitutional state triumphed together with deism, a theology and metaphysics that banished the miracle from the world. This theology anf metaphysics rejected not only the transgression of the laws of nature through an exception brought about by direct intervention, as found in the idea of a miracle, but also in the sovereign’s direct intervention in a valid legal order. The rationalism of the enlightenment rejected the exception in every form.
p. 36-37

After the writers of the Restoration developed a political theology, the radicals who opposed all existing order directed, with heightened awareness, their ideological efforts against the belief in God altogether, fighting that belief as if it were the most fundamental expression of the belief in any authority and unity.
p. 50

Every political idea in one way or another takes a position on the “nature” of man and presupposes that he is either “by nature good” or “by nature evil.” This issue can only be clouded by pedagogic or economic explanations, but not evaded.
p. 56

According to Donoso Cortés, it was characteristic if bourgeois liberalism not to decide in this battle but to begin a discussion. He straightforwardly defined the bourgeoisie as a “discussing class,” una clasa discutidora. It has thus been sentenced. This definition contains the class characteristic if wanting to evade the decision. A class that shifts all political activity onto the plane of conversation in the press and in parliament is no match for social conflict
p. 59

Although the liberal bourgeoisie wanted a god, its god could not not become active; it wanted a monarch, but he had to be powerless; it demanded freedom and equality but limited voting rights to the propertied classes in order to ensure the influence of education and property on legislation, as if education and property entitled that class to repress the poor and uneducated; it abolished the aristocracy of blood and family but permitted the impudent rule of the moneyed aristocracy, the most ignorant and most ordinary form of an aristocracy; it wanted neither the sovreignty of a king nor that of the people. What did it actually want?

The curious contradictions of this liberalism struck not only reactionaries such as Donoso Cortés and F. J. Stahl but also revolutionaries such as Marx and Engels.
p. 59-60

Just as liberalism discusses and negotiates every political detail, so it also wants to dissolve metaphysical truth in a discussion. The essence of liberalism is negotiation, a cautious half measure, in the hope that the definitive dispute, the decisive bloody battle, can be transformed into a parliamentary debate and permit the decision to be suspended forever in an everlasting discussion.
p. 63

[D]ecisionism is essentially dictatorship, not legitimacy. [...] [I]n the face of radical evil the only solution is dictatorship, and the legitimist principle of succession becomes at such a moment empty dogamtism. Authority and anarchy could thus confront each other in absolute decisiveness and form a clear antithesis: De Maistre said that every government is necessarily absolute, and the anarchist says the same; but with the aid of his axiom of the good man and corrupt government, the latter draws the exact opposite political conclusion, manelym that all governments must be opposed for the reason that every government is a dictatorship. Every claim of a decision must be evil for the anarchist, because the right emerges by itself if the immanence of life is not disturbed by such claims. This radical antithesis forces him of course to decide against the decision; and this results in the odd paradox whereby Bakunin, the greatest anarchist of the nineteenth century, had to become in theory the theologian of the antitheological and in practice the dictatir of an antidictatorship.
p. 66

Book chain-blog

Copyriot invited Spöknippet to participate in what might be called a "chain-blog" about books. Admittedly rather plebeian, this does provide some indication on what you can expect to read in the not to distant future here.

Total number of books owned?
At the moment, 400-500.

The last book I bought?
Julius Evola - Revolt against the moden world together with Thomas Hobbes - Leviathan.

The last book I read?
Carl Schmitt - Political Theology. Excerpts are on the way.

Five books that mean a lot to me? (AKA books I've read more than 3 times)

• Johan Tralau - Människoskymming - Främlingsskap, frihet och Hegels problem hos Karl Marx och Ernst Jünger.
• Carl-Göran Heidegren - Preussiska anarkister - Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår.
• Atos Wirtanen - Tekniken, Människan, Kulturen.
• Carl von Clausewitz - Vom Krige.
• The Bible.

Tag 5 people and have them fill this out on their blog.

• Survival Unit
• Svartvit
• Maverick Philosopher
• Turnabout
• Future/past

Update May 31, 2005

It seems like some kind of motivation for the books chosen would be in place.

• Johan Tralau's Människoskymmning pretty much "saved" marxism. Tralau convincingly shows the similarities between Ernst Jünger and Karl Marx. "The young" Marx was in no way a humanist, quite the contrary.

• As for Dennis C-G Heidegren's Preussiska anarkister served as an important introduction to Ernst Jünger and people around him as well as to conservative revolution in general.

• Atos Wirtanen's Tekniken, Människan, Kulturen introduced Oswald Spengler and in a way also Nietzsche many years ago. Wirtanen's combination of Marx and Darwin together with the near futuristic technological optimism of the Fifties was at the time very inspiring.

• When it comes to analysing conflicts in general and wars in particular there are few books that come close to Carl von Clausewitz' Vom Krige. A metapolitical classic.

• There is always something in the book of books. The Bible is not only an immense source of inspiration but also fundamental for understanding Europe as well as the west.

[Swedish] Lite om bloggar

Bloggosfären är fylld av liberal sörja, borgare som desperat klamrar sig fast vid modernitetens ruiner. Från Esbatis kommentarer till Alicio i Underlandet. Det finns av den anledningen ytterst sällan någon anledning att på ett direkt sätt förhålla sig till andra bloggar.

"Vi kommer att akta oss för att göra något för högern eller vänstern. Vi befinner oss lika långt från båda. Men vi kommer även akta oss för att företa något riktat mot dessa krafter i samtiden. Ty det är inte vår avsikt att väcka dessa till nytt liv genom att angripa dem utifrån. Överlåt dem åt sig själva. Bekymra er inte om dem. Då går de hädan. Samtliga." (Friedrich Hielscher)

Att nedlåta sig till debatterande är för Spöknippet otänkbart. Varje gång någon liberal untermensch med en blogg skriver om Spöknippet genereras givetvis trafik hit. Samtidigt är det ju knappast några andens aristokrater som trillar in den vägen. Det är måhända ingen slump att de bloggar (Café Exposé, Project Subaltern, Svartvit, Future/Past) som har Spöknippet bland sina länkar inte heller de refererar andra bloggar i någon större utsträckning.

Spöknippet finns däremot av någon outgrundlig anledning inte med bland Copyriots fasta länkar men rsms har trots allt haft den goda smaken att upprepade gånger länka Spöknippet. Oavsett detta är Copyriot en utmärkt sida som, ämnet till trots, lyckas undvika att helt och hållet sjunka ned i dagspolitikens förgörande träsk.

Den blogg som föranledde denna post är dock av ett annat slag. PoMOQueer, vilken görs av någon slags postmodernistiskt lagd homofil kulturkofta. Dess länk till Spöknippet förefaller något märklig.

Om däremot någon till äventyrs skulle känna till någon Traditionalistisk, konservativt revolutionär eller bara preussisk blogg, var inte främmande för att posta en länk i comments. Då skulle det kanske finnas anledning att länka andra bloggar något flitigare. Det sägs nämligen att dylik verksamhet är en cental del av "bloggandet"...

[Swedish] Med Lenin mot vänstern

"Socialister", det är i de flesta fall i själva verket bara frågan om lätt maskerade liberaler, brukar i allmänhet vara snabba med att hylla och förespråka allsköns perversion och depraverat beteende. Det har dock inte alltid varit så. Lenin visste som synes nedan betydligt bättre.

Utdragen kommer ifrån Clara Zetkins Hågkomster av Lenin. Ett längre utdrag, med senare tiders socialisters vanliga fördömanden av Lenin, hittas här.

"Ungdomens ändrade inställning till sexuallivets problem är givetvis "principiell" och grundad på en teori. En del säger att deras inställning är revolutionär och kommunistisk och tror själva att det är så. Det gör inget intryck på mig som är gammal. Visserligen är jag långtifrån någon dyster asket, men ungdomens nya sexualliv - ibland också ålderdomen - tycks mig ofta vara rent borgerligt, en utbyggnad av den gamla borgerliga bordellen. [...] Säkert känner ni till den storartade teorin, att i ett kommunistiskt samhälle tillfredsställs den sexuella åtrån och kärleksbehovet lika enkelt och självklart som man "dricker ett glas vatten". Vattendrickningsteorin har gjort en del av vår ungdom alldeles tokig och varit ödesdiger för många unga pojkar och flickor. Vattendrickningsteorins anhängare påstår att de är marxistiska. Jag betackar mig för en sådan marxism som direkt och omedelbart härleder alla företeelser och omvandlingar i samhällets ideologiska överbyggnad ur deras ekonomiska bas. [...]

Jag anser den berömda vattendrickningsteorin vara fullkomligt omarxistisk och till på köpet antisocial. I sexuallivet tar sig ju inte bara det av naturen givna uttryck, utan också det som har blivit kultur, det må vara högt eller lågt. I sin bok "Familjens ursprung" har Engels påpekat hur betydelsefullt det är att en allmän könsdrift utvecklats och förfinats till individuell könskärlek. Könens förhållande är ju inte enbart ett växelspel mellan samhällsekonomin och ett fysiskt behov, avsiktligt utvalt för fysiologiskt betraktande. Det vore rationalism, inte marxism, att vilja återföra dessa relationers omvandling, fristående och lösryckta ur sitt sammanhang, på samhällets ekonomiska grundvalar. Javisst, törst måste släckas! Men inte brukar väl en normal människa under normala förhållanden lägga sig ner i gatsmutsen och dricka ut en vattenpöl? Eller ens ur ett glas som har blivit solkigt längs kanten av mångas läppar? Den sociala sidan är ändå viktigare än allt annat. Vattendrickningen är faktiskt individuell. Till kärlek måste man vara två och en tredje, ett nytt liv, kan uppstå. På detta faktum grundar sig samhällets intresse och plikten mot gemenskapen.

Som kommunist har jag ingen som helst sympati för vattendrickningsteorin, inte ens om den bär den vackra etiketten "kärlekens befrielse". Förresten är kärlekens befrielse varken någon ny eller någon kommunistisk ide. Ni minns nog att den predikades i skönlitteraturen framför allt någon gång i mitten av förra århundradet, då den kallades "hjärtats frigörelse". I borgerlig praxis visade den sig vara en köttets frigörelse. Predikandet var talangfullare då än det är nu, hur är det i praktiken kan jag inte bedöma. Det är inte så att jag vill predika askes med min kritik. Absolut inte! Kommunismen skall inte komma med askes utan med livsglädje, livskraft, bland annat genom ett förverkligat kärleksliv. Men den nu så ofta iakttagna sexuella hypertrofin ger enligt min uppfattning varken livsglädje eller 1iyskraft, den bara tar. I revolutionens tidsålder är detta illa, mycket illa.

I synnerhet ungdomen behöver livsglädje och livskraft. Hälsosam idrott, gymnastik, simning, fotvandring, kroppsövningar av alla slag är vad ungdomen behöver, lika väl som mångsidiga andliga intressen. Den måste lära, studera och forska, alltsammans så mycket som möjligt i gemenskap med andra! Sådant ger ungdomen mer än de ständiga föredragen och diskussionerna om sexuella problem och det man kallar att njuta av livet. En sund kropp i en sund själ! Varken munk eller Don Juan, men inte heller ett mellanting som den tyske småborgaren. Ni känner vår unge kamrat X Y Z? Han är en präktig pojke, högt begåvad. Men jag är rädd för att det ändå aldrig blir något av honom. Han fladdrar och far från den ena kärleksupplevelsen till den andra. Det duger inte i den politiska kampen och inte i revolutionen. Jag skulle aldrig våga satsa på en kvinnas pålitlighet och uthållighet i striden om hennes personliga kärlekshistoria vore sammanflätad med politiken. Inte heller skulle jag lita på en man som springer efter vartenda kjoltyg och blir förtrollad av varenda liten hona. Nej sådant går inte alls ihop med revo1utionen! Lenin for upp, slog handen i bordet och gick hastigt några steg fram och tillbaka i rummet.

- Revolutionen fordrar koncentration, en stegring av krafterna både hos massan och hos individen. Den accepterar inte orgiastiska förhållanden av den sorten som är normala för d'Annunzios dekadenta hjältar och hjältinnor. Ett otyglat sexualliv är borgerligt, ett tecken på förfall. Proletariatet är en klass i uppåtgående. Den behöver inte ruset, varken som bedövningsmedel eller som stimulans - varken den sexuella överretningens rus eller alkoholruset. Proletariatet kan och får inte glömma kapitalismens avskyvärdhet, dess ruttenhet och barbari. Sina starkaste impulser till kamp får det genom sitt klassläge, genom det kommunistiska idealet! Vad proletariatet behöver är klarhet, klarhet och åter k1arhet! Därför upprepar jag ännu en gång, att vi inte vill veta av något slöseri, någon försvagning, någon utarmning av krafterna. Självbehärskning och självdisciplin är inte slaveri, inte heller då det gäller kärleken. Men förlåt mig, Clara! Jag har kommit långt bort från utgångspunkten för vårt samtal. Varför kallar ni mig inte till ordningen? Det är bekymren som sätter fart på min tunga. Vår ungdoms framtid ligger mig så varmt om hjärtat. Det är en del av revolutionen. Och om skadeverkningen likt ogräsrötter kryper över till revolutionens värld från det borgerliga samhället, så är det bäst att ingripa i tid. Problemen vi talar om är förresten också en beståndsdel i kvinnofrågan."

[Excerpts, Swedish] Jünger, Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation

Excerpts from Jünger, Ernst (1975) Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation, Cavefors: Staffanstorp

Updated July 23, 2005: A number of excerpts were added.

Alla tecken tyder på krig inom kort; jag gör därför klokt i att räkna med att jag måste lägga ned arbetet. […] I alla händelser måste då pennan vila helt och hålet, med undantag av dagboken. Arbetet måste överlåtas åt ögonen, ty skådespel kommer inte att saknas.
s 22, 16 april 1939

Hos andra maskar, som lever av rov, såsom errantier och i synnerhet sagitter, finns det arter av stor skönhet som jag ofta beundrat på havsstränderna. Här ser man hur levnadssättet och inte blodsfrändskapen adlar.
s 23, 18 april 1939

I eftermiddags med min bror ute på mossen i kvavt väder. Samtal om skillnaden mellan nihilism och anarki. Enligt Friedrich Georg består denna olikhet även av det faktum att nihilismen förmår tillägna sig en betydande grad av ordning. Man skulle kanske rent allmänt kunna påstå att den synbara ordningen måste öka i samma mån som den inre harmonin går förlorad. Således ökar antalet läkare i samma takt som förmågan att bota försvinner.
s 24, 30 april 1939

”Bakom allt finns ändå en lag som är starkare än kulturerna, och även om dessa går under så uppstår den alltid på nytt.”
s 33, 10 april 1940

Varje kapitulation är en oåterkallelig handling som drabbar krigarens urkraft. Jag är övertygad om att även språket påverkas. Man kan särskilt tydligt se det under inbördeskrig då de slagna fraktionernas språk genast mister sin kraft.
s 46, 12 Juni 1940

Heraklit har rätt: Ingen kan gå två gånger genom samma flod. Det hamlighetsfulla i en sådan förvandling ligger i att den svarar mot förändringar i det inre – det är vi som skapar vår värld, och det vi upplever beror inte på en slump. Tingen väljs ut och påverkas av vårt tillstånd: Världen är sådan som vi är beskaffade. Var och en av oss är alltså i stånd att förändra världen – detta är den oerhörda betydelsen människan har förlänats. Därför är det också viktigt att vi arbetar med oss själva.
s 50, 23 Juni 1940

Denna återgång till den absoluta statens former, dock utan aristokrati, det vill säga utan inre distans, möjliggör katastrofer vilkas omfattning man ännu inte har någon föreställning om. Men man anar dem, i en känsla av fruktan som kastar sin skugga till och med över triumferna.
s 65, 25 oktober 1941

Jag får inte ett ögonblick glömma att jag är omgiven av olyckliga och djupt lidande människor. Vad vore jag annars för slags människa och officer? Uniformen förpliktar till att ge skydd överallt där det är möjligt.
s 84, 18 juli 1942

Karaktärsmässigt har engelsmannen, om man jämför honom med preussaren, flegmatikerns försprång framför sangvinikern och objektivt sett sjömannens framför landkrabban. Ett sjöfarande folk är vant vid större svängningar. Därtill kommer de ofta framhållna fördelarna med det normandiska arvskiftet, som är gynnsammare för bildandet av ett ledande skikt, framför det samgermanska systemet. I varje fall är det bättre att stå rygg mot rygg eller skuldra vid skuldra med sådana kusiner, som vid Waterloo, än ansikte mot ansikte. Den preussiska politiken gick ju också alltid ut på detta, och denna politik var bra så länge den sköttes av jordägare och inte av den plebiscitära demokratins utvalda. Naturligtvis minskar jordens betydelse när befolkningssiffran stiger och får sin tyngdpunkt i storstäderna; men havets betydelse blir större.
s 89, 16 augusti 1942

I en sådan zon som denna förverkligas något som jag förr spekulerade över i olika riktningar – nämligen tanken att där allt är tillåtet, blir resultatet först anarki och därefter en strängare ordning. Den som likviderar sina motståndare helt godtyckligt kan inte själv vänta sig någon pardon; och därmed skapas nya, hårdare stridsmetoder.

Teoretiskt tyckte jag att detta var lockande, men i praktiken nalkas oundvikligen det ögonblick då det blir fråga om att lyfta sin hand mot värnlösa människor. Att med kallt blod göra detta är bara möjligt i strider med djur eller i krig som förs mellan ateister.
s 104, 11 december 1942

Den verkligt starka, den som är bestämd att härska, känns igen på att han inte uppträder alltigenom som fiende, som en person fylld av hat; han känner också ansvar för motståndaren. Att man har mera kraft än de andra, visar sig på ett högre plan än där det fysiska våldet finns, som ju bara övertygar subalterna naturer.
s 104, 11 december 1942

Brev från Perpetua, min mor och Carl Schmitt. Denne skriver om nihilismen som han vid en genomgång av de fyra elementen associerar med elden. Nihilistisk, skriver han, är driften att låta sig brännas i krematorier. Ur askan uppstår Fågel Fenix, det vill säga luftens rike.

Carl Schmitt är en av de få som söker inordna skeendet i kategorier som inte är så kortlivade som de nationella, sociala eller ekonomiska. Blindheten växer med upplysningen, människan rör sig i en labyrint av ljus. Hon känner inte längre till mörkrets makt.
s 107 23 december 1942

Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.
s 109, 31 december 1942

Om det är som Clausewitz hävdar, nämligen att kriget är en fortsättning på politiken med andra medel, innebär det också att ju totalare kriget förs, desto mindre inflytande får politiken.
s 115, 28 februari 1943

Vid kanalkusten lär man vara i färd med att bygga väldiga raketbatterier, varifrån man ämnar beskjuta London med flytande luft. Kniébolo har alltid överskattat sådana noviteter.
s 124, 3 maj 1943

I alla schematiska förbättringsteorier, i alla socialhygieniska åtgärder finns en speciell sorts bannlysning, en speciell grymhet. Det sannskyldiga eländet är djupt och substantiellt, och lika så hör det onda till vår existens, till vår inre natur; man får inte blunda för detta på ett puritanskt vis.
s 133 f, 18 juli 1943

I kväll kom Bogo [Hielscher, Spöknippets anm.] i sällskap med Husser till Rapfaël. Bogo framstår för mig i denna på självständiga människor så fattiga tid som en av de bekanta jag grubblat mest över men kommit minst underfund med. Förr trodde jag att han skulle gå till vår tids historia som en hyperintellektuell men föga känd figur; i dag tror jag emellertid att han kommer att uträtta mer.
s 145, 16 oktober 1943

Redan från början förstod jag att hans [Hitlers] utmärkelser var det man måste frukta mest, och jag sade med Friedrich Georg: Ingen ära vinner den / som deltar i dina slag / dina segrar är föraktliga / liksom dina nederlag.
s 147, 16 oktober 1943
ur ”Abschiedslied” i Friedrich Georg Jüngers diktsamling Der Taurus (1937): Ruhm nicht bringt es, / Deine Schlachten mitzuschlagen, / Deine Siege sind verächtlich / Wie die Niederlagen.
not s 307.

Tysklands öde är förtvivlat om det inte hos dess ungdom, och i synnerhet hos dess arbetare, växer fram ett nytt riddarskap.
s 149, 28 oktober 1943

Vi samtalade om Leipzig där han [Hendrik de Man] hade verkat före första världskriget som medarbetare i socialdemokratiska ”Volkszeitung”. Man förvånas gång på gång över dessa gamla socialister som på den tiden betraktades som revolutionärer. Det var i själva verket ett nytt skikt av ordningsbevarare som trängde fram i alla länder under arbetarstatens födslovåndor. Förvandlingen från ämbetsman till funktionär eller, för att tala med Carl Schmitt, från legitimitet till legalitet påminner om övergången från hieratisk till demotisk skrift.
s 150, 5 november 1943

De bästa hjärnorna inom den tyska generalstaben var inte bara emot besättandet av Rehnlandet och randstaterna, utan också emot den forcerade rustningen över huvud taget. Militärbefälhavaren har berättat detaljer för mig som varje framtida historiker kommer betrakta som icke trovärdiga. Situationen kan bara beskrivas med en paradox: Krigarkasten ville visserligen bibehålla kriget, men i arkaisk form. I dag sköts det av tekniker.

Till denna sfär hör de nya makthavarnas attacker mot det gamla begreppet vapenära och mot resterna av riddarandan.
s 162, 29 mars 1944

Invasionen sysselsätter allas tankar; både den tyska ledningen och fransmännen tror att den kommer att äga rum under de närmaste dagarna. Men vilka fördelar skulle engelsmännen uppnå? De liknar en bankir som inhöstar säkra vinster på grund av krigets växlingar på östfronten. Av vilken orsak skulle de avbryta detta högst gynnsamma parti? Det kan, även bortsett från amerikanernas önskningar, tänkas flera orsaker; Ryssarna kan bli för starka eller också för svaga. De kan också hota med förhandlingar om separatfred.
s 169, 8 maj 1944

I staden [Paris] råder det allt oftare brist på gas och elektricitet. Vi lever i en ny sorts belägringstillstånd. Anfallen riktas inte så mycket mot fabriker och förrådsbyggnader som mot trafik- och energipulsådror, helt naturligt i ett krig mellan arbetare.
s 170, 17 maj 1944

Generaler är för det mesta energiska och dumma, det vill säga de äger den aktiva och organisatoriska intelligens som finns hos varje bättre telefonist och som är föremål för massas stupida beundran. Eller också är de bildade, och det går ut över brutaliteten som hör till deras yrke. Således brister det alltid någonstans, antingen i vilja eller överblick. Högst sällan förenas handlingskraft och bildning, som hos Caesar eller Sulla eller i vår tid hos Scharnhorst och prins Eugen. Av det skälet är generaler också för det mesta hantlangare man betjänar sig av.
s 173, 31 maj 1944

Samtal [med Heinrich von Stüpnagel] om stoicismen och dess grundsats: ”I vissa lägen är det en plikt för den rakryggade att skiljas från livet.”
s 173, 31 maj 1944

Den materialistiska historieskrivningen begriper bara det hos tingen som är synligt för den. Den känner inte till mångfalden som ger väven färg och mönster. Detta hör också till vår uppgift: att återupptäcka drivkrafternas mångfald. Detta kräver en större objektivitet än den positivistiska.
s 175, 6 juni 1944

Det finns två sätt att övervinna den nationella isoleringen: med förnuftet eller med religionen. Léautaud [fransk förf.] har nått målet på det första sättet. Även hos honom kan man se att ju mer det nationella försvinner ur en människas medvetande, desto mer levande kommer det till uttryck i hennes väsen, i hennes essens.
s 179, 6 juli 1944

Vilka offer krävs inte - just bland de få kvarvarande ridderliga människorna, de fria andarna, de som kan känna och tänka bortom de dova lidelserna. Och ändå är dessa offer viktiga, därför att de skapar en inre sfär och förhindrar att nationen som helhet, en bloc faller ned i ödets fasansfulla avgrund. Dock hatar de blinda alla människor som verkar för dem i ljuset.
s 182, 24 juli 1944

Inom armén införs nu den så kallade tyska hälsningen som ett tecken på att den förlorat kampen. Detta är en av de nutida formerna att gå sub jago några gånger om dagen.
s 182, 24 juli 1944

Den primitiva människan däremot hyllar maximen: ”Vad min grupp gör, är bra.” Och tyvärr verkar det som om denna primitivitet är på oavbruten frammarsch och därmed politikens zoologiska karaktär.
s 188, 29 augusti 1944

Min fasa bottnar i att jag från första början insåg vad det var frågan om: ett makabert jubel till råttfångar musik. Naturligtvis är Kniébolo också ett europeiskt fenomen. Tyskland som ett land i centrum kommer alltid vara den plats där sådana företeelser först och tydligast träder i dagen.
s 191 f, 18 oktober 1944

Absolut sett är det ju också betydelselöst att jag just är författare – jag skulle kunna göra samma sak på andra sätt, till exempel genom att meditera. Böcker är spånor, livets avfall. Dessutom finns här ett hemligt drag som är besläktat med den erotiska sfären: Man visar visserligen upp sina barn, men man uttalar sig inte om detaljerna vid själva tillblivelsen.
s 199, 14 december 1944

Juden är evig – det vill säga att han har ett svar på alla århundraden. Jag börjar avvika från min åsikt att 1900-talet skulle vara helt ogynnsamt för honom, och tror nu att seklets andra hälft kommer att medföra överraskningar i detta hänseende. Just de fruktansvärda offren förebådar detta.
s 201, 23 december 1944

Den gamla [Hindenburg] finner ingen ro i graven. Han var ju också portvakt, dörröppnare åt Kniébolo, som han visserligen motarbetade men tänkte utnyttja; dock visade sig denne vara listigast.
s 204, 23 januari 1945

Vid niotiden varslar ett mäktigt, malande ljud, som blir starkare och starkare, om de amerikanska stridsvagnarnas ankomst. Vägen ligger öde. För mina utvakade ögon blir den kalare, nästan lufttom, i gryningsljuset. Inom detta område är jag, som så många gånger förr i mitt liv, den siste som har befälsrätt. Gav igår den enda ordern i detta sammanhang: Bemanna stridsvagnshindret och öppna det när de första fientliga fordonen kommer i sikte.
s 212, 11 april 1945

Man kan iaktta, förstå, eftersträva och till och med älska det nödvändiga, och ändå vara uppfylld av en ofantlig smärta. Detta måsta man veta, om man vill begripa vår tid och dess människor.
s 213, 11 april 1945

Stauffenbergs bom berövade honom [Hitler] visserligen inte livet, men auran; det kunde man också höra på rösten. Att en sådan aktion skulle äga rum och att attentatorn skulle tillhöra en gammal släkt, anade jag från första början - och även att aktionen bara kunde göra verkan genom att misslyckas.
s 221, 1 maj 1945

”De lidandes antal är betydelselöst” – det är en av de teser, med vilka jag exponerat mig till ingen nytta. Den är emellertid även psykologiskt giltig, ty endast åsynen av den enskilde, vå nästa, kan uppenbara lidandet i världen för oss. Den är teologiskt giltig, så till vida som en enda människa kan ta på sig miljoners lidanden, uppväga och förvandla dem, ge dem en mening. Lidandet bildar en barriär, en oubliett mitt i en statistisk, kvalitetslös, plebiscitär, propagandistisk, platt moraliserande värld, i ett samhälle där ordet ”offer” skrämmer sinnena. Den enorma mängden av smärta kan dock även idag bara få en mening om det har funnit människor som övergivit siffrorna för den djupare innebörden. Endast detta höjer sig över katastrofen och leder den bort från det tomma kretslopp, den virvel dit det oavlåtligt strömmar nya hämnande skaror.
s 222, 6 maj, 1945

De konservativa ansåg att man måste ”låta några hjärnor nästla sig in”, det vill säga överta ledningen av nationalsocialisterna.
[…]
Nazisterna skulle likt teaterarbetare dra upp ridån, slå sönder en del saker och sedan träda tillbaka. Då skulle scenen vara fri. Så blev det också, men uppträdandet varade längre än man förutsåg 1930.
s 227 & 228, 7 maj 1945

”Överjägmästaren” [i På marmorklipporna] skulle än vara Hitler, än Göring, än Stalin. Sådana tolkningar hade jag visserligen förutsett men inte avsett. Närt det gäller identiteten är typer underkastade andra lagar än individerna i en samhällsroman. I alla fall finns det ingen situation där det är omöjligt att använda sig av andliga medel.
s 230, 8 maj, 1945

Att gå från den extrema vänstern till högern leder till djupare verklighetsuppfattning och större kännedom om de politiska grundprinciperna än att gå i motsatt riktning; i det senare fallet är det svårare att frigöra sig från alla fraser.
s 234, 10 maj 1945

I kväll meddelade radion att utdrivandet av den tyska befolkningen från Sudetområdet är i full gång. Däribland finns utan tvivel miljoner oskyldiga, ur vilkas mitt det en gång kommer framträda en ny anklagare. Det var ett av missgreppen i Versailles-diktatet att ställa dessa tyskar under främmande herravälde; nu får de lida för denna galenskap. Utan skuld får de också betala för att en dålig advokat bemäktade sig deras rättvisa sak.
s 242, 11 juni 1945

Enögd humanitet är vidrigare än barbari.
s 242, 11 juni 1945

Man måste komma ihåg att de moderna ledarna har ett utomordentlig gott samvete, i synnerhet om de kommit sig upp genom allmänna val. De kan ju bara komma så långt om de är helt uppfyllda av sig själva och sina två eller tre slagord. Detta leder till att allt reduceras till de enklaste mönster. I monarkierna fanns åtminstone lyckträffar.
s 248, 12 augusti 1945

Tesen om kollektivskulden har två strängar som löper parallellt. För den besegrade innebär det: Jag måste ansvara för min broder och hans skuld. För segraren tjänar den som drivfjäder för utplundring utan åtskillnad. Spänns bågen för högt, kan den farliga frågan inställa sig huruvida brodern verkligen hade så helt orätt.
s 249, 20 augusti 1945

Jag läste också Jaltaprotokollen, eller kanske bara några utdrag, som ger en föreställning om de fundamentala förändringar folkrätten har undergått, även bland europeiska nationer. I motsats till vad som står hos Clausewitz sträcker sig kriget in i freden, om man nu över huvud taget kan tala om fred. Det finns inga nya idéer, inte ens någon restauration.
s 249, 20 augusti 1945

Regeringarna avlöser varandra som lederna på en binnikemask; huvudet, den intelligibla karaktären fortbestår. Varje regering bygger till en rad nya celler på fängelset. Statskonsten går mer och mer ut på att trots allt detta skapa en illusion av frihet, och följaktligen är propagandan det viktigaste medlet vid sidan av polisen.
s 256, 3 september 1945

Provokation och replik. Deras avlösning av varandra, deras pendelslag hör till de stora motiven i historien; efter varje utslag följer ett återslag, efter varje måttlöshet en korrigering.

Efter 1918 hade Tyskland hamnat i den provocerades roll, och Hitler gjorde sig till dess advokat, övertog repliken. Det låg i hans karaktär att utifrån repliken övergå till måttlös provokation och därmed åter utmana till massiv replik. Det är den situation han efterlämnat åt oss. En bra utgångsposition vändes till sin motsats.
s 271, 28 mars 1946

Således fanns det i Tyskland långt bättre idéer än de Hitler föreslog, men mycket få män som var beredda att gå i bräschen för dem, bortsett från kommunisterna. Dessa hade mycket gemensamt med Hitler och han med dem, även införandet av tekniken i de politiska metoderna, vilken kommer att spela en allt viktigare roll i framtiden.
s 276 f, 30 mars 1946

Han [Hitler] hade inte något förhållande till mina senare skrifter, till exempel ”Der Arbeiter” eller ”Die Totale Mobilmachung”, som hade kunnat hjälpa honom ur hans nationalistiska och partimässiga tänkande; dock införlivade han, antagligen i tredje hand, några formuleringar ur dem med sin slagordsarsenal. ”Der Arbeiter” utkom 1932 och recenserades onådigt i ”Völkischer Beobachter”; anmälaren konstaterade att jag närmade mig nackskottens område”.
s 279, 2 april 1946

”Slaveriet låter sig stegras betydligt, om man ger det ett sken av frihet.” Jag skulle knappast uttrycka mig så idag, inte därför att jag ändrat åsikt utan för att det skulle kunna uppfattas som ett recept av andar som på intet sätt är i behov av det.
s 281, 5 januari 1948

Vi borde tänka på de döda som om de levde, och på de levande, som skilde oss redan döden åt. På så sätt riktar vi önskningarna högre, hän mot den oförstörbara människan. Och om vi spänt bågen riktigt, kommer vi att få uppleva det underbara ögonblick då det kommer svar. Ty allt avgörs i det inre.
s 283, 2 december 1948

[Poem] George, Stefan - Secret Germany

Spöknippet came across an english translation of Stefan George's magnificent poem Secret Germany. Even though much of course is lost in the translation it is still published due to the rareness of translations of George's works. As can be felt, not all of its original magic is gone.

Let me stand at your verge,
Chasm, and not be dismayed!

Where irrepressible greed has
Trampled down every inch of
Earth from equator to pole and
Shamelessly wielded relentless
Glare and mastery over
Every nook of the world,

Where in the smothering cells of
Hideous houses, madness
Just has found what will poison
All horizons tomorrow:
Even shepherds in yurtas,
Even nomads in wastes -

Where no more in a stony
Forest valley the she-wolf
- Rugged nurse! - suckles boy twins,
And neither untrodden islands,
Nor a garden of virgins
Dawn to foster the Great,

There in the sorest of trials
Powers below pondered gravely,
Gracious celestials gave their
Ultimate secret: They altered
Laws over matter and founded
Space- a new space in the old . . .

Once down by the southern
Sea I lay on a boulder,
Wrung as lately my kin
Spirit, when breaking through
Olives, the Spook of Noon
With goatee foot flicked me:

'Now that your eyes grew discerning,
Go and find in your sacred
Land primordial soil,
Slumbering lap of fill,
And regions as pathless and dark
As the densest of jungles.'

Pinions of sunny dream,
Carry me close to the depth!

They told me of one who from rock-ridden coast
An instant had seen the Olympian gods
In heavens which split with the light of the dawn,
Whereat his soul was flooded with dread.
He shunned the board where his friends were grouped
And plunged into riotous waters.

In the town where the trivia from everywhere
Are posted on pillars and patches of wall
For people to gape at and hasten on,
No one had eyes for the greater event:
Uncanny through tottering structures and streets
The dangerous prowl of the demon!

In winter he stood in the candle-lit hall,
His shimmering shoulder hidden in folds
The flame on his cheek in the leaves of a wreath,
The god concealed from the stare of fools,
In clear-scented warmth of the winds of spring,
Set foot on flowering courses.

The Listener who knew every person and thing,
Played ball with the stars in a rapturous reel,
The hunter unhunted, yet here he avowed
With stammering lips, his apostle-like form
Transfixed in the gleam of the opaline globe:
'This passes my grasp, I am silenced.'

Then forth from the region of order and peace,
Through sulphurous night a tempest unloosed
The clash and the clamour of savage wars,
The smoulder of worlds in the throes of the end.
And crumbling terrains and shadows unleashed
The silver hooves of the chargers.

I came upon him of the pale-golden hair
Who smilingly lavished serene repose
Wherever he went. He was hailed by us all
The darling of Fortune, but late he confessed
His vigour was drained to give strength to a friend,
His life a sequence of offerings.

I loved him who - my blood in his veins -
Had sung the song only less than the best,
Who idly shattered his lute when he failed
To gain a treasure he once divined,
Who merged with anonymous throngs and bowed
A forehead destined for laurels.

Throughout the country, on roads and in squares,
Wherever I was on the watch, I asked
Omniscient Rumour with hundreds of eyes:
'Have you ever heard of the like?' And he
- Though loth to be startled - replied: 'I heard
Of much - but this is unheard-of''

Let me mount to your height,
Summit, and not be destroyed!

Who shed, who of you brothers
Doubts, unshocked by the warning,
That what you most acclaim, what
Most you value today is
Rank as leaves in the fall-wind,
Doomed to perdition and death!

Only what consecrate earth
Cradles in sheltering sleep
Long in the innermost grooves,
Far from acquisitive hands,
Marvels this day cannot grasp
Are rife with the fate of tomorrow.

[Excerpts] Jünger, Copse 125

As more than half of the excerpts below was not included when this was first posted September 14, 2004 we have chosen to republish the entire post.

At the bottom I was quite content, for though I have never had great cares I have never had so care-free a life as at the front. Everything is clear and simple. My rights and duties are prescribed. I need earn no money. My food is provided me, and if things go badly with me I have a thousend fellow-sufferers, and above all, the shadow of death reduces every problem to a pleasant insignificance.
p. 6

For they who can come through this - and, as I say, there can only be a few, what can there be that they can not come through? And so I see in old Europe a new and commanding breed rising up, fearless and fabulous, unsparing of blood and sparing of pity, inured to suffering the worst and to inflicting it and ready to stake all to atain their ends - a race that builds machines, to whom machines are not soulless iron, but engines of might which it controls with cold reason and hot blood. This puts a new face on the world.
p. 21

The pretensioms of the other side may be even better grounded then ours. That is a matter of indifference. For it is not justification that turns the scale, but the stronger and more deeply realized will to power.
p. 34

The hardiest sons of the war, the men who lead the storm-troop, and manipulate the tank, the aeroplane, and the submarine, are preeminent in technical accomplishment; and it is these picked examples of dare-devil courage that represent the modern state i battle. These men of first-rate qualities with real blood in their veins, courageous, intelligent, accustomed to serve the machine, and yet its superior at the same time, are the men, too, who show up best in the trench and among the shell-holes.
p. 48

But we have never stopped it [war] and never shall, because war is not the law of one age or civilization, but of eternal nature itself, out of which every civilization proceedes, and into which it must sink again if it is not hard enough to withstand its iron ordeal.
p. 56

As long as we have a youth that stands for all that is strong and manly our future is assured.
p. 57

The important thing is that short and strenuous reverence be paid to the spirit of discipline. Three things keep a body of troops in fighting form: fighting spirit, strength and discipline. Fighting spirit – as I have said before – is the least easy to influence. It is the great prerequisite and justification of war – the spirit of the race and of the blood pledged to the last drop. There lie the roos of the strength whose full development is dependent on outward conditions, fresh air nourishment, clothing, and a lot else. When this soil fails fighting spirit is like a seedling plated in arenaceous quartz – it goes on growing for a while of its own resources and then gives out. It is a tragic destiny when a great enterprise comes to grief from this cause. Finally, the purpose of discipline is to economize and direct the two elements so that they are brought to bear on one aim with overwhelming force. It is a means, not an end; it is in seeing it in its true proportion that the real fighter is distinguished from the soldier. It is one of the danger-points of the Prussian system that it easily loses sight of the spirit in the letter and of real strength in the empty show of it. One of the most terrible apparitions is the sheer drill-master – a machine that goes by clockwork. It is bound to break down for the mere reason that in war there is no rule but the exception.
p. 78-79

When equal sacrifices are required, equal rights must be given likewise. This has been such commonplace of thought for a hundred and twenty years that one is ashamed to find it still in need of emphasis. I any case, if this principle is applied in an army, and the great saying about the Marshal’s baton that every recruit carries in his knapsack is not an mere empty phrase, everybody feels that he is in his place, whether he is born to command or to obey. If I give any offence by this, I may add that this would be an army composed entirely of Fahnenjunker.

Democratic sentiments? I hate democracy as I do the plague – besides, the democratic ideal of an army would be one consisting entirely, not of Fahnenjunker, but of officers with lax discipline and great personal liberty. For my taste, on the contrary, and for that of young Germans in general to-day, an army could not be too iron, too dictatorial, ad too absolute – but if it is to be so, then there must be a system of promotion that is not sheltered behind any sort of privilege, but opened up to the keenest competition.
If we are to come to grief in this war it can only be from moral causes; for materially, whatever any one may say, we are strong enough. And the decisive factor will be the defects of leadership; or to express it more accurately, the relation in which officers and men stand to each other. It would not be for the first time in our experience, and it would be another proof that peoples too (for it is on the shoulders of the whole people, not jsut the ruling class) always repeat the same mistakes just as individuals do. The battle of Jena is an instance. This defeat should not be regarded as a great disaster, but as a just and well-deserved warning of the fate to cut loose from an impossible state of affairs; for in that battle a new principle of leadership encountered and overthrew an antiquated one. Every war that is lost is lost deservedly. One must always bear that in mind if one wishes to be the winner.
p. 83-84

From this it may be seen at once what is the most important quality a nation must possess when its position in the world compels it to reckon with the waging of great wars. This quality is more than ever, in peace as well as in war, the proof of its fitness to survive. It is the capacity for the speedy development of a large programme.
p. 137

To us, too, the machine is something external, something we that we have set up outside ourselves. But it is our indispensable resource, whether in peace or war; and for that reason we endorse it and accept it.
p. 138

The moment we give in, no machine in the world can help us. But as long as we do not lose the feeling that calls out to every valiant man, ’You are born to rule,’ we shall always know how to create the best instruments of power of our time.
p. 139

Thus we can see that the mechanics of war not only mean increased power but also make the highest demands on the men concerned. The best men will have the best machinery and the best bachinery will have the best men – for the two are inseparable.
p. 140

Pacifism will rise and fall with the times. A period of weariness or one that lacks great ideas will always give it a clear field. And rightly, for when young men have no great aim before their eyes, why shold they sacrifice themselves? When they have, on the other hand, they will of their own accord be carried away by the force that quails at nothing. The proud and indisputable right of the victor to decide the world’s destiny is so intoxicating a prospect to a race that does not doubt its call to greatness, that all else must appear of no account.
p. 153

Wars are bound to occur from time to time. In them is manifested that determination of nature to intervene directly in the evolution of the greatest organisms of the earth, though they strive to withdraw themselves from her influence, and to break it forcibly upon their one-sided and purely economic aims.
p. 182

Toleration of all sides, of which we were so proud, must be seen for what it is – a negative quality. He who as no real belief in anything can certainly be tolerant and to spare; but only intolerance has any force behind it.
p. 190